SULJE
Ensittaren 1935

Målningen Ensittaren från år 1935 är också en bild av Tove. Ensittaren visar på anpassningssvårigheter och avskildhet – men avskildhet betyder inte ångest utan rollen som betraktare, frihet att betrakta ur ett självständigt perspektiv. Målningen Ensittaren iakttar intresserat andra människors gemenskap och glädje. Den iakttagande ensittarens hållning utstrålar en entusiasm, koncentration och intensitet som Toves senare kommentarer om konstens väsen väl beskriver: ”Man försöker uttrycka sig själv, sina perceptioner, göra en syntes, förklara, befria. Varje nature morte, varje landskap, varje duk är ett självporträtt!” [Boel Westin s. 23]

Trots sina tidigare planer sökte Tove inte in till Konstakademien utan i maj återvände hon till familjen som nu var bosatt i det nya ateljéhemmet Lallukka. Studierna på Ateneum (Finska Konstföreningens Ritskola) fortsatte. Tove hade alltjämt svårt att anpassa sig till givna former: hon avbröt studierna flera gånger, samtidigt avbröt största delen av de övriga kvinnliga eleverna studierna helt.

Toves egen syn på konsten passade inte ihop med de ideal som skolan förfäktade under ledning av huvudläraren William Lönnberg. Den gamla svårigheten att inlemma sig på en skola, att undervisas och lära sig vad andra hade bestämt, återkom starkt under Ateneumtiden. Sedan barnsben hade Tove alltid i första hand sett sig själv som tecknare och konstnär. Men på målarklassen i Ateneum blev könets betydelse som en begränsande faktor mycket påtaglig. Hösten 1935 hade flera andra kvinnliga redan petats från målarklassen, och kvar var bara Tove och Eva Cederström samt sex unga män. Målarklassens decemberutställning blev för Tove ett konkret bevis på det glastak som hotade en kvinnlig konstnärs karriär. ”Mina tavlor ligga rätt lågt, jag vet dock att de icke äro en bild av min konstnärliga nivå. Jag vet att jag kan, fast kunnandet sitter i hjärta och hjärna ännu. Jag måste bort från Ateneum, det hjälper inte”, skrev hon 13.12.1935.

Tove och hennes studiekamrater revolterade mot överläraren Lönnberg, lämnade skolan och grundade ett eget konstnärskollektiv i januari 1936. I bakgrunden till reflexionerna kring skola och måleri fanns Faffan och hans fribrytande konstnärsideal från ungdomen, och hans vän, bildhuggaren Felix Nylunds kommentar i september 1935: ”Vafan, flicka, inte ska man gå i skola om man har talang!”

År 1935 flammade kärleken upp mellan Tove och konstnären Sam Vanni: Sam Vanni var en lärare för Tove, en mentor och en sorts förebild. Sam Vanni målade ett porträtt av Tove. ”När det börjar skymma lägger Samuel ihop sina penslar och med en glädje som gör ont ser jag på hans tavla, och säger mig att den inte kunde vara så vacker om han inte älskade mig”, skrev Tove. Ungefär vid samma tid gjorde Tove en kolteckning av Sam, en av hennes allra bästa (kolteckningen Samuel från år 1939). Förhållandet mellan Sam Vanni och Tove var ett kärlekens och konstens förbund som Tove dock inte ville berätta om för sina föräldrar. När förhållandet avslöjades blev det en chock för dem.

15.5.1937 kunde Tove skriva in sin dagbok: ”Ateneum avslutad.” [Boel Westin s. 85]
Under Ateneumtiden etablerade sig Tove som tecknare, illustratör och konstmålare. Hon kom in i konstnärsföreningar, till tecknarföreningen år 1935 och till Konstnärssällskapet år 1937.