Eva Konikoff

01

En vänskap som sträcker sig över Atlanten

Tove Jansson och Eva Konikoff träffades i Helsingfors i slutet av 1930-talet och när Eva emigrerade till USA 1941 fortsatte de odla sina nära vänskap brevledes.

”Du har rätt, jag är din bästa vän – och det kommer jag alltid att vara”, skriver Tove Jansson i ett brev till Eva Konikoff år 1947. Det har gått sex år sedan Eva flyttade till USA, men vänskapen lever vidare genom deras brev. Det var något särskilt med Eva, en känsla som övervann alla geografiska avstånd.

Tove Jansson och Eva Konikoff (1908-1999) möttes i slutet av 1930-talet – Evas trettioårsdag firades i Toves dåvarande ateljé – och umgicks i samma konstnärskretsar i Helsingfors. Här fanns Sam Vanni och Tapio Tapiovaara – båda viktiga för Tove i såväl arbete som kärlek – och andra som Ada Indursky, Rosa Linnala och Eva Cederström. En mötesplats var också textil- och inredningsaffären Hemflit, där Eva Konikoff arbetade och Tove hade enstaka uppdrag. Men de träffades också i Pellinge skärgård där familjen Hammarsten Jansson hyrde ett hus om somrarna. I ett av de första breven till Eva återkallar Tove längtansfullt hennes livsgivande närvaro: ”överallt där jag vandrar minns jag hur du var med oss på samma plats för ett år sedan. Två av de lyckligaste veckor jag upplevat på Pellinge!” (4.8.1941)

Eva Konikoff var född i Helsingfors och hade ryskjudisk bakgrund. Som barn bodde hon en tid i Novgorod hos en släkting, förmodligen under föräldrarnas skilsmässa 1916. Hon hade en bror och två halvbröder och familjen fanns i Helsingfors. När hon i början av juni 1941 lämnade Finland endast veckor före fortsättningskrigets utbrott för att fara till USA var hon trettiotre år gammal. Varför hon emigrerade står det knappt något om i breven, men den politiska situationen var svår och för den som ville ut i världen gällde det att passa på innan gränserna stängdes. ”Jag är glad att du klarade dig över härifrån – efter kriget blir det kanske bekymmersamt här på mångahanda vis”, skriver Tove Jansson när första brevet från vännen i USA äntligen anlänt. Eva Konikoff ville bryta sig loss och sökte nya vägar för liv och yrke. Hon var en fri fågel och ville vidare, så har Tove Jansson senare karaktäriserat henne.

Eva Konikoff gick iland i Boston och for vidare till sin farbror Joseph Konick i Philadelphia, där hon stannade i knappt ett halvt år. Men hon ville till New York där hon under en tid arbetade som barnskötare hos en familj Hansen på Manhattan. I juli 1942 har hon flyttat vidare vilket Tove Jansson kommenterar i ett brev: ” Nu har du en ny adress. Som inte säger mig mer än att du inte längre sköter om Hansens kläpp” (14.7.1942). Den nya adressen – 114 West 21st Street – blev Evas hemvist under några år, senare bodde hon på West 22nd Street. Hon var verksam som sömmerska i en modeaffär – det är också det yrke som anges i hennes immigrationshandlingar – och gifte sig (troligen) 1945 med Ramon Cordova. Att döma av Toves brev verkar äktenskapet ha varit lyckligt till en början, men det blev skilsmässa efter tre år. Eva bodde i New York i många år men flyttade i början av 1960-talet till Seattle där det fanns släkt.

Eva Konikoffs porträtt är en av de få bilder som finns av Eva själv.

Tove Jansson och Eva Konikoff träffades i Helsingfors i slutet av 1930-talet och när Eva emigrerade till USA 1941 fortsatte de odla sina nära vänskap brevledes.

”Du har rätt, jag är din bästa vän – och det kommer jag alltid att vara”, skriver Tove Jansson i ett brev till Eva Konikoff år 1947. Det har gått sex år sedan Eva flyttade till USA, men vänskapen lever vidare genom deras brev. Det var något särskilt med Eva, en känsla som övervann alla geografiska avstånd.

Tove Jansson och Eva Konikoff (1908-1999) möttes i slutet av 1930-talet – Evas trettioårsdag firades i Toves dåvarande ateljé – och umgicks i samma konstnärskretsar i Helsingfors. Här fanns Sam Vanni och Tapio Tapiovaara – båda viktiga för Tove i såväl arbete som kärlek – och andra som Ada Indursky, Rosa Linnala och Eva Cederström. En mötesplats var också textil- och inredningsaffären Hemflit, där Eva Konikoff arbetade och Tove hade enstaka uppdrag. Men de träffades också i Pellinge skärgård där familjen Hammarsten Jansson hyrde ett hus om somrarna. I ett av de första breven till Eva återkallar Tove längtansfullt hennes livsgivande närvaro: ”överallt där jag vandrar minns jag hur du var med oss på samma plats för ett år sedan. Två av de lyckligaste veckor jag upplevat på Pellinge!” (4.8.1941)

Eva Konikoff var född i Helsingfors och hade ryskjudisk bakgrund. Som barn bodde hon en tid i Novgorod hos en släkting, förmodligen under föräldrarnas skilsmässa 1916. Hon hade en bror och två halvbröder och familjen fanns i Helsingfors. När hon i början av juni 1941 lämnade Finland endast veckor före fortsättningskrigets utbrott för att fara till USA var hon trettiotre år gammal. Varför hon emigrerade står det knappt något om i breven, men den politiska situationen var svår och för den som ville ut i världen gällde det att passa på innan gränserna stängdes. ”Jag är glad att du klarade dig över härifrån – efter kriget blir det kanske bekymmersamt här på mångahanda vis”, skriver Tove Jansson när första brevet från vännen i USA äntligen anlänt. Eva Konikoff ville bryta sig loss och sökte nya vägar för liv och yrke. Hon var en fri fågel och ville vidare, så har Tove Jansson senare karaktäriserat henne.

Eva Konikoff gick iland i Boston och for vidare till sin farbror Joseph Konick i Philadelphia, där hon stannade i knappt ett halvt år. Men hon ville till New York där hon under en tid arbetade som barnskötare hos en familj Hansen på Manhattan. I juli 1942 har hon flyttat vidare vilket Tove Jansson kommenterar i ett brev: ” Nu har du en ny adress. Som inte säger mig mer än att du inte längre sköter om Hansens kläpp” (14.7.1942). Den nya adressen – 114 West 21st Street – blev Evas hemvist under några år, senare bodde hon på West 22nd Street. Hon var verksam som sömmerska i en modeaffär – det är också det yrke som anges i hennes immigrationshandlingar – och gifte sig (troligen) 1945 med Ramon Cordova. Att döma av Toves brev verkar äktenskapet ha varit lyckligt till en början, men det blev skilsmässa efter tre år. Eva bodde i New York i många år men flyttade i början av 1960-talet till Seattle där det fanns släkt.

02

Den passionerade amatörfotografen

Eva Konikoffs intresse för fotografering tog fart ordentligt i New York och det var också genom fotograferandet som hon besökte Finland 1949. Under denna första resa hem sedan hon emigrerade, fotograferade Eva också Tove i ateljén.

Det var i New York som Eva Konikoff började utveckla sin fotokonst. Hon fotograferade framför allt utomhus, miljöer och människor, ofta barn, bland annat i Harlem. Under andra halvan av 1940-talet blev hon aktiv inom den radikala sammanslutningen av fotografer i New York, The Photo League. I breven nämns den kända fotografen Berenice Abbott, liksom svartlistningen av The Photo League i slutet av 1940-talet. ”Kommer de sista händelserna att inverka mycket menligt på ditt fotograferingsarbete?”, undrar Tove i ett brev (2.4.1948). Eva Konikoff ska ha deltagit i en utställning under 1940-talet, men annars tycks hennes fotografier inte ha visats. Men på senare tid har det blivit ett nytt intresse för hennes fotokonst, bland annat genom vänskapen med Tove Jansson. Några av Eva Konikoffs foton från Manhattan visades vid en utställning i Chicago 2023.

Hösten 1949 återvände Eva Konikoff till Helsingfors för första gången efter kriget. Hon blev inbjuden att föreläsa på Amatörfotografklubben där hon enligt protokollet berättade om ”fotografering i Amerika och visade en egen bildkollektion”. I protokollet anges att de ”intressanta bilderna som i någon mån skilde sig från finländsk uppfattning av konstnärlig fotografering, väckte livlig diskussion.” Men mer än så avslöjas tyvärr inte. För vännerna Tove och Eva var det åtta år sedan de senast träffades. De talar bland annat om muminböckerna och möjligheten att lansera mumintrollet i USA, vilket Eva ska arbeta för. Jag kan ”knappast tänka mig något roligare än att han fick fotfäste i Amerika” skriver Tove och fortsätter: Du är en praktfull vän, Eva, som vill göra detta för mig.” Planerna ventilerades under en tid, men mer blev det inte. I samband med besöket tar Eva också en svit bilder av sin vän i ateljén på Ulrikasborgsgatan som Tove Jansson blir överväldigad av. Till Eva skriver hon: ”Det är de mest äkta bilder som tagits här, både av mig och av studion”. (23.2.1950).

Eva Konikoff New York — Eva Konikoffs fotografier av barn från Harlem i New York.

Eva Konikoffs fotografier av barn från Harlem i New York.

Tove Jansson was photographed in her studio by Eva Konikoff. — Eva Konikoff besökte Finland 1949 och fotograferade sin vän Tove Jansson i hennes ateljé.

Eva Konikoff besökte Finland 1949 och fotograferade sin vän Tove Jansson i hennes ateljé.

Eva Konikoffs intresse för fotografering tog fart ordentligt i New York och det var också genom fotograferandet som hon besökte Finland 1949. Under denna första resa hem sedan hon emigrerade, fotograferade Eva också Tove i ateljén.

Det var i New York som Eva Konikoff började utveckla sin fotokonst. Hon fotograferade framför allt utomhus, miljöer och människor, ofta barn, bland annat i Harlem. Under andra halvan av 1940-talet blev hon aktiv inom den radikala sammanslutningen av fotografer i New York, The Photo League. I breven nämns den kända fotografen Berenice Abbott, liksom svartlistningen av The Photo League i slutet av 1940-talet. ”Kommer de sista händelserna att inverka mycket menligt på ditt fotograferingsarbete?”, undrar Tove i ett brev (2.4.1948). Eva Konikoff ska ha deltagit i en utställning under 1940-talet, men annars tycks hennes fotografier inte ha visats. Men på senare tid har det blivit ett nytt intresse för hennes fotokonst, bland annat genom vänskapen med Tove Jansson. Några av Eva Konikoffs foton från Manhattan visades vid en utställning i Chicago 2023.

Hösten 1949 återvände Eva Konikoff till Helsingfors för första gången efter kriget. Hon blev inbjuden att föreläsa på Amatörfotografklubben där hon enligt protokollet berättade om ”fotografering i Amerika och visade en egen bildkollektion”. I protokollet anges att de ”intressanta bilderna som i någon mån skilde sig från finländsk uppfattning av konstnärlig fotografering, väckte livlig diskussion.” Men mer än så avslöjas tyvärr inte. För vännerna Tove och Eva var det åtta år sedan de senast träffades. De talar bland annat om muminböckerna och möjligheten att lansera mumintrollet i USA, vilket Eva ska arbeta för. Jag kan ”knappast tänka mig något roligare än att han fick fotfäste i Amerika” skriver Tove och fortsätter: Du är en praktfull vän, Eva, som vill göra detta för mig.” Planerna ventilerades under en tid, men mer blev det inte. I samband med besöket tar Eva också en svit bilder av sin vän i ateljén på Ulrikasborgsgatan som Tove Jansson blir överväldigad av. Till Eva skriver hon: ”Det är de mest äkta bilder som tagits här, både av mig och av studion”. (23.2.1950).

03

“Koni” - inspirationskälla och förtrogna

För Tove Jansson blev breven till Eva Konikoff ett sätt att skriva om sig själv, sitt liv och sina innersta tankar. Breven förvandlas till en sorts dagbok, skriven till ”Koni” – ett smeknamn som Tove ofta använde – som ger henne möjlighet att alltid ha någon ”att tala med”.

Tove Jansson skulle fylla tjugosju år när Eva Konikoff emigrerade till USA 1941. Samma år inledde hon arbetet med målningen ”Eva”. Modellen sitter bredbent med händerna beslutsamt fästade i varandra, armarna vilar på benen, hon tittar åt sidan och poserar inte. Hon är klädd i en underklänning. En fri kvinna, det är Tove Janssons upplevelse av sin vän. Att vännen målats i underklänning, utan klädernas skyddsnät, gör intrycket än starkare. När Eva har rest målar hon om bakgrunden och ändrar ljuset. Målningen ställdes endast ut en gång (1942) och senare skickade Tove den till Eva i USA.

För den unga målaren representerade den sex år äldre vännen frihet, kraft och vilja – senare liknade Tove henne vid en albatross – och i breven återkommer hon gång på gång till vänskapens styrka och den ömsesidiga rättframhet som binder dem samman. Det finns en vilja hos Tove att visualisera och beskriva Eva, att måla av henne och också skriva om henne – något hon gör långt senare i novellen ”Brev till Konikova”, som ingår i novellsamlingen Meddelande (1998).

För Tove Jansson blev breven till Eva Konikoff ett sätt att skriva om sig själv, sitt liv och sina innersta tankar. Breven förvandlas till en sorts dagbok, skriven till ”Koni” – ett smeknamn som Tove ofta använde – som ger henne möjlighet att alltid ha någon ”att tala med”. Just det uttrycket återkommer till Tove gång på gång och det är tydligt att närhet och förtroende är det viktigaste av allt: ”det blir så att jag med dig talar om all stor glädje, all vånda, alla funderingar – det finns ingen annan som jag kan tala med som med dig.” (Augusti 1946). Det fanns planer på en resa till vännen i USA i slutet av 1940-talet, men det blev aldrig av.

I breven till Eva Konikoff skriver Tove Jansson om viljan att våga leva sitt eget liv, om sökandet efter en identitet som konstnär, som social och sexuell varelse. Hon berättar om kärlekshistorier med män och med kvinnor, men i sitt val av den lesbiska kärleken får hon inget stöd av sin vän. När hon berättar om sina planer att definitivt gå över till ”spöksidan” – spöke användes av Tove och hennes kretsar som synonym till lesbisk – gör hon klart att det är hennes eget beslut och ingen annans. Att vara uppriktig är en grund för vänskapen.

“Nu tror jag att jag äntligen vet vad jag vill, och eftersom min vänskap med dig är mycket viktig för mig och mycket består i uppriktighet, vill jag tala om saken med dig. Jag har inte beslutat, men jag är övertygad om att det för mig mest äkta och lyckligaste är att gå över på spöksidan. Det vore dumt av dig att bli ledsen över saken. Själv är jag mycket glad och känner en stark förnimmelse av befrielse och ro.“ (28.2.1952)

Vänskapen med Eva Konikoff hade enorm betydelse för den unga målaren och författaren Tove Jansson, också för idén om vänskapens grundläggande betydelse: ”jag är aldrig ensam när jag talar med dig”, skriver Tove i ett av sina brev. Långt senare blev breven material till en av de sista novellerna i samlingen Meddelande (1998), helt enkelt kallad ”Brev till Konikova”. Alternativa titlar som Tove Jansson laborerade med var ”Porträtt av en vänskap”, ”Tidig vänskap”, ”Till min albatross” och ”Just före kriget”. Tanken var först att skriva en roman, men materialet var svårt att bearbeta och att skriva om kriget – som Tove Jansson betecknar som den svåraste tiden i sitt liv – kändes omöjligt. I ett brev till mig skriver hon: ”Jag hade tänkt mig en bok med vinterkriget och Evas modiga nya liv i Amerika som bakgrund och den skulle illustreras med hennes suveräna fotografier från Harlem, Manhattan. Sen kom Helen Svensson [Tove Janssons förläggare] och sa; hur vore det att koka ner till en novell?”

Eva Konikoff 1941 — Tove Janssons målning *Eva*, 1941. Målningen ställdes endast ut på *De Ungas utställning* 1942 och Tove satte medvetet ett högt pris på målningen för att behålla den själv. Senare donerade hon dock målningen till Eva själv.

Tove Janssons målning *Eva*, 1941. Målningen ställdes endast ut på *De Ungas utställning* 1942 och Tove satte medvetet ett högt pris på målningen för att behålla den själv. Senare donerade hon dock målningen till Eva själv.

För Tove Jansson blev breven till Eva Konikoff ett sätt att skriva om sig själv, sitt liv och sina innersta tankar. Breven förvandlas till en sorts dagbok, skriven till ”Koni” – ett smeknamn som Tove ofta använde – som ger henne möjlighet att alltid ha någon ”att tala med”.

Tove Jansson skulle fylla tjugosju år när Eva Konikoff emigrerade till USA 1941. Samma år inledde hon arbetet med målningen ”Eva”. Modellen sitter bredbent med händerna beslutsamt fästade i varandra, armarna vilar på benen, hon tittar åt sidan och poserar inte. Hon är klädd i en underklänning. En fri kvinna, det är Tove Janssons upplevelse av sin vän. Att vännen målats i underklänning, utan klädernas skyddsnät, gör intrycket än starkare. När Eva har rest målar hon om bakgrunden och ändrar ljuset. Målningen ställdes endast ut en gång (1942) och senare skickade Tove den till Eva i USA.

För den unga målaren representerade den sex år äldre vännen frihet, kraft och vilja – senare liknade Tove henne vid en albatross – och i breven återkommer hon gång på gång till vänskapens styrka och den ömsesidiga rättframhet som binder dem samman. Det finns en vilja hos Tove att visualisera och beskriva Eva, att måla av henne och också skriva om henne – något hon gör långt senare i novellen ”Brev till Konikova”, som ingår i novellsamlingen Meddelande (1998).

För Tove Jansson blev breven till Eva Konikoff ett sätt att skriva om sig själv, sitt liv och sina innersta tankar. Breven förvandlas till en sorts dagbok, skriven till ”Koni” – ett smeknamn som Tove ofta använde – som ger henne möjlighet att alltid ha någon ”att tala med”. Just det uttrycket återkommer till Tove gång på gång och det är tydligt att närhet och förtroende är det viktigaste av allt: ”det blir så att jag med dig talar om all stor glädje, all vånda, alla funderingar – det finns ingen annan som jag kan tala med som med dig.” (Augusti 1946). Det fanns planer på en resa till vännen i USA i slutet av 1940-talet, men det blev aldrig av.

I breven till Eva Konikoff skriver Tove Jansson om viljan att våga leva sitt eget liv, om sökandet efter en identitet som konstnär, som social och sexuell varelse. Hon berättar om kärlekshistorier med män och med kvinnor, men i sitt val av den lesbiska kärleken får hon inget stöd av sin vän. När hon berättar om sina planer att definitivt gå över till ”spöksidan” – spöke användes av Tove och hennes kretsar som synonym till lesbisk – gör hon klart att det är hennes eget beslut och ingen annans. Att vara uppriktig är en grund för vänskapen.

“Nu tror jag att jag äntligen vet vad jag vill, och eftersom min vänskap med dig är mycket viktig för mig och mycket består i uppriktighet, vill jag tala om saken med dig. Jag har inte beslutat, men jag är övertygad om att det för mig mest äkta och lyckligaste är att gå över på spöksidan. Det vore dumt av dig att bli ledsen över saken. Själv är jag mycket glad och känner en stark förnimmelse av befrielse och ro.“ (28.2.1952)

Vänskapen med Eva Konikoff hade enorm betydelse för den unga målaren och författaren Tove Jansson, också för idén om vänskapens grundläggande betydelse: ”jag är aldrig ensam när jag talar med dig”, skriver Tove i ett av sina brev. Långt senare blev breven material till en av de sista novellerna i samlingen Meddelande (1998), helt enkelt kallad ”Brev till Konikova”. Alternativa titlar som Tove Jansson laborerade med var ”Porträtt av en vänskap”, ”Tidig vänskap”, ”Till min albatross” och ”Just före kriget”. Tanken var först att skriva en roman, men materialet var svårt att bearbeta och att skriva om kriget – som Tove Jansson betecknar som den svåraste tiden i sitt liv – kändes omöjligt. I ett brev till mig skriver hon: ”Jag hade tänkt mig en bok med vinterkriget och Evas modiga nya liv i Amerika som bakgrund och den skulle illustreras med hennes suveräna fotografier från Harlem, Manhattan. Sen kom Helen Svensson [Tove Janssons förläggare] och sa; hur vore det att koka ner till en novell?”

04

25 år av brevväxling

Tove Janssons brev till Eva Konikoff skrevs under en mer än tjugofemårig tidsperiod, mellan 1941 och 1967, och från Eva Konikoff i Amerika kommer det paket med sådant som kläder, te, kaffe, fikon, cigaretter och böcker, vilket Tove kallar “lyx” i ett brev.

Breven till Eva Konikoff ger en bild av Tove Janssons liv och förändringar från tiden som ung målare i krigsårens Finland till den berömda muminförfattarens hektiska tillvaro under 1950- och 1960-talen. Här finns de kanske mest öppna skildringarna av den svåra tillvaron under kriget, både av familjen och av vännerna, här finns betraktelser över målning i teori och praktik, deklarationer om principer för självporträtteringens konst och beskrivningar av muminvärldens framväxt och förändringar. Från Amerika kommer då och då kläder, te, kaffe, fikon, cigaretter och böcker – bland annat av Dorothy Parker – som Eva skickar till sin vän under krigsåren. Lyx, skriver Tove vid ett tillfälle. Det är under 1940-talet som korrespondensen från Toves håll är som tätast och breven som längst – under krigsåren skrev Tove Jansson ibland 2-3 brev i månaden – senare blir det längre mellanrum och under en period prövar man att hålla kontakten genom postkort. Det blir tydligt att Eva Konikoff var mest angelägen om att hålla korrespondensen vid liv.

Tove Jansson och Eva Konikoff möttes i Finland några gånger under åren och Eva besökte också Klovharun vid ett par tillfällen, men kontakten från förr var inte densamma. Luciadagen 1962, i ett av de sista breven, skriver Tove Jansson till sin vän:

“Vet du vad, jag misstänker starkt att det inte blir nånting av med vår korrespondens som vi så många gånger startat på nytt. Med stor Högtidlighet och Beslut och Förklaringar.

Låt oss istället göra såhär: nångång när andan faller på ett litet kort, som detta. Det binder oss inte, det är ett leende i förbifarten, en hälsning att man inte har glömt fast tid och avstånd bryter den intima kontakten.

Är det all right? Jag tycker så.”

Tove Janssons brev till Eva Konikoff skrevs under en mer än tjugofemårig tidsperiod, mellan 1941 och 1967 – det finns enstaka senare brev – men korrespondensen var mest intensiv under 1940-talet. Långt ifrån alla nådde adressaten. Under krigsåren var postgången osäker och många brev skickades obrutna i retur. Censuren var i arbete och en del av innehållet ströks. ”Jag tror inte du fått något av alla de brev jag skickat de senaste månaderna – men hur som helst, har det varit en glädje för mig att prata med dig”, skriver Tove Jansson i januari 1942. För Evas Konikoffs del var situationen tydligtvis likartad och brev som hon skrivit till vännen i Finland kom obrutna tillbaka till avsändaren. Långt senare, på 1970-talet, skickade Eva tillbaka de brev som Tove skrivit till henne. De brev som Eva skrev till Tove under kriget och senare har inte återfunnits.

Text: Boel Westin

Tove Janssons brev till Eva i april 1953.

Tove Janssons brev till Eva Konikoff skrevs under en mer än tjugofemårig tidsperiod, mellan 1941 och 1967, och från Eva Konikoff i Amerika kommer det paket med sådant som kläder, te, kaffe, fikon, cigaretter och böcker, vilket Tove kallar “lyx” i ett brev.

Breven till Eva Konikoff ger en bild av Tove Janssons liv och förändringar från tiden som ung målare i krigsårens Finland till den berömda muminförfattarens hektiska tillvaro under 1950- och 1960-talen. Här finns de kanske mest öppna skildringarna av den svåra tillvaron under kriget, både av familjen och av vännerna, här finns betraktelser över målning i teori och praktik, deklarationer om principer för självporträtteringens konst och beskrivningar av muminvärldens framväxt och förändringar. Från Amerika kommer då och då kläder, te, kaffe, fikon, cigaretter och böcker – bland annat av Dorothy Parker – som Eva skickar till sin vän under krigsåren. Lyx, skriver Tove vid ett tillfälle. Det är under 1940-talet som korrespondensen från Toves håll är som tätast och breven som längst – under krigsåren skrev Tove Jansson ibland 2-3 brev i månaden – senare blir det längre mellanrum och under en period prövar man att hålla kontakten genom postkort. Det blir tydligt att Eva Konikoff var mest angelägen om att hålla korrespondensen vid liv.

Tove Jansson och Eva Konikoff möttes i Finland några gånger under åren och Eva besökte också Klovharun vid ett par tillfällen, men kontakten från förr var inte densamma. Luciadagen 1962, i ett av de sista breven, skriver Tove Jansson till sin vän:

“Vet du vad, jag misstänker starkt att det inte blir nånting av med vår korrespondens som vi så många gånger startat på nytt. Med stor Högtidlighet och Beslut och Förklaringar!

Låt oss istället göra såhär: nångång när andan faller på ett litet kort, som detta. Det binder oss inte, det är ett leende i förbifarten, en hälsning att man inte har glömt fast tid och avstånd bryter den intima kontakten.

Är det all right? Jag tycker så.”

Tove Janssons brev till Eva Konikoff skrevs under en mer än tjugofemårig tidsperiod, mellan 1941 och 1967 – det finns enstaka senare brev – men korrespondensen var mest intensiv under 1940-talet. Långt ifrån alla nådde adressaten. Under krigsåren var postgången osäker och många brev skickades obrutna i retur. Censuren var i arbete och en del av innehållet ströks. ”Jag tror inte du fått något av alla de brev jag skickat de senaste månaderna – men hur som helst, har det varit en glädje för mig att prata med dig”, skriver Tove Jansson i januari 1942. För Evas Konikoffs del var situationen tydligtvis likartad och brev som hon skrivit till vännen i Finland kom obrutna tillbaka till avsändaren. Långt senare, på 1970-talet, skickade Eva tillbaka de brev som Tove skrivit till henne. De brev som Eva skrev till Tove under kriget och senare har inte återfunnits.

Text: Boel Westin