Vad är meningen med livet? Vad är viktigast, vänskap eller kärlek? Hur blir man författare? Barn från hela världen skrev till Tove Jansson med frågor, som författaren tog sig tid att besvara personligen. En ny bok utforskar de livsråd Tove uttryckte i sin korrespondens med sina unga fans.

Tove Jansson var en fri själ som levde ett liv genomsyrat av både en stark arbetsmoral och en vilja att leka och ha det roligt. Hennes muminböcker visade hennes djupa förståelse för ensamhet, komplexiteten i relationer till andra och kampen för att hitta sin egen plats i världen. Mellan raderna i böckerna förstod både unga och gamla läsare att författaren bakom orden hade gått igenom mycket och kanske hade ett och annat att säga om de viktiga sakerna i livet.

Tove fick varje år 1500–2000 brev från barn och ungdomar över hela världen. Läsarna bad Tove om råd kring allt från kärleksfrågor till mer praktiska livskunskaper. Tove tog sig tid att svara på alla brev hon fick på ett genomtänkt sätt; hon läste ofta på om ämnena i veckor och konsulterade till och med experter för att kunna svara på breven på ett korrekt sätt. I den nyutkomna boken Tove Jansson and världens barn, samlar konstvetaren och Tove Jansson-levnadstecknaren Tuula Karjalainen, författare till Tove Jansson: arbeta och älska, ett urval av Toves brev till sina unga läsare. I breven ger Tove livsråd om kärlek, meningen med livet, ensamhet, hur man ska gå till väga för att bli författare och mer därtill.

Om kärlekens natur

Tove Janssons liv och verk visar att kärleken är mångfacetterad och ofta gränslös. För henne fanns det ingen större skillnad mellan kärlek och vänskap – båda var lika viktiga och sammanflätade i mänskliga relationer såväl som i konsten. Toves egna kärlekar, från Sam Vanni till Vivica Bandler, förblev ofta varma vänskaper även efter att romanserna tagit slut.

I hennes långvariga relation med Tuulikki Pietilä tog kärleken sig uttryck i att dela vardagen, arbeta tillsammans och förstå varandra på djupet. De delade ett liv i staden, i skärgården och runt om i världen, och det var just detta delade liv som skapade styrkan i relationen. Kärleken var också tydlig i Toves relation till sin familj, vars egenskaper lever vidare i muminfigurerna.

I sin konst skildrade Tove kärleken på många sätt. Sjöhästarna i Pappan och havet utstrålar skönhet och mystik, medan hennes älskade text till Höstvisan osar av melankoli, längtan och ömhet. Sången sammanfattar Toves idé om att kärleken är livets grundläggande kraft – både vänskap, kamratskap, längtan och varm ömhet.

”Hur kom Höstvisan till?” frågade två pojkar från Frankfurt i sitt brev till Tove. Hon svarade i februari 1979:

”– Det var på senhösten ute på en ö. Och jag fick lust att försöka göra en kärlekssång för folk som inte är unga men visst kunde den ju vända sig till vilken ålder som helst, inte sant? Jag skrev egentligen till min vän som hade svalnat lite, men det har jag aldrig tidigare medgett. Temat är ju att försöka hitta tillbaka till vänskap, förtroende och ömhet och kärlek innan det är för sent.

För resten, var går sen gränsen mellan kärlek och vänskap?

Varm hälsning TJ”

Om arbete och kärlek – på jakt efter meningen med livet 

Barnen som skrev brev till Tove ställde många frågor som hon tyckte var svåra att svara på, men de mest utmanande var kanske de som handlade om livets mening. I sina svar funderade Tove ofta över om kärlek eller arbete var viktigare i livet.

I ett brev skrivet 1995, när Tove var 81 år gammal, skriver hon:

”Men jag har, efter 80 år, inte kommit underfund med ”livets mening”, märkvärdigt nog. Ibland har jag tänkt att det var jobbet, ibland kärleken eller varför inte tvärtom…  Vänta lite, ett år eller ett par. Det blir bättre. Du har hela livet på dig.”

I sina brev till sina läsare växlade Tove mellan att svara arbete eller kärlek på deras frågor om det viktigaste i en människas liv. Både kärlek och arbete var väsentliga för Toves existens, och därför heter också Tuula Karjalainens biografi om henne Tove Jansson: arbeta och älska.

Att arbete och kärlek var Toves livsmotto framgår tydligt av det exlibris hon skapade åt sig själv 1947. Den latinska frasen på exlibriset, labora et amare (grammatiskt sett inte helt korrekt, men det är värt att notera att ordet arbete kommer först), fungerar som en föraning om hur arbetet ofta tog överhanden i hennes liv, trots att hon försökte balansera de två.

I sina svar betonade Tove också vikten av att hitta ett yrke som man älskar, eftersom arbetet är en så viktig del av meningen med livet. Hon skrev också att meningen med livet är att vara nyfiken, tacksam och ha modet att leva livet fullt ut, så länge man inte skadar andra.

Den svårfångade frågan om livets mening förföljde Tove ända in i hög ålder. I ett odaterat brev från 1990-talet skriver Tove med en äldre persons klokhet:

”… det här med livets mening; när jag var tjugo trodde jag att jag begrep det mesta, nu när jag är åttio förstår jag mindre och mindre. Det värsta är att jag inte längre minns vad jag förstod när jag var 20.”

Hur Tove Jansson tröstade de ensamma

Under sin livstid fick Tove Jansson många brev från barn och ungdomar som kände sig ensamma och isolerade. I breven uttryckte de ofta en känsla av att ingen brydde sig om dem – och Tove tog dessa brev på allvar. Det var ofta svårt och till och med irriterande att svara på dem, men samtidigt viktigt: hon visste att varje barns upplevelse var betydelsefull för dem, även om den kunde verka obetydlig för vuxna.

Breven från barn och ungdomar återspeglades också i Toves verk. En svensk pojke undertecknade sitt meddelande med namnet Knyttet och skrev att han alltid blev lämnad ensam. Hans brev inspirerade Tove att skapa bilderboken Vem ska trösta knyttet?, där en ensam karaktär hittar mod genom att rädda en annan. Tove trodde att läsarna kunde finna tröst i att se någon i boken som var ännu mer rädd än de själva, men ändå lyckades klara sig.

Tove själv upplevde inte någon plågsam ensamhet som vuxen; för henne var ensamheten frivillig, till och med en lyx. Men hon förstod de många nyanserna av ensamhet. Kanske är det därför som muminvärlden innehåller både Snusmumrikens tillfredsställda ensamhet och Filifjonkans fruktansvärda, ofrivilliga ensamhet.

För många läsare är karaktärerna i muminberättelserna en spegel av deras egna känslor. Vissa känner sig som den sorgsna Misan, andra känner igen sig i Skruttet, som inte passar in någonstans, och andra identifierar sig med den ensamma Mårran. I ett brev från 1957 skriver en ung läsare som identifierar sig som Misan till Tove:

”Käraste Snusmumriken

Jag har påbörjat minst fem brev till Dig men aldrig kommit förbi första meningen. Då blir jag rädd att Du skall skratta åt mina dumma ord och kasta brevet i papperskorgen. Det här är nämligen tänkt som ett tackbrev. Jag skulle så gärna tacka Dig, Snusmumriken, av allt mitt hjärta eftersom du lärt åtminstone en Misa att skratta TACK!

…

Stort tack

Din Glad-Misa”

Toves böcker satte ord på upplevelser som var svåra att prata om och gav tröst när omvärlden inte lyssnade, precis som Tove tröstade barn och ungdomar i sina personliga brev till dem. Denna roll var inte alltid lätt att axla, särskilt för någon som inte hade någon professionell utbildning inom terapiarbete.

Tove Janssons råd till blivande författare

De unga muminläsarna som skrev till Tove berättade ofta om sina drömmar för framtiden, och flera av dem hade ambitioner att bli författare, precis som sin stora idol Tove Jansson. Hon var generös med att ge allmänna råd om skrivande, och ibland verkade hon fungera som en slags oavlönad uppmuntrare och vägledare för unga författarfrön. Hon delade frikostigt med sig av sina tankar om sin egen skrivprocess, sin motivation och sitt vardagliga slit.

I ett brev beskrev hon författaryrket så här: ”Ett ensamt jobb, skrivandet, men inget dåligt yrke: kanske kan man vara till tröst, trots allt. Att stå öppen och lämna någonting öppet – också för läsaren.”

Hon uppmuntrade alltid brevskrivarna att hålla fast vid sin dröm om att bli författare och betonade att lusten att skriva är den viktigaste att behålla. Utan en stark och medveten lust att skriva kommer inget bra att uppstå. ”Tappa inte lusten och bry dig inte om någonting annat” var hennes vanligaste råd. I ett brev till en ung flicka 1969 skriver Tove:

”Är det så farligt att inte veta vad man ska ta sig till bara lusten finns? Det är förfärligt få saker jag lyckats bena ut, men nånting jag är säker på är att ett av de viktigaste tingen är lusten, vad man än har en äkta lust till även om man inte vet hur och var den ska appliceras. Det är en förutsättning, ett villkor för att det man sen dyker in i ska ha någon möjlighet att bli bra.”

Tove gav också råd kring mer prosaiska saker, som hur man kunde hitta ett förlag och när man skulle kontakta det. Det viktigaste rådet var att de blivande författarna skulle skriva om saker som stod dem nära, som var personliga och viktiga för dem själva. Hon rådde dem dock också att ta sig an de saker de fruktade och skriva om dem. Tove skickade också långa listor med böcker och författare som hon rekommenderade brevskrivarna att läsa.

Tove fick ibland texter som de unga författarna ville att hon skulle kommentera, i vissa fall i mycket tjocka buntar. Att svara på alla de tusentals brev hon fick varje år tog en stor del av hennes tid, så att ge feedback på texterna var inte riktigt ett alternativ. Hon försökte dock alltid att inte såra de unga författarnas känslor när hon var tvungen att avböja att ge dem feedback.

Utdragen ur breven är tagna ur Tuula Karjalainens bok Tove Jansson och världens barn, översatt från finskan av  Annika Luther.