kuva
STUGANS BYGGNADSSKEDEN


Även om Tove drömde om fyrar blev stugan på Klovharun både liten och låg. Den stod rätt högt uppe på ön, men litet under den högsta punkten. Det speciella med stugan var en underjordisk överraskning – en enorm källare större än själva stugan.


”Vår källare är den största källare som någonsin har grävts fram, åtminstone i den här trakten, fem meter i omfång och över två meter djup.”


Ön ägdes (och ägs fortfarande) av Pellinge byalag. Tove och Tooti måste vända sig till byborna för att anhålla om tillstånd att bygga och bo på ön.


”Men Pellinge hade, som så många andra självrådiga öar, en egen profet som man kunde be om råd i vanskliga frågor som hade att göra med ögruppens inre angelägenheter. Han rådde oss att inte hoppas på för mycket och framför allt inte lita på de juridiska papper som förr eller senare bara kan bli till besvär, alltså inget arrende men gärna en liten donation till Fiskegillet. Ta det naturligt, sa han, sätt upp en lista med ja och nej i Söderby, om jag skriver ja kommer nog alla de andra efter.

Vi satte upp listan med ja och nej på handelsbodens verandadörr och det blev ja hela vägen.”


Ja-listan sändes till Borgå landskommun, och Tove och Tooti bodde i sitt tält på Klovharun medan de väntade på bygglov. En kväll tog en man i land på ön. Han presenterade sig om Brunström från Kråkö. Brunström hade fiskat lax och hade tänkt övernatta i båten, men när han såg ljus på ön beslöt han att ta i land.


”Brunström hade hört om den här listan med ja och nej, den går aldrig igenom, sa han, inte ens i Borgå där de tar saker lite si som så, alltså naturligt. Ni får aldrig byggnadstillstånd. Det enda ni kan göra är att sätta igång bygget med detsamma. Det tar en mäktig tid för myndigheter att komma underfund med hur de vill ha det, och just då ska man passa på. Lagen säger att ingenting får rivas ifall byggaren har fått resvirket till stånd upp till takåsen. Tro mig, sa Brunström, jag kan de här sakerna.”


Tove och Tooti trodde honom och började bygga. Sven Brunström tog med Nisse Sjöblom i byggprojektet. Ibland kom också grannar från Pellinge för att hjälpa Tove och Tooti som däremellan kokade fisksoppa åt alla.


På den enda lämpliga platsen för stugan låg en ca 50 ton tung sten, Stora Stenen, som först måste sprängas. Sprängningen spred stenar runt ön, och under flera år framöver blev de ett sätt för Tove att avreagera sig. Att rulla stenar blev för henne en möjlighet att lufta sina känslor, att ge uttryck för den irritation som skriv- och målararbetet ibland gav henne.


18.10.1964 skrev Brunström i sina anteckningar:


”Till Borgå,
Handpapper,
Solignum no 2, 40 l
Takspik 10 kg 2 1/2, 10 kg 4 ½
50 m2 takbädd
30 m2 Oljehärdad 30 st.
4 st. Tiivistyspaperi
Förresten är här onda rykten som låter veta att en viss typ i Fiskegillet har anmält oss för olaga hantering till Byggnadsstyrelsen i Borgå, sägande att vi skulle störa siken. Så nu sätter vi igång med bygget illa kvickt.”


Byggnadsarbetet drog i varje fall ut på tiden, ända till november 1964 och återupptogs våren 1965. I juli 1965 stod stugan färdig och det var dags för Brunström att lämna ön. Han antecknade:


”11 juli (1965)
Det är inte så mycket att skriva om nu när kojan är färdig, bara smått kvar. Det blir mest lite väder och vind som man har att skriva om. Jo det var sant, det kom ju två dörrar idag, en inne och en i källaren, samt ett bord av däckslucka. Klockan är 22 och vi ska lägga nät för sista gången
12 juli

En massa torsk, annars bara kattfisk. Avfärden kom. Jag skrev en vers:
Nu är det slut på gångna tider,
nu är det färdigt inom kort,
så nu ska våra damer trivas
och alla herrar flytta bort
så vi tar farväl i sjuans vind
och stora tårar rulla på vår kind.”


- Utdrag ur boken Anteckningar från en ö (1996).