År 2025 har det gått 80 år sedan den första muminberättelsen publicerades. I den här artikeln besöker vi några av de platser ur Tove Janssons barndom som inspirerade hennes muminberättelser.

Den nordiska skärgården var Tove Janssons hemvist. Hon tillbringade sina somrar bland kobbar och skär redan i tidig ålder. Havet, de karga klipporna, träden med alla möjligheter till kojor och den öppna horisonten var hennes själslandskap.

Öarna i skärgården blev viktiga inspirationskällor som smög in i den värld hon skapade i muminberättelserna.

Viken och grottan 

En av havsvikarna i Pellinge där Tove Jansson tillbringade sina barndomssomrar liknar Mumindalens havsvik. Fotografiet nedan är taget från luften, då Tove Janssons bror fotografen Per Olov Jansson hade möjligheten att flyga över viken viken tillsammans med piloten Börje Hielm. Den tecknade kartan över Mumindalen är från boken Trollkarlens hatt.

I en av de skogsbeklädda havsvikarna i Pellinge finns en plats som kittlade den unga Tove Janssons fantasi speciellt mycket – en grotta i urberget.

“Väggarna är alltid våta och det finns en springa i taket. Grottan är längre än jag när jag ligger på rygg och idag är den iskall. Längst in har den ett smalt svart hål.“

Bildhuggarens dotter, Havsvikarna, 1968

Grottan inbjöd till otaliga barndomsäventyr och har säkerligen inspirerat grottan i Mumindalen som upptäcktes av Sniff.

Sniff höll andan. En grotta, en sån som man bara hittar en enda gång i sitt liv eller kanske aldrig. Den hade fint sandgolv och släta mörka väggar. Uppe i taket fanns ett blått himmelsfönster. Sanden var varm av solsken.

Kometen kommer, 1946

Det är i grottan som muminfamiljen söker skydd undan den anstormande kometen i boken Kometen kommer. Muminfamiljen ser till att ingen av derars vänner och bekanta blir utanför när de packar ihop sina käraste ägodelar för att barrikardera sig inne i grottan, och alla hjälps åt för att göra den så komet-säker som möjligt.

”Pappan körde den ena skottkärran efter den andra till sandstranden där Mumintrollet och Snusmumriken bar in flyttningen i grottan. Det var värre än en landsflyttning för de hade ju så ont om tid.”

Kometen kommer, 1946

Glosholm – fyren som inspirerade Muminhuset 

Den janssonska familjen älskade att göra utflykter i skärgården, vilket återspeglas i muminfamiljens sinne för äventyr och deras lekfulla utforskande av sin omgivning.

Fyrar fascinerade den unga Tove Jansson. En av dem hon tidigt besökte var Glosholms fyr under sommarutflykter med familjen i Pellinge skärgård. Det var en hög byggnad med små fönster och en skranglig trappa som ledde upp till fyrljuset. Som barn fick Tove tillåtelse att klätta upp i fyren.

Känslan av att gå upp för de smala, vindlande trapporna går igen i Pappan och havet, där muminfamiljen för första gången klättrar upp i fyren:

“Trappan klättrade mödosamt uppåt, den klättrade runt väggarna i mindre och mindre spiraler, knakande och knarrande under Muminpappans steg, han syntes knappt däruppe.”

Pappan och havet, 1965

Fyrtornet förstördes under kriget, men kanske var det den formen som inspirerade Muminhusets långsmala siluett.

I den första muminberättelsen Småtrollen och den stora översvämningen beskrivs Muminhuset som långsmalt, precis som de kakelugnar som läsaren får lära sig är en viktig del av mumintrollens historia.

”Och där, mitt på ängen, stod ett hus som nästan liknade en kakelugn, mycket fint och målat med blå färg.”

Men före muminfamiljen kan slå sig till ro i Muminhuset i slutet på boken Småtrollen och den stora översvämningen har de färdats långa vägar genom ett översvämmat landskap, separerade från varandra och utan tak över huvudet.

Tove Jansson skrev Småtrollen och den stora översvämnignen den under andra världskriget som en saga för att trösta sig själv i mörka tider, och den speglar verkligheten för miljontals människor som befann sig på flykt och sökte skydd.

Berättelsen följer Muminmamman och Mumintrollet som letar efter ett nytt hem och den försvunna Muminpappan. Under en av de kalla, blöta kvällarna i den översvämmade skogen berättar Muminmamman för Mumintrollet och Sniff om mumintrollen levde förr i tiden:

På den tiden bodde de tillsammans med hustrollen hos människorna, mest bakom deras kakelugnar. ”Några av oss finns nog kvar där än”, sa mumintrollets mamma. ”Där folk ännu har kakelugnar, nämligen. Men värmeledningar trivs vi inte med.”

Småtrollen och den stora översvämningen, 1945

I slutet på boken hamnar den återförenade muminfamijlen de i vad som kommer att bli känt som Mumindalen. Där står ett högt blått hus – en glädjefylld plats där alla är välkomna, vem de än är, när de än kommer. Muminhuset är en symbol för trygghet, skydd och tillhörighet. Det är universella, tidlösa behov som är lika viktiga idag som för 80 år sedan.

Den första muminberättelsen och 80-årsjublieet kommer att firas under hela år 2025. Det blir evenamang, jubileumsutgivning och aktiviteter, som tävlingen Mitt Muminhus, där muminfans får skapa sina egna tolkningar av vad Mumihuset står för. Läs mer om Mumin 80-jubileet här.