Sam Vanni • Tove Janssons lärare, älskare och vän

01

VÄNNER I KONSTEN OCH LIVET

Sam Vanni var en konstnär och akademiker född i Viborg och en pionjär inom den finska abstrakta konsten. För Tove Jansson var han en lärare, en älskare och en vän som hon förde berikande samtal om konst med. Nedan delar konsthistorikern Tuula Karjalainen med sig av anteckningar som hon fått av Tove Jansson om Sam Vannis konstundervisning.

I mitten av 1990-talet organiserade jag en utställning och skrev en artikel om Sam Vannis (1908–1992) konst. Konstnären, som fram till 1941 var känd som Samuel Besprosvanni, var en centralfigur i avhandlingen jag hade skrivit några år tidigare, så jag kände honom och hans verk mycket väl. Sam var en legendarisk och älskad lärare under sin tid; han undervisade vid Finlands konstakademi från 1949 till 1965 och vid Fria konstskolan från 1943 till 1957 samt ibland vid Tekniska högskolan i Helsingfors. Han hade också varit Tove Janssons privatlärare, liksom hennes vän och älskare. Även efter att romansen falnat bestod deras vänskap och han blev en god vän, precis som många av Toves andra tidigare älskade. Under många decennier var Sam en vän, en förebild, en betrodd och privat konstkritiker och framför allt en viktig person i Toves liv.

När jag gjorde research om Sam Vanni slogs jag av att några av hans verk som skapats i Italien var nästan identiska med några av Tove Janssons verk. Enligt Sam hade verken skapats under en resa till Italien som han, hans dåvarande hustru Maya Vanni och Tove hade gjort tillsammans. Nu ville jag veta mer om denna resa och framför allt om Sams undervisningsmetoder. Sam själv hade redan gått bort några år tidigare, så jag skrev till Tove Jansson och bad om en intervju. Jag var rädd att hon inte skulle ha varken tid eller ork. Till min förvåning bjöd hon in mig till sin ateljé och jag intervjuade henne om allt mellan himmel och jord; särskilt vilken sorts lärare Sam var, vad han hade betonat i konstutövandet och vad Tove hade lärt sig. Men naturligtvis frågade jag också om vänskapen mellan dessa två konstnärer.

Den unge Samuel Besprosvanni, som från och med 1941 använde namnet Sam Vanni.

Undervisning vid Finlands konstakademi i Helsingfors den 7 mars 1961. Studenten Göran Augustson får instruktioner av konstnären Sam Vanni.

Sam Vanni var en konstnär och akademiker född i Viborg och en pionjär inom den finska abstrakta konsten. För Tove Jansson var han en lärare, en älskare och en vän som hon förde berikande samtal om konst med. Nedan delar konsthistorikern Tuula Karjalainen med sig av anteckningar som hon fått av Tove Jansson om Sam Vannis konstundervisning.

I mitten av 1990-talet organiserade jag en utställning och skrev en artikel om Sam Vannis (1908–1992) konst. Konstnären, som fram till 1941 var känd som Samuel Besprosvanni, var en centralfigur i avhandlingen jag hade skrivit några år tidigare, så jag kände honom och hans verk mycket väl. Sam var en legendarisk och älskad lärare under sin tid; han undervisade vid Finlands konstakademi från 1949 till 1965 och vid Fria konstskolan från 1943 till 1957 samt ibland vid Tekniska högskolan i Helsingfors. Han hade också varit Tove Janssons privatlärare, liksom hennes vän och älskare. Även efter att romansen falnat bestod deras vänskap och han blev en god vän, precis som många av Toves andra tidigare älskade. Under många decennier var Sam en vän, en förebild, en betrodd och privat konstkritiker och framför allt en viktig person i Toves liv.

När jag gjorde research om Sam Vanni slogs jag av att några av hans verk som skapats i Italien var nästan identiska med några av Tove Janssons verk. Enligt Sam hade verken skapats under en resa till Italien som han, hans dåvarande hustru Maya Vanni och Tove hade gjort tillsammans. Nu ville jag veta mer om denna resa och framför allt om Sams undervisningsmetoder. Sam själv hade redan gått bort några år tidigare, så jag skrev till Tove Jansson och bad om en intervju. Jag var rädd att hon inte skulle ha varken tid eller ork. Till min förvåning bjöd hon in mig till sin ateljé och jag intervjuade henne om allt mellan himmel och jord; särskilt vilken sorts lärare Sam var, vad han hade betonat i konstutövandet och vad Tove hade lärt sig. Men naturligtvis frågade jag också om vänskapen mellan dessa två konstnärer.

02

EN STRÄNG MEN RÄTTVIS MENTOR

Sam Vanni var Tove Janssons lärare på konstskolan och han fortsatte att fungera som hennes mentor på sin fritid även efter att de blivit ett par och sedermera vänner.

Tove berättade för mig om Sams stora betydelse för henne och mindes att Sam hade lärt henne mer om måleri än någon annan. Även senare kom Sam ofta för att ge råd, inspektera och kritisera Toves verk. Han var sträng, men alltid rättvis. Även om Sam, enligt Tove, inte var överdrivet uppmuntrande, lyckades han ändå väcka en lust i Tove att försöka om och om igen.

Som den entusiastiska elev hon var hade Tove antecknat huvudpunkterna i sin lärares instruktioner direkt efter lektionerna. Hon lovade att leta fram en av dessa texter som hon ansåg vara särskilt viktig, gav tillstånd att trycka den i utställningskatalogen och bad sin livspartner Tuulikki Pietilä att översätta texten till finska. Pietilä kände Sam väl och kunde enligt Tove därför anpassa textens rytm så att den stämde överens med hans speciella sätt att uttrycka sig. Tove mindes att anteckningen var från 1935, då hon satt modell medan Sam målade ett verk med arbetstiteln ”Porträtt i takbelysning”. Jag fick faktiskt texten av henne både på svenska och finska och den publicerades i båda utställningskatalogerna till de Sam Vanni-utställningar som jag kurerade.

Ett porträtt av Tove Jansson, målat av Sam Vanni år 1935, ”Porträtt i takbelysning”.

Sam Vanni var Tove Janssons lärare på konstskolan och han fortsatte att fungera som hennes mentor på sin fritid även efter att de blivit ett par och sedermera vänner.

Tove berättade för mig om Sams stora betydelse för henne och mindes att Sam hade lärt henne mer om måleri än någon annan. Även senare kom Sam ofta för att ge råd, inspektera och kritisera Toves verk. Han var sträng, men alltid rättvis. Även om Sam, enligt Tove, inte var överdrivet uppmuntrande, lyckades han ändå väcka en lust i Tove att försöka om och om igen.

Som en entusiastisk elev hade Tove antecknat huvudpunkterna i sin lärares instruktioner direkt efter lektionerna. Hon lovade att leta fram en av dessa texter som hon ansåg vara särskilt viktig, gav tillstånd att trycka den i utställningskatalogen och bad sin livspartner Tuulikki Pietilä att översätta texten till finska. Pietilä kände Sam väl och kunde enligt Tove därför anpassa textens rytm så att den stämde överens med hans speciella sätt att uttrycka sig. Tove mindes att anteckningen var från 1935, då hon satt modell medan Sam målade ett verk med arbetstiteln ”Porträtt i takbelysning”. Jag fick faktiskt texten av henne både på svenska och finska och den publicerades i båda utställningskatalogerna till de Sam Vanni-utställningar som jag kurerade.

03

EN FULLSTÄNDIG GUIDE TILL STILLLEBENMÅLNING

Tove Jansson förde anteckningar under Sam Vannis lektioner, under vilka han delade med sig av sina insikter om stillebenmålning. Sam talade med stor entusiasm om användningen av ljus och skugga och om färgernas temperatur och djärvhet.

Av den text som Tove Jansson skrev framgår det tydligt att konstskapandet var nästan heligt för Sam och att man likt alla krävande ritualer måste förbereda sig för det både mentalt och tekniskt. Samtidigt är texten också en rätt så komplett guide till stillebenmålning:

“Samuli var glad och pratsam, han ställde en tom duk på sitt staffli och sa:

Vi gör ett nature morte. Nu ska vi se hur man kan måla till det. Två dumma krukor i nästan samma ton men märk väl, bara nästan. Du måste uppfatta dem var för sig och mycket uppmärksamt och be Gud om förlåtelse innan du börjar måla. Det första penseldraget är livsfarligt, det bestämmer alltihop. Du får inte börja med ljuset, då tar du det för mörkt i förhållande till det andra och alltihop är förkylt. Börja inte heller med skuggan, ta en mellanton som säkrar dig mot alla eventualiteter.

Titta på det gröna skynket mot krukan här, du ser att det är mer violett i ljuset. Du tar en grön-violett ton som du sen kan dra i vilken riktning du vill, men blanda inte ihop, det blir grumligt, ta dem var för sig bredvid varandra, så. Så där.

Du arbetar från början med tre toner mot varann, inte med föremål hör du – med färger. Och du tänker hela tiden, du tänker vad fan har nu den där skuggan för färg? Den är gul, den är varm. Men där finns också violett. Jag använder inte svart, jag tar umbra. Det blir förnämare. En spets umbra alltså, lite grönt. Gult. Nå, blev den inte bra. Ljuset är kallt i dag, som du ser. Det kan förändra sig om en timme men du bestämmer från början hur du vill ha det. Och genomför det konsekvent. Det parti där ljus och skugga möts är det mest levande och intressanta.

….

Du måste begagna din hjärna hela tiden och inte bara måla på efter en teori.

Och titta hit – inte alla skuggor är rena och levande. Den här till exempel, som den ena krukan slår mot den andra, den är smutsig. Rent stupid. Tylsä. Den ska vara så. Ser du, nu blev den riktig. Men i kanten, där blir den intressant igen. Där är den fan så svår.

Här har du tavlans varmaste fläck. Överdriv sen bara inte. Arbeta ärligt, just som det är. Det är inte farligt, rätt var så kommer ingivelsen och då ska du måla efter den. Nu blev den för varm. En aningen violett alltså. Jag drar bara på som du ser. Det finns ju tempera.

Nå hur blev det. Nu ska den torka och sen kan man börja måla.”¹

Sam Vanni, Still Life, 1937, olja på duk

Tove Jansson förde anteckningar under Sam Vannis lektioner, under vilka han delade med sig av sina insikter om stillebenmålning. Sam talade med stor entusiasm om användningen av ljus och skugga och om färgernas temperatur och djärvhet.

Av den text som Tove Jansson skrev framgår det tydligt att konstskapandet var nästan heligt för Sam och att man likt alla krävande ritualer måste förbereda sig för det både mentalt och tekniskt. Samtidigt är texten också en rätt så komplett guide till stillebenmålning:

“Samuli var glad och pratsam, han ställde en tom duk på sitt staffli och sa:

Vi gör ett nature morte. Nu ska vi se hur man kan måla till det. Två dumma krukor i nästan samma ton men märk väl, bara nästan. Du måste uppfatta dem var för sig och mycket uppmärksamt och be Gud om förlåtelse innan du börjar måla. Det första penseldraget är livsfarligt, det bestämmer alltihop. Du får inte börja med ljuset, då tar du det för mörkt i förhållande till det andra och alltihop är förkylt. Börja inte heller med skuggan, ta en mellanton som säkrar dig mot alla eventualiteter.

Titta på det gröna skynket mot krukan här, du ser att det är mer violett i ljuset. Du tar en grön-violett ton som du sen kan dra i vilken riktning du vill, men blanda inte ihop, det blir grumligt, ta dem var för sig bredvid varandra, så. Så där.

Du arbetar från början med tre toner mot varann, inte med föremål hör du – med färger. Och du tänker hela tiden, du tänker vad fan har nu den där skuggan för färg? Den är gul, den är varm. Men där finns också violett. Jag använder inte svart, jag tar umbra. Det blir förnämare. En spets umbra alltså, lite grönt. Gult. Nå, blev den inte bra. Ljuset är kallt i dag, som du ser. Det kan förändra sig om en timme men du bestämmer från början hur du vill ha det. Och genomför det konsekvent. Det parti där ljus och skugga möts är det mest levande och intressanta.

….

Du måste begagna din hjärna hela tiden och inte bara måla på efter en teori.

Och titta hit – inte alla skuggor är rena och levande. Den här till exempel, som den ena krukan slår mot den andra, den är smutsig. Rent stupid. Tylsä. Den ska vara så. Ser du, nu blev den riktig. Men i kanten, där blir den intressant igen. Där är den fan så svår.

Här har du tavlans varmaste fläck. Överdriv sen bara inte. Arbeta ärligt, just som det är. Det är inte farligt, rätt var så kommer ingivelsen och då ska du måla efter den. Nu blev den för varm. En aningen violett alltså. Jag drar bara på som du ser. Det finns ju tempera.

Nå hur blev det. Nu ska den torka och sen kan man börja måla.”¹

04

HENRI MATISSE INSPIRERADE KONSTNÄRERNAS FÄRGANVÄNDNING

Vännerna Sam och Tove målade flera porträtt av varandra. De delade också en fascination för färg och målade ofta likartade motiv, var och en i sin egen stil.

Färgens stora betydelse var något som Tove Jansson och Sam Vanni hade gemensamt. Under sina depressioner under andra världskriget beklagade Tove att det kändes som att alla färger försvunnit för henne, men när depressionerna väl var över fann hon färgerna igen. Ledstjärnan för både Tove och Sam i deras rika färgpalett var Henri Matisse, som de båda beundrade och vars inflytande är tydligt i deras verk. Sams inflytande är också tydligt i Toves val av motiv och troligen vice versa. Förutom italienska landskap, skapade de många stadsbilder av Helsingfors tillsammans och var för sig, och stilleben intresserade dem båda. Ibland avbildar deras verk till och med samma föremål. Båda målade sina vänner, av vilka många var gemensamma. Framför allt målade de varandra.

I det porträtt som Sam målade av Tove 1940 håller Tove en penna i handen och har en skissbok i knät, med en burk full av penslar bredvid sig – hennes konstnärliga sida framhävs tydligt. Verket, där blått dominerar, är ett av sin tids vackraste porträttmålningar och man anar att det är målat med kärlek. Ett av Sams porträtt av Tove behagade Tove så mycket att hon ritade en kopia av det och länge betraktade sin kopia som ett slags offentligt självporträtt. Tove ritade också ett porträtt av Sam, som länge hängde på en framträdande plats i hennes ateljé på Ulrikasborgsgatan. Tove målade också ett ganska slående porträtt av Maya Vanni, där hon sitter med bar överkropp.

Sam Vannins målning av Tove Jansson, 1940

Tove Janssons målning av Maya Vanni, Sam Vannis hustru, 1938

Vännerna Sam och Tove målade flera porträtt av varandra. De delade också en fascination för färg och målade ofta likartade motiv, var och en i sin egen stil.

Färgens stora betydelse var något som Tove Jansson och Sam Vanni hade gemensamt. Under sina depressioner under andra världskriget beklagade Tove att det kändes som att alla färger försvunnit för henne, men när depressionerna väl var över fann hon färgerna igen. Ledstjärnan för både Tove och Sam i deras rika färgpalett var Henri Matisse, som de båda beundrade och vars inflytande är tydligt i deras verk. Sams inflytande är också tydligt i Toves val av motiv och troligen vice versa. Förutom italienska landskap, skapade de många stadsbilder av Helsingfors tillsammans och var för sig, och stilleben intresserade dem båda. Ibland avbildar deras verk till och med samma föremål. Båda målade sina vänner, av vilka många var gemensamma. Framför allt målade de varandra.

I det porträtt som Sam målade av Tove 1940 håller Tove en penna i handen och har en skissbok i knät, med en burk full av penslar bredvid sig – hennes konstnärliga sida framhävs tydligt. Verket, där blått dominerar, är ett av sin tids vackraste porträttmålningar och man anar att det är målat med kärlek. Ett av Sams porträtt av Tove behagade Tove så mycket att hon ritade en kopia av det och länge betraktade sin kopia som ett slags offentligt självporträtt. Tove ritade också ett porträtt av Sam, som länge hängde på en framträdande plats i hennes ateljé på Ulrikasborgsgatan. Tove målade också ett ganska slående porträtt av Maya Vanni, där hon sitter med bar överkropp.

05

EN NÄRA FÖRTROGEN

Genom Sam Vanni fick Tove Jansson en intressant inblick i en konstnärs äktenskapliga liv och dess utmaningar. När en feberaktig skaparkraft tog över förlorade Sam all känsla för tid och rum och kunde inte vara tillräckligt närvarande för sin hustru Maya Vanni, som också blev en god vän till Tove.

Sam Vanni och Tove var varandras förtrogna och delade även sina mest intima problem. Efter Sams äktenskap med Maya Vanni (f. London) blev Tove och den unga bruden vänner och både mannen och hustrun sökte Toves hjälp med sina äktenskapliga problem. Ett talande exempel är ett brev som Tove skrev 1945, där hon beskriver hur Samuel (Sam) rusade in i hennes ateljé i förtvivlan. Hans fru hade lämnat honom och åkt till Sverige, oförmögen att längre stå ut med hans känslomässiga frånvaro. Anledningen var hans intensiva skapandeperiod, under vilken han inte kunde tänka på något annat än sin konst. Nu befann sig Maya i Stockholm och Sam själv i Helsingfors, driven till vansinne av ensamhet, undrande om målningarna var värda all denna smärta.

Tove beskrev kreativa människors äktenskap och deras svårigheter som färgstarka. Det kan vara så att problemen i dessa konstnärsvänners äktenskap avskräckte henne från att själv söka ett liknande känslomässigt beroende. Hon var särskilt intresserad av svårigheterna i Sams äktenskap och mannens krav på att en kvinna måste älska sin mans arbete mer än sig själv eller till och med sin man, verkar orimligt, åtminstone ur ett 2000-talsperspektiv. Kanske bidrog det till att forma Toves egen inställning till äktenskapet:

“Samuel gjorde sig alla tänkbara förebråelser. Talade om hur han arbetar, blind och döv, som i ett raseri, veckor i sträck. Och under detta finns ingenting annat för honom. Inte Maya, inte vännerna. Kanske hans begåvning ligger just i hans enspårighets intensitet. Den hänsynslösa furia som gjort geniernas hustrur förtvivlade. Jag förstår dem! (Och musan nåde mig – jag förstår deras män också.) Att knappt få ett ord, en vänlighet, en smekning – att knappt våga anmäla att middagen är färdig. Sitta ensam i ett tyst hus, vecka efter vecka, kanske månader och vänta på att mannen skall slappna av i en reaktionsperiod, då han åter märker att hon finns! För att stå ut med detta, sade Samuel, måste hon älska mitt arbete mer än sig själv, mer än mig. Men jag har sett Mayas ögon bli svarta av hat…”²

Utdrag ur ett brev från Tove Jansson till Eva Konikoff.

Genom Sam Vanni fick Tove Jansson en intressant inblick i en konstnärs äktenskapliga liv och dess utmaningar. När en feberaktig skaparkraft tog över förlorade Sam all känsla för tid och rum och kunde inte vara tillräckligt närvarande för sin hustru Maya Vanni, som också blev en god vän till Tove.

Sam Vanni och Tove var varandras förtrogna och delade även sina mest intima problem. Efter Sams äktenskap med Maya Vanni (f. London) blev Tove och den unga bruden vänner och både mannen och hustrun sökte Toves hjälp med sina äktenskapliga problem. Ett talande exempel är ett brev som Tove skrev 1945, där hon beskriver hur Samuel (Sam) rusade in i hennes ateljé i förtvivlan. Hans fru hade lämnat honom och åkt till Sverige, oförmögen att längre stå ut med hans känslomässiga frånvaro. Anledningen var hans intensiva skapandeperiod, under vilken han inte kunde tänka på något annat än sin konst. Nu befann sig Maya i Stockholm och Sam själv i Helsingfors, driven till vansinne av ensamhet, undrande om målningarna var värda all denna smärta.

Tove beskrev kreativa människors äktenskap och deras svårigheter som färgstarka. Det kan vara så att problemen i dessa konstnärsvänners äktenskap avskräckte henne från att själv söka ett liknande känslomässigt beroende. Hon var särskilt intresserad av svårigheterna i Sams äktenskap och mannens krav på att en kvinna måste älska sin mans arbete mer än sig själv eller till och med sin man, verkar orimligt, åtminstone ur ett 2000-talsperspektiv. Kanske bidrog det till att forma Toves egen inställning till äktenskapet:

“Samuel gjorde sig alla tänkbara förebråelser. Talade om hur han arbetar, blind och döv, som i ett raseri, veckor i sträck. Och under detta finns ingenting annat för honom. Inte Maya, inte vännerna. Kanske hans begåvning ligger just i hans enspårighets intensitet. Den hänsynslösa furia som gjort geniernas hustrur förtvivlade. Jag förstår dem! (Och musan nåde mig – jag förstår deras män också.) Att knappt få ett ord, en vänlighet, en smekning – att knappt våga anmäla att middagen är färdig. Sitta ensam i ett tyst hus, vecka efter vecka, kanske månader och vänta på att mannen skall slappna av i en reaktionsperiod, då han åter märker att hon finns! För att stå ut med detta, sade Samuel, måste hon älska mitt arbete mer än sig själv, mer än mig. Men jag har sett Mayas ögon bli svarta av hat…”

06

DEN ABSTRAKTA KONSTEN DREV EN KIL MELLAN VÄNNERNA

When abstract art became popular in the 1950s, Sam Vanni immediately embraced it. Tove, who couldn’t help telling stories, even in her paintings, was not as enthusiastic about the new wave.

Man skulle dock kunna hävda att deras nära vänskap, som också präglades av stor beundran från Toves sida, på sitt eget sätt hade vissa negativa konsekvenser. Sam blev, liksom många andra konstnärer, oerhört entusiastisk över den abstrakta konsten i början av 1950-talet. För Sam blev den hans stora konstnärliga kärlek och en vattendelare som förändrade allt i hans skapande. Den icke-figurativa konsten var i hans ögon som en renässans, en förnyelse av allt.

Tove var en alltigenom figurativ konstnär; hennes verk är berättande och deras historier och innehåll är väsentliga delar av verken. Hon kände sig utanför den entusiasm som denna nya våg väckte och hennes konstnärliga relation till Sam blev ansträngd. Detta gällde särskilt eftersom det främst var yngre finlandssvenska konstnärer – det vill säga Toves egen inre krets – som var entusiastiska över den abstrakta konsten i Finland.

Kanske på grund av yttre påtryckningar eller en känsla av utanförskap började Tove måla abstrakta verk. Till en början verkade de abstrakta, men de var i själva verket ganska tydligt figurativa verk. Motiven var klippor, stränder eller havsvågor. Även i hennes senare, djärvare abstrakta målningar finns det ofta ett helt figurativt inslag mitt i förenklade färgfält. Det var svårt för berättaren att helt släppa taget om berättelsen. Sam var inte heller en strikt abstrakt konstnär, han målade emellanåt helt figurativa verk vid sidan av dussintals porträtt. I båda konstnärernas abstrakta målningar var färgen ett viktigt element (kanske det viktigaste): de där strålande, klangfulla nyanserna à la Matisse. Ingen av konstnärerna var villig att vara en strikt abstrakt konstnär.

Text: Tuula Karjalainen

Tove Janssons målning ”Abstrakt hav”, 1953

Sam Vannis abstrakta målning Två former, 1966

When abstract art became popular in the 1950s, Sam Vanni immediately embraced it. Tove, who couldn’t help telling stories, even in her paintings, was not as enthusiastic about the new wave.

Man skulle dock kunna hävda att deras nära vänskap, som också präglades av stor beundran från Toves sida, på sitt eget sätt hade vissa negativa konsekvenser. Sam blev, liksom många andra konstnärer, oerhört entusiastisk över den abstrakta konsten i början av 1950-talet. För Sam blev den hans stora konstnärliga kärlek och en vattendelare som förändrade allt i hans skapande. Den icke-figurativa konsten var i hans ögon som en renässans, en förnyelse av allt.

Tove var en alltigenom figurativ konstnär; hennes verk är berättande och deras historier och innehåll är väsentliga delar av verken. Hon kände sig utanför den entusiasm som denna nya våg väckte och hennes konstnärliga relation till Sam blev ansträngd. Detta gällde särskilt eftersom det främst var yngre finlandssvenska konstnärer – det vill säga Toves egen inre krets – som var entusiastiska över den abstrakta konsten i Finland.

Kanske på grund av yttre påtryckningar eller en känsla av utanförskap började Tove måla abstrakta verk. Till en början verkade de abstrakta, men de var i själva verket ganska tydligt figurativa verk. Motiven var klippor, stränder eller havsvågor. Även i hennes senare, djärvare abstrakta målningar finns det ofta ett helt figurativt inslag mitt i förenklade färgfält. Det var svårt för berättaren att helt släppa taget om berättelsen. Sam var inte heller en strikt abstrakt konstnär, han målade emellanåt helt figurativa verk vid sidan av dussintals porträtt. I båda konstnärernas abstrakta målningar var färgen ett viktigt element (kanske det viktigaste): de där strålande, klangfulla nyanserna à la Matisse. Ingen av konstnärerna var villig att vara en strikt abstrakt konstnär.

Text: Tuula Karjalainen