kuva
KLOVHARUN - ETT YTTERSKÄR I FINSKA VIKEN

Klovharun är en ca 6000 – 7000 kvadratmeter bred, atollformad, stenig ö i Finska vikens yttre skärgård. Lagunen mitt på ön ger intrycket av att ön klyvts itu. Det finns knappt någon växtlighet på Klovharun, men här och där söker sig strandhavre, styvmorsviol, måra och lila fackelblomster fram i bergsskrevorna. Öns enda träd, en rönn bredvid stugan, följde år efter år med öbornas liv. Framför stugan trivdes en rosenbuske.


På klipporna häckade måsar och tärnor som hade svårt att anpassa sig till öns nya invånare:

”Visst vet jag att sjöfåglarna kom först! De har sina gamla inregistrerade revir, gudvet hur många generationer tillbaka, och det är alldeles klart att de måste hata oss, de gör störtdykningar med gapande näbb och bara skriker. Tärnorna är värst, rena krigare, och de siktar bäst när de kackar ner oss. Dessa skimrande vita symboler för frihet och fjärran horisont håller på att få oss tokiga. Tooti kan inte göra grafik utan paraply och när hon hoppar hopprep om mornarna tas det som en krigsförklaring (det roar mig). Vi får inte simma, inte lägga nät, inte ens gå ner till båten, aldrig har jag blivit så övertygande hatad!”


Också på Klovharun var svalorna ett tecken på sommarens ankomst.

Svalorna kom, de gjorde stor uppvisning, for som gnisslande knivar genom luften, gång på gång runt stugan till beundran och förväntan – och vips var de borta och hade inte lovat någonting alls.

Svalorna bodde i Hams gamla sommarhattar och på alla möjliga inställsamma hyllor och tillhåll som Tooti hade spikat upp under takkanten."

Det fanns flera ejderbon på ön. En åda bodde många somrar i rosenbusken framför stugan.

Stormarna på ytterskäret var häftiga och de for iväg med både bryggor och andra lättare konstruktioner. Med tilltagande ålder ändrades Toves och Tootis känsla för den stormiga havsnaturen: ”Och den sista sommaren hände något oförlåtligt; jag blev rädd för havet. Stora vågor hade inte längre med äventyr att göra, bara ängslan och ansvar för båten och förresten alla båtar som rör sig ute på sjön i hårt väder.

Vi visste att nu var det tid att ge bort huset. Vi försäkrade varandra att det var stiligare att bryta upp i tid innan man tvingades, men det blev lite tjatigt om man sa det för ofta.

Alltså aldrig mera fiska. Aldrig mer slänga slasken i sjön och vara rädd om regnvatten, aldrig mer ha vånda för Victoria och att ingen, ingen behöver vara orolig för en! Bra.


- Utdrag ur boken Anteckningar från en ö (1996).