SULJE
Familjen 1941

Familjen är ett självporträtt och ett porträtt av Toves förhållande till sin familj under kriget. Kriget gav familjemedlemmarna stelnade poser, människor utan inbördes närhet, rädslan och oron för brodern vid fronten. Tove har beskrivit sig själv som iakttagare, en central gestalt som övervakar sin familj. Brödernas schackspel på bilden får en kraftig, symbolisk innebörd: det är en bild av männens krig. Kriget splittrar familjen och ökar klyftan mellan Tove och Faffan. Politiska meningsskiljaktigheter prövar förhållandet mellan far och dotter liksom även Faffans auktoritativa och nationalistiska inställning.

Även om verket är ett självporträtt av Tove och hennes familj under de svåra krigsåren är det samtidigt ett porträtt av vilken familj som helst som drabbats av kriget. Därtill innehåller målningen konsthistoriska referenser: Döden som spelar schack med en riddare är en berömd scen i den svenska 1400-talskonstnären Albertus Pictors verk.

Våren 1942 skrev Tove till sin vän Eva: ”När jag står och målar hör jag med jämna—och så korta! intervaller hederssaluten borta på begravningsplatsen, och det krymper ihop inom en. Collins har förlorat sin pojke, och så många av våra vänner med dem. Hemma är det som en tyst brunn, var och en stänger sig inne i sina tankar.”

Familjen visades på vårutställningen 1942 – och fick ett reserverat mottagande. Motivet var ändå mycket viktigt för Tove, och år 1944 målade hon Familjen på nytt. Under krigsåren arbetade Tove hårt. Arbete är ett botemedel under de svåra åren. Den intensiva arbetstakten – måla på dagen och illustrera på kvällen – gav också resultat: Tove utvecklades och blev berömd just under krigsåren. Hon deltog aktivt i utställningar och mönstringar. Trots kriget - och delvis på grund av kriget – pågick en livlig handel med konst: penningvärdet fluktuerade, och ledde till att konsten blev ett placeringsobjekt. Under krigsåren sålde Tove många målningar och förtjänade rätt bra, åtminstone enligt hennes egen måttstock. Spänningen mellan ritjobb och måleri störde henne hela tiden: ”Ibland känner jag mig som en tuschmaskin”, skrev hon till sin vän Eva.