SULJE
Självporträtt med tusch 1970-talet


Ett tunt streck med tusch skissar det bekanta ansiktet känsligt med säkert. Porträttet är enkelt, nu behövs det inte längre rekvisita, inte ens färger. För Tove präglades 1970-talet av en längtan som kan förnimmas i det skissartade porträttet.

År 1970 lämnade Tove Mumindalen: 25 år hade förlöpt sedan den första boken om mumintrollen hade utkommit. Hösten 1970 utkom Sent i november, en muminbok om längtan, utan mumintroll. Homsan Toft i boken är Toves alter ego som med sin berättelse försöker trolla fram muminfamiljen som lämnat Mumindalen. Toft försöker få tag på sin gamla berättelse, misslyckas – men finner till slut en möjlighet till en ny berättelse. muminboken om identitetskrisen blev färdig efter Hams död sommaren 1970. Tove hade drabbats av en stor sorg: ”Jag går omkring i en stor overklighet, lugn men främmande,” [Boel Westin s. 431] skrev hon till sin vän Atos strax efter moderns död. Toves och Tuulikki tillbringade som vanligt sommaren på ön Klovharun, men Hams närvaro saknades, och inget var längre som förr. Tove koncentrerade sig på att illustrera Sent i november och hon jobbade nästan oavbrutet: när hon tecknade kände hon närheten till den förlorade modern.

Trots hennes längtan måste livet gå vidare. Sommaren 1971 finslipade Tove och Tuulikki sina planer på en jordenruntresa, en länge närd dröm som de började förverkliga i oktober 1971. Det viktigaste på resan var känslan av frihet. Ett viktigt uttryck för frihet var också friheten att få arbeta i lugn och ro, utan offentlighet och krävande kontakter. Under resan skrev Tove prosa, och 1970-talet blev för henne en period av noveller och romaner. Tove lösgjorde sig allt mer från rollen som ”Mumintrollens mamma” och ”barnboksförfattare”, och blev framför allt en produktiv författare. I början av 1970-talet skrev hon i rask takt: novellsamlingen Lyssnerskan publicerades 1971, Sommarboken 1972, romanen Solstaden 1974. Hon skrev också många manuskript till tv-dramer och radiohörspel.

Men mumintrollen följde med hennes liv: år 1974 skrev Tove librettot till Muminoperan. På 1970-talet skrev hon mera muminsånger. Muminvärlden fick en tredimensionell form och intog flera museer. I Polen och Sverige gjordes dockteater med mumintrollen för TV. Mumintrollen var högst älskade, och businessen kring dem krävde väldigt mycket energi och korrespondens av Tove. ”Arbetskorrespondensen är fruktansvärd,” suckade hon i slutet av 1970-talet. [Boel Westin s. 488]