Vivica Bandler

I november 1946 mötte Tove Jansson Vivica Bandler. Det blev hennes första stora förälskelse i en kvinna och det blev en djupt omvälvande upplevelse. ”Somliga dagar känner jag mig så kraftfull och glad, smal och frisk som ett träd”, skriver Tove Jansson i ett av sina första brev till Vivica (29.12 1946). Hon var 32 år och den blivande teaterregissören Bandler tre år yngre. De hade sammanförts av sina yngre syskon, Toves bror Lasse och Vivicas syster Erica, och efter en trevande början var passionen ett faktum. I ett brev till sin vän Eva Konikoff i slutet av december 1946 (odaterat) porträtterar Tove sin älskades ansikte, hur hon vill måla fram hennes väsen och hur de möttes:

Det var Lasse och Erica som långa tider gått och talat om att Vi och jag skulle kunna trivas med varann, och så en dag tog de henne med till ateljén. Jag såg en lång mörk aristokratflicka med framspringande näsa, raka tjocka ögonbryn, trotsigt judisk mun. Hennes ena öga är blint, det andra klart, mörkt, genomträngande. Ett stort, kort hår och de vackraste händer jag sett. Hon är så ljuvligt kvinnligt skapad, och en gång ska jag måla henne sådan hon är, mest som en rikedom av frukter och utslagen blom.

Men tiden tillsammans blir kort. Efter tre heta veckor reser Vivica till Paris för en längre tid – hon skulle förverkliga sin dröm om att studera film – och kärleken hålls levande genom täta brev och enstaka telefonsamtal. De planerar att Tove Jansson ska komma efter till Paris, men det  blir ingenting av. Den täta korrespondensen skriver en vindlande passionsberättelse om längtan, förväntan och småningom besvikelse. ”Det är som om du skapat mig på nytt”, skriver Tove (16.1 1947), och upplever sig som förvandlad: ”Hur ska jag förklara den förändring som skett med allting sen jag mötte dig! Varje ton är fylligare, varje färg renare, alla förnimmelser är skärpta – glädjen starkare, förtvivlan våldsammare.” (7.1 1947) 

Vivicas brev är likaså fyllda av kärleksförklaringar, men kortare, mer återhållsamma och manar till försiktighet. Men mellan dem spirar, som Tove skriver, den ”glada självkänslans djärvhet” (21.12 1946).

Men lyckan måste döljas för omvärlden. Censuren var fortfarande verksam efter kriget och homosexualitet var straffbart i Finland. Först 1971 upphävdes lagen, och fram till 1981 klassificerades homosexualitet som en sjukdom i Finland. Både Tove och Vivica levde också i relationer. Tove hade sedan några år ett förhållande med filosofen Atos Wirtanen och Vivica var sedan 1943 gift med Kurt Bandler, som flytt till Finland från Österrike. Han var frivillig i vinterkriget.

I den tredje muminboken Trollkarlens hatt (1948) – som Tove Jansson började skriva i slutet av 1946 – kodas kärleken mellan Tove Jansson och Vivica Bandler fram genom symbiosen  Tofslan och Vifslan, identiska till utseendet (undantaget Tofslans lilla mössa) och med eget språk. Eller som det står när de introduceras: ”de samtalade på det märkvärdiga sätt som är eget för alla Tofslor och Vifslor. Det begreps ju inte av alla, men huvudsaken var att de själva visste vad det var fråga om.” Deras tvåsamhet är total, de gör allt tillsammans som delar av en sammansvuren helhet och något könsbestämmande pronomen förekommer inte i texten. I den mystiska kappsäck som de bär med sig överallt döljer sig den grandiosa Kungsrubinen, en gnistrande symbol för den gränslösa kärlek som står över allt. När locket slås upp och innehållet visas för omvärlden sträcker sig rubinens lyskraft långt ut i universum, bortom alla lagar, kriminaliseringar och förbud. 

Kärleken till Vivica Bandler fick flera uttryck i bild och i ord, men mest storslaget i de två monumentalmålningar som Tove Jansson arbetade med för Stadshuskällaren i Helsingfors vårvintern 1947. Freskerna som var beställda av Helsingfors stad, kallades ”Fest på landet” och ”Fest i stan”. När Tove Jansson beskriver freskerna för Vivica Bandler ger hon ord och bild till ett konstnärligt arbetande mumintroll, vilt längtande efter den ”Ljuva Vifslan”. Hon kallar det ”Brev från Mumintrollet” (3/2 1947). Men när den älskade Vivica senare återvänder till Helsingfors är förhållandet förändrat, vilket konstnären tydligt visar när hon målar in sig själv och sin kärlek i fresken ”Fest i stan”. Här vänder hon ryggen mot den dansande kvinna som fått låna Vivica Bandlers drag. I förgrunden sitter Tove Jansson vid ett bord med en cigarett och en solfjäder, framför henne på bordet finns ett mumintroll. Men det räcker inte med bilder när förhållandet är på väg att spricka. Det fordras ord och kanske musik. I ett brev förklarar hon: ”Jag skriver dikter till dig som kanske är ganska konstiga och ritar av dig – om än inte så förskräckligt likt! Och skulle jag kunna lite noter gav jag mig säkert optimistiskt på att skriva en sång till din ärsla!” Några dikter hör tydligt ihop med fresken, som ”Al fresco”, där den älskade leende dansar med rosor av guld på sin fot:  

Vem är det som dansar med leende mun
och rosor av gull på sin fot?
Min älskade dansar med leende mun –
det är mig hon småler emot. 

Hennes klänning är målad ljus och fin
som den lyckliga tiden var.
Men runt däromkring är det mörk karmin
och den svartaste färg jag har.

Så lyser morgonen med större glans
när den ur natten har gått.
Och jag är tacksam att natten fanns,
att jag dem båda har fått.