SULJE
Loboa 1942

Målningen Loboa är en demonstration av Toves nya frihet. ”Jag ser själv ut som en katt i mitt gula skinn, med kalla sneda ögon och det nya släta håret i knut.” [Boel Westin s. 28] beskrev Tove sin målning. De animaliska dragen, kattögonen och loboan om halsen var ett led i konstnärens frigörelse. Den kostymlika randiga jackan sticker fram under boan och påminner om konstnären Toves dominans vid sidan av sina manliga kolleger. Verket anses vara en symbol för Toves självständighet. Hon vågade öppet säga ”Nej” till gamla krav och de svidande skuldkänslorna för barndomshemmets utkomstbekymmer. I frigörelseprocessen hade läkaren Rafael Gordin uppmuntrat Tove att bryta sig loss från Lallukkaateljéns konstideal och traditioner.

Toves första privata utställning 3.10.1943 på Leonard Bäxbackas, ”Bäxis”, salong var ett utslag för hennes professionella frigörelse. ”Att jag beslutat mig för en egen utställning är ungefär lika viktigt som om jag förberedde ett giftermål!”, skrev Tove våren 1943 när hon kommit överens om utställningen med galleristen Bäxbacka.

Den viktiga flytten till tornateljén på Ulrikasborgsgatan skedde år 1944. Tove blev ateljén trogen under hela sitt liv och här föddes största delen av hennes konst.

I mitten av 1940-talet uppstod ett förhållande mellan Tove och filosofen Atos Wirtanen, som räckte i flera år. Den vitala, energiska och positiva Atos delade Toves uppfattning om arbetets karaktär, men kärlekens väsen och natur öppnade sig inte för dem på samma sätt. De talade flera gånger om äktenskap och också om barn, men Tove höll fast vid sina val: ”En sak har detta krig i alla fall lärt mig. Aldrig söner. Aldrig soldater. Kanske har det blivit en fix idé – men jag har sett för mycket för att våga.”, [Boel Westin s. 194 ] skrev hon till Eva.

Medan Tove sällskapade med Atos skrev hon också de tidiga muminböckerna och tecknade de första tecknade serierna om mumintrollen.