Tuulikki Pietilä

01

VID GRAMMOFONEN

Jag är äntligen framme hos den jag vill vara med, skriver Tove Jansson i ett av sina första brev till konstnären och grafikern Tuulikki Pietilä i juni 1956.

Deras vägar hade korsats ett par gånger under åren, men det var över grammofonen på Konstnärsgillets julfest 1955 i Helsingfors som de fann varandra på allvar. Bägge hade tagit med sig skivor och ville att just de skulle spelas. Tove bjöd upp, men det blev ingen dans den gången.

Men så kom ett julkort till Tove med en teckning av en randig katt, signerat Tuulikki Pietilä och förälskelsen djupnade snart. Vintern var gnistrande kall och drivorna låg höga när Tove kom till Tuulikkis ateljé i bortre Tölö för första gången i mars 1956. De drack en flaska vin och spelade nya franska skivor. Musiken blev ett viktigt band mellan dem. Året därpå gav Tove Jansson ut den den sjätte muminboken Trollvinter (1957) där Mumintrollet möter Too-ticki och lär känna vinterns osäkra väsen. I några av Toves brev kallas Tuulikki ett par gånger för ”Too-tikki”, men privat drogs namnet snart ihop till Tooti. I den tecknade serien ”Muminfamiljen och havet” (1957) presenterar hon sig med orden ”Jag är Too-ticki som är ute och samlar drivved”.

Att gestalten Too-ticki är tätt knuten till Tuulikki Pietilä har Tove Jansson ofta framhållit och likheterna mellan dem är många. Liksom Too-ticki var Tuulikki en byggare och i sin ateljévåning skapade hon en egen värld. Bland hennes otaliga intressen fanns litteratur och film och hennes fint snickrade bokhyllor – som också rymde den ständigt växande samlingen av videofilmer – klättrade uppför lägenhetens väggar. Det är signifikativt att hon samlade på utgåvor av Daniel Defoes klassiska roman Robinson Crusoe.

tove jansson lust arbete tuulikki pietilä katt julkort — Julkortet Tuulikki Pietilä skickade till Tove Jansson 1955.

Julkortet Tuulikki Pietilä skickade till Tove Jansson 1955.

tove jansson trollvinter — Tuulikki Pietilä var förebild och inspiration för Too-ticki, som introducerades för läsarna i boken Trollvinter.

Tuulikki Pietilä var förebild och inspiration för Too-ticki, som introducerades för läsarna i boken Trollvinter.

Jag är äntligen framme hos den jag vill vara med, skriver Tove Jansson i ett av sina första brev till konstnären och grafikern Tuulikki Pietilä i juni 1956.

Deras vägar hade korsats ett par gånger under åren, men det var över grammofonen på Konstnärsgillets julfest 1955 i Helsingfors som de fann varandra på allvar. Bägge hade tagit med sig skivor och ville att just de skulle spelas. Tove bjöd upp, men det blev ingen dans den gången.

Men så kom ett julkort till Tove med en teckning av en randig katt, signerat Tuulikki Pietilä och förälskelsen djupnade snart. Vintern var gnistrande kall och drivorna låg höga när Tove kom till Tuulikkis ateljé i bortre Tölö för första gången i mars 1956. De drack en flaska vin och spelade nya franska skivor. Musiken blev ett viktigt band mellan dem. Året därpå gav Tove Jansson ut den den sjätte muminboken Trollvinter (1957) där Mumintrollet möter Too-ticki och lär känna vinterns osäkra väsen. I några av Toves brev kallas Tuulikki ett par gånger för ”Too-tikki”, men privat drogs namnet snart ihop till Tooti. I den tecknade serien ”Muminfamiljen och havet” (1957) presenterar hon sig med orden ”Jag är Too-ticki som är ute och samlar drivved”.

Att gestalten Too-ticki är tätt knuten till Tuulikki Pietilä har Tove Jansson ofta framhållit och likheterna mellan dem är många. Liksom Too-ticki var Tuulikki en byggare och i sin ateljévåning skapade hon en egen värld. Bland hennes otaliga intressen fanns litteratur och film och hennes fint snickrade bokhyllor – som också rymde den ständigt växande samlingen av videofilmer – klättrade uppför lägenhetens väggar. Det är signifikativt att hon samlade på utgåvor av Daniel Defoes klassiska roman Robinson Crusoe.

02

TIO ÅR UTOMLANDS

Tuulikki Pietilä studerade etsning vid Konsthögskolan i Stockholm och sedan bar det av till Paris.

Tuulikki Pietilä (1917-2009) föddes i Seattle, men familjen flyttade tillbaka till Finland när hon var fyra år. Föräldrarna Frans och Ida Pietilä (f. Lehtinen) bosatte sig i Åbo där brodern Reima föddes 1923. Han blev en av Finlands mest kända arkitekter.

Tuulikki Pietilä var liksom Tove Jansson tidigt inriktad på att bli konstnär. Hon inledde sin konstnärliga utbildning i Åbo då hon var 16 år och fortsatte efter tre år till Konstföreningens ritskola i Helsingfors. Under kriget tjänstgjorde hon som frivillig inom försvarsorganisationen Lotta Svärd i Östra Karelen och blev 1944 engagerad i evakueringen av barn från Finland till Sverige. Hon hamnade i Halmstad som sjukvårdare där hon också hade sin första separatutställning. Efter kriget började hon på Konsthögskolan i Stockholm (1945-49) för att studera etsning och sedan bar det av till Paris. Där fördjupade hon sig i grafiken vid Académie Fernand Léger och arbetade sedan hos den legendariske grafikern Louis Calevaert-Brun. Hon var också lärare i grafisk form och teknik. Efter tio år utomlands återvände Tuulikki Pietilä till Helsingfors 1954. Året därpå mötte hon Tove Jansson. De levde tillsammans i fyrtiofem år.

Tuulikki Pietilä 1956 — Tuulikki Pietiläs grafik från 1956.

Tuulikki Pietilä studerade etsning vid Konsthögskolan i Stockholm och sedan bar det av till Paris.

Tuulikki Pietilä (1917-2009) föddes i Seattle, men familjen flyttade tillbaka till Finland när hon var fyra år. Föräldrarna Frans och Ida Pietilä (f. Lehtinen) bosatte sig i Åbo där brodern Reima föddes 1923. Han blev en av Finlands mest kända arkitekter.

Tuulikki Pietilä var liksom Tove Jansson tidigt inriktad på att bli konstnär. Hon inledde sin konstnärliga utbildning i Åbo då hon var 16 år och fortsatte efter tre år till Konstföreningens ritskola i Helsingfors. Under kriget tjänstgjorde hon som frivillig inom försvarsorganisationen Lotta Svärd i Östra Karelen och blev 1944 engagerad i evakueringen av barn från Finland till Sverige. Hon hamnade i Halmstad som sjukvårdare där hon också hade sin första separatutställning. Efter kriget började hon på Konsthögskolan i Stockholm (1945-49) för att studera etsning och sedan bar det av till Paris. Där fördjupade hon sig i grafiken vid Académie Fernand Léger och arbetade sedan hos den legendariske grafikern Louis Calevaert-Brun. Hon var också lärare i grafisk form och teknik. Efter tio år utomlands återvände Tuulikki Pietilä till Helsingfors 1954. Året därpå mötte hon Tove Jansson. De levde tillsammans i fyrtiofem år.

03

EN SMALFILMSKAMERA FRÅN JAPAN

Tuulikki Pietilä var en resenär och sökare, lika frihetslängtande som Tove Jansson. En gemensam framtid planerades från allra första början.

”Jag älskar dig samtidigt förtrollad och med ett stort lugn och jag är inte rädd för någonting som finns i beredskap för oss”, skriver Tove till sin älskade i juni 1956. Tuulikki svarar:

Tove, du kan inte veta hur mycket jag älskar Dig.

Då börjar historien på allvar om paret Tove och Tooti.

Med tiden förvandlas deras livsberättelse, men förutsättningarna är desamma genom åren – arbete och kärlek. När Tooti sökte en ny bostad i början av 1960-talet fanns en ledig lägenhet i samma hus som Toves ateljé – fast med annan adress – och den byggde hon om till ateljé och hem. Så bodde de i samma hus, men på varsin plats, ett arrangemang som passade båda perfekt. De gick till varandra över vindarna.

Att resa var livsviktigt för båda sedan ungdomen. De förberedde sig noga, men viktigast var att resa fritt och utan alltför bestämda planer. Oftast beställdes inga hotell i förväg. I Resa med Tove (2002) berättar Tooti för Toves förläggare Helen Svensson om deras viktigaste grundsats: ”Om vi trivdes på ett ställe stannade vi så länge vi hade lust, om vi inte trivdes for vi vidare. Det var den stora friheten, och den var aldrig uttalad, den gav sig av sig själv.” Den första resan gick till Grekland 1959 dit de for med tåg genom Europa. På hemvägen stannade de en månad i Paris – favoritstaden för dem båda – och kommande resor gick till Spanien, Portugal, Frankrike, England, Irland, Italien, Polen, Tjeckien och Österrike – senare for de norrut till Färöarna och fjordarna i Norge.

Ett par gånger bodde de på konstnärshemmet Cité des Arts i Paris när Tooti och Tove fått stipendium och disponerade en ateljé. Det var där som Tove gjorde målningen ”Grafikern” (1975). Under den stora resan jorden runt (1971-1972) köpte Tooti en filmkamera av märket Konica i Japan och den blev sedan en ständig följeslagare på resorna. Dokumentärfilmen ”Tove och Tooti i Europa”, regisserad av Kanerva Cederström och Riikka Tanner, bygger på Tootis smalfilmer från resorna mellan 1972 och 1993.

Tuulikki Tove i Japan — Tuulikki och Tove i Japan, 1971. Bild: Tamiko Bjernér

Tuulikki och Tove i Japan, 1971. Bild: Tamiko Bjernér

Tuulikki Pietilä var en resenär och sökare, lika frihetslängtande som Tove Jansson. En gemensam framtid planerades från allra första början.

”Jag älskar dig samtidigt förtrollad och med ett stort lugn och jag är inte rädd för någonting som finns i beredskap för oss”, skriver Tove till sin älskade i juni 1956. Tuulikki svarar:

Tove, du kan inte veta hur mycket jag älskar Dig.

Då börjar historien på allvar om paret Tove och Tooti.

Med tiden förvandlas deras livsberättelse, men förutsättningarna är desamma genom åren – arbete och kärlek. När Tooti sökte en ny bostad i början av 1960-talet fanns en ledig lägenhet i samma hus som Toves ateljé – fast med annan adress – och den byggde hon om till ateljé och hem. Så bodde de i samma hus, men på varsin plats, ett arrangemang som passade båda perfekt. De gick till varandra över vindarna.

Att resa var livsviktigt för båda sedan ungdomen. De förberedde sig noga, men viktigast var att resa fritt och utan alltför bestämda planer. Oftast beställdes inga hotell i förväg. I Resa med Tove (1998) berättar Tooti för Toves förläggare Helen Svensson om deras viktigaste grundsats: ”Om vi trivdes på ett ställe stannade vi så länge vi hade lust, om vi inte trivdes for vi vidare. Det var den stora friheten, och den var aldrig uttalad, den gav sig av sig själv.” Den första resan gick till Grekland 1959 dit de for med tåg genom Europa. På hemvägen stannade de en månad i Paris – favoritstaden för dem båda – och kommande resor gick till Spanien, Portugal, Frankrike, England, Irland, Italien, Polen, Tjeckien och Österrike – senare for de norrut till Färöarna och fjordarna i Norge.

Ett par gånger bodde de på konstnärshemmet Cité des Arts i Paris när Tooti och Tove fått stipendium och disponerade en ateljé. Det var där som Tove gjorde målningen ”Grafikern” (1975). Under den stora resan jorden runt (1971-1972) köpte Tooti en filmkamera av märket Konica i Japan och den blev sedan en ständig följeslagare på resorna. Dokumentärfilmen ”Tove och Tooti i Europa”, regisserad av Kanerva Cederström och Riikka Tanner, bygger på Tootis smalfilmer från resorna mellan 1972 och 1993.

04

TVÅ KONSTNÄRER

Livet tillsammans med den alltmer berömda Tove Jansson innebar en stor anpassning för konstnären Tuulikki Pietilä.

Att arbeta tillsammans var en grund för deras liv och de ordnade en gång en dubbelutställning av sin konst på Alvar Aalto-museet i Jyväskylä (1969). Många projekt hade utgångspunkt i muminvärlden. Tillsammans med vännen Pentti Eistola byggde Tove och Tooti det stora Muminhus som ställdes ut i mängder av länder och sedan fortsatte arbetet med en rad tredimensionella tablåer med scener ur muminböckerna. Tooti har också modellerat det stora mumintroll som står staty i Tammerfors och formgettt flera små porslinsfiguriner för Arabia under tidigt 1990-tal, till exempel Muminmamman och Muminpappan.

Sommarlivet på ön Klovharun i yttersta havsbandet utanför Pellinge skärgård beskrivs i den gemensamma boken Anteckningar från en ö (1996) med text av Tove och bilder av Tooti. I hennes akvatinter vibrerar naturen och landskapet i olika iscensättningar, från silande månljus över havet i midsommarnatten till ovädrens mörka våldsamhet. Ön där hon och Tove tillbringade sina somrar i nästan trettio år var inte bara ett landskap, utan en livsform. Det finns också dokumenterat i filmen ”Haru – de ensammas ö”, regisserad av Kanerva Cederström och Riikka Tanner, som bygger på de smalfilmer som Tooti filmade på Klovharun genom åren.

Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.

Tove och Tooti byggde ihop sina liv, men processen var inte smärtfri. Den som levde med Tove Jansson fick också leva med hennes familj. ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”, säger Too-ticki i Trollvinter.

Livet tillsammans med den alltmer berömda Tove Jansson – de träffades sedan muminserien blivit en succé – blev en stor förändring för konstnären Tuulikki Pietilä. Hon var en av Finlands främsta grafiker och med tiden kunde hennes utställningar räknas i hundratal och hennes verk i tusental. Under en tid var hon lärare på Konstakademien i Helsingfors och skrev också läroböcker. Hon fick professorstitel 1982, drygt tio år före Tove. Som grafiker arbetade hon tidigt med färg och provade olika tekniker. Motiviskt rörde hon sig mellan figurativt och abstrakt och den retrospektiva utställningen i Helsingfors 2017, hundra år efter hennes födelse, blev en kraftfull demonstration av hela hennes repertoar – kompositioner, landskap, självporträtt och olika studier av den mänskliga kroppen i rörelse.

Att konstnären Tuulikki Pietilä kunde hamna i skuggan av Tove Jansson var något som hon fick leva med, men samtidigt fick både hennes konst och sakliga sätt att se på livet en enorm betydelse för Tove Janssons verk som författare och bildkonstnär. ”Att jag kunde skriva Trollvinter hade helt och hållet med Tooti att göra”, skrev Tove Jansson en gång i ett brev till mig. Tooti fick henne ”att skriva denhär boken om hur det är när det blir svårt”.

Många texter av Tove Jansson bottnar också i livet med Tooti, från Trollvinter till den korta romanen Rent spel (1989) som skildrar två kvinnor som lever tillsammans. En är bildkonstnär, en är författare och bildkonstnär. I det sista kapitlet – kallat ”Brevet” – har bildkonstnären fått ett stipendium till Paris, men hon tvekar inför att lämna sin partner och resa själv. Men för den som är ”välsignad med kärlek”, som det står i slutorden, finns alltid möjligheter i ensamheten.

Text: Boel Westin

Tove Jansson Tuulikki Pietilä Klovharun — Tove Jansson och Tuulikki Pietilä tillbringade nästan 30 somrar på Klovharun. Tuulikki var ett stort stöd, som hjälpte och stödde Tove precis som Too-ticki i berättelsen Trollvinter.

Tove Jansson och Tuulikki Pietilä tillbringade nästan 30 somrar på Klovharun. Tuulikki var ett stort stöd, som hjälpte och stödde Tove precis som Too-ticki i berättelsen Trollvinter.

Tuulikki Pietilä 1999 © Pertti Nisonen — Tuulikki Pietilä, 1999. Bild: Pertti Nisonen

Tuulikki Pietilä, 1999. Bild: Pertti Nisonen

Livet tillsammans med den alltmer berömda Tove Jansson innebar en stor anpassning för konstnären Tuulikki Pietilä.

Att arbeta tillsammans var en grund för deras liv och de ordnade en gång en dubbelutställning av sin konst på Alvar Aalto-museet i Jyväskylä (1969). Många projekt hade utgångspunkt i muminvärlden. Tillsammans med vännen Pentti Eistola byggde Tove och Tooti det stora Muminhus som ställdes ut i mängder av länder och sedan fortsatte arbetet med en rad tredimensionella tablåer med scener ur muminböckerna. Tooti har också modellerat det stora mumintroll som står staty i Tammerfors och formgettt flera små porslinsfiguriner för Arabia under tidigt 1990-tal, till exempel Muminmamman och Muminpappan.

Sommarlivet på ön Klovharun i yttersta havsbandet utanför Pellinge skärgård beskrivs i den gemensamma boken Anteckningar från en ö (1996) med text av Tove och bilder av Tooti. I hennes akvatinter vibrerar naturen och landskapet i olika iscensättningar, från silande månljus över havet i midsommarnatten till ovädrens mörka våldsamhet. Ön där hon och Tove tillbringade sina somrar i nästan trettio år var inte bara ett landskap, utan en livsform. Det finns också dokumenterat i filmen ”Haru – de ensammas ö”, regisserad av Kanerva Cederström och Riikka Tanner, som bygger på de smalfilmer som Tooti filmade på Klovharun genom åren.

Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.

Tove och Tooti byggde ihop sina liv, men processen var inte smärtfri. Den som levde med Tove Jansson fick också leva med hennes familj. ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”, säger Too-ticki i Trollvinter.

Livet tillsammans med den alltmer berömda Tove Jansson – de träffades sedan muminserien blivit en succé – blev en stor förändring för konstnären Tuulikki Pietilä. Hon var en av Finlands främsta grafiker och med tiden kunde hennes utställningar räknas i hundratal och hennes verk i tusental. Under en tid var hon lärare på Konstakademien i Helsingfors och skrev också läroböcker. Hon fick professorstitel 1982, drygt tio år före Tove. Som grafiker arbetade hon tidigt med färg och provade olika tekniker. Motiviskt rörde hon sig mellan figurativt och abstrakt och den retrospektiva utställningen i Helsingfors 2017, hundra år efter hennes födelse, blev en kraftfull demonstration av hela hennes repertoar – kompositioner, landskap, självporträtt och olika studier av den mänskliga kroppen i rörelse.

Att konstnären Tuulikki Pietilä kunde hamna i skuggan av Tove Jansson var något som hon fick leva med, men samtidigt fick både hennes konst och sakliga sätt att se på livet en enorm betydelse för Tove Janssons verk som författare och bildkonstnär. ”Att jag kunde skriva Trollvinter hade helt och hållet med Tooti att göra”, skrev Tove Jansson en gång i ett brev till mig. Tooti fick henne ”att skriva denhär boken om hur det är när det blir svårt”.

Många texter av Tove Jansson bottnar också i livet med Tooti, från Trollvinter till den korta romanen Rent spel (1989) som skildrar två kvinnor som lever tillsammans. En är bildkonstnär, en är författare och bildkonstnär. I det sista kapitlet – kallat ”Brevet” – har bildkonstnären fått ett stipendium till Paris, men hon tvekar inför att lämna sin partner och resa själv. Men för den som är ”välsignad med kärlek”, som det står i slutorden, finns alltid möjligheter i ensamheten.

Text: Boel Westin