Tove Janssons och Tuulikki ”Tooti” Pietiläs vinylsamling avslöjar inte bara deras musiksmak. De 482 vinylskivorna och 90 stenkakorna utgör en karta över resor, tidsanda och konstnärslivets rytmer. I den här essän dyker Karri Miettinen, känd som rapartisten Paleface, ner i det ljudlandskap som närde de två konstnärernas fantasi och vardag.

“Men Muminpappan bar ut speldosan i trädgården och kopplade på en väldig högtalare. På ett ögonblick fylldes hela dalen av dans, skuttande, trampande, svängande, flaxande. Trädandarna dansade i luften med flygande hår och stelbenta muspar svängde runt i bersåerna.”

Tove Jansson: Trollkarlens hatt, 1948

I den här videon berättar Karri Miettinen, mer känd under sitt artistnamn Paleface, om Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs skivsamling.

I Moomin Characters arkivrum står en låg trähylla fylld med skivor. Den innehåller 482 vinylskivor (LP-skivor) och 90 stenkakor (78-varvare) – konstnärsparet Tove Jansson och Tuulikki Pietiläs gemensamma skivsamling. De flesta skivorna är prydligt förvarade i skivfodral. Vissa av dem saknar omslag av olika anledningar, så konstnärsparet har gjort egna kartongomslag, ofta dekorerade med illustrationer som klippts ur konsttidningar. Sammantaget har dock Tove och Tuulikkis skivor behandlats väl och med omsorg. Skivorna har helt klart varit högt skattade.

En exceptionell musiksamling 

Tove och Tootis gemensamma skivsamling är exceptionell på många sätt. Det är en samling som kurerats av sanna musikälskare och människor som förstår olika subgenrer inom musiken. Skivorna har förvärvats under resor till olika delar av världen och vissa har dedikationer. Vissa bär initialerna EK, vilket var Toves nära vän Eva Konikoff, som bodde i New York. Hon höll sin vän uppdaterad, särskilt om amerikansk musik.

En personlig hälsning från Cornelis Vreeswijk

Det finns andra intressanta dedikationer bland skivorna. Den svenska musiklegenden Cornelis Vreeswijk gav Tove sitt album Poem, Ballader och Lite Blues (1970).

Vreeswijk skrev på albumomslaget: ”Detta är ett tygporträtt ⏤ av en människa som du sett. Du kan ju lyssna nu om du vill. Cornelis.” Tygporträttet av sångaren på skivomslaget är skapat av den svenska bildkonstnären Ann-Marie Regild.

En konstnärs vilda dans

Tove älskade att dansa. När hon dansade var det som att hon steg in i sin alldeles egna värld. Skådespelerskan Alma Pöysti har förevigat Toves unika dansstil på vita duken i filmen Tove från 2020, regisserad av Zaida Bergroth. Där finns en scen där huvudpersonen sätter på en Benny Goodman-skiva och dansar vilt till Louis Primas ”Sing, Sing, Sing” i sin studio på Ulrikasborgsgatan.

Goodmans orkesters dämpade trumpeter väcker en känsla av 1930-talets “farlighet”. Mästertrummisen Gene Krupa slår takten. Låten förkroppsligar andan i det moderna livet och storstäderna.

Jazzen ljöd på Tove Janssons begravning

Tove var 23 år gammal när Goodmans ”Sing, Sing, Sing” släpptes och låten förblev viktig under hela Janssons liv. New Orleans-jazz spelades också på hennes begravning i Helsingfors Gamla kyrka i juli 2001. Även om kistan inte bars ut till tonerna av traditionell New Orleans-musik, samlades några av de mest skickliga nordiska jazzmusikerna i kyrkan och jazz ackompanjerade begravningsceremonin. Under ceremonin spelades Sidney Bechets ”Petite Fleur” och mer melankoliska New Orleans-jazzstandards som ”St. James Infirmary” och ”St. Louis Blues”.

Begravningsorkestern sattes samman av den svenska saxofonisten Eije Oskarsson, som hade bosatt sig i Finland. Markku Johansson spelade trumpet, Pekkis Sarmanto kontrabas och Tomi Parkkonen trummor. Lasse Hirvi var begravningsorganist och pianist för bandet. Förutom jazzmusik spelades även ett utdrag ur den argentinske kompositören Ariel Ramirez ”Misa Criolla”, baserad på den katolska mässan, och Georg Friedrich Händels ”Air Suite 2” från serien Water Music. Båda var viktiga för Jansson.

Jazzdiggaren Tove Jansson

Toves vän Birgitta Ulfsson har sagt att dans, särskilt ensam, passade den blyga Tove väl. Afroamerikansk swingjazz, som tilltalade henne, passade särskilt bra för dans. Förutom swing och bigbandjazz innehöll Janssons skivsamling ett brett utbud av andra subgenrer av jazz, hard bop från 1960-talet och mycket brittisk och nordisk jazz. På skivspelaren kunde man hitta pianisten Fats Waller, vibrafonisten Lionel Hampton eller saxofonisten Coleman Hawkins och hans band. Bland de nordiska artister som låg Tove varmt om hjärtat fanns svenska jazzmusiker som pianisten Jan Johansson, altsaxofonisten Arne Domnérus och gitarristen Rune Gustafsson.

View this post on Instagram

I Toves ungdom var jazz politiskt

Jazz var på sätt och vis politisk musik i Toves ungdom (hon var född 1914). Att lyssna på och spela jazz var förbjudet i tidens totalitära regimer: Nazityskland och Sovjetunionen. Stalin förbjöd jazz som en västerländsk dekadent och degenererad konstform. I Tyskland ansågs jazz vara tvivelaktig mot bakgrund av rasdoktrinen. Jazz var också en radikal rörelse i förhållande till den rasåtskillnad som rådde i USA. Dessutom betraktades den med misstänksamhet i religiösa kretsar. Den amerikanska evangelisten Billy Sunday sa att jazz var ”den rakaste vägen till fördärvet”. Enligt Sunday hade jazzen redan fått ”en halv miljon flickor att förfalla” och skulle snart leda till ”nationens undergång”.

De marginaliserade människornas röst

Jazz var de marginaliserade samhällsgruppernas röst, afroamerikanernas musik, som också spelades och bearbetades av många judar. Finska kulturpersonligheter var medvetna om denna situation och följde noga utvecklingen av medborgarrättskampen i USA. 

Musiken från medborgarrättskampen förmedlade viktiga budskap till Europa via vinylskivor. Tove förstod utan tvekan vad som hängde i popplarna i Billie Holidays låt ”Strange Fruit” (1939). Det är en beskrivning av de olagliga avrättningarna under Jim Crow-eran i den amerikanska södern, ett budskap som förmedlade upplevelser kopplade till förtryck.

Queera kvinnor inom jazzen

Queeridentiteten var också på ett sätt närvarande, eftersom den sexuella läggningen hos vissa afroamerikanska blues- och jazzsångerskor var välkänd. Bland andra var ”bluesens drottning” Ma Rainey (1886–1939) och jazzsångerskan Bessie Smith (1894–1937) kända för att ”gilla kvinnor”. Raineys låt ”Prove it on me” (1928) innehåller texten: ”Went out last night with a crowd of my friends / they must’ve been women, cause I don’t like no men.” 

Bessie Smith är känd för att ha sjungit George Hannahs låt ”Boy in the Boat” (1931): ”When you see two women walking hand in hand / Just look ’em over and try to understand / They’ll go to those parties, have the lights down low / Only those parties where women can go.” 

Båda artisternas musik finns på konstnärsparets hylla. Av Smith finns det så mycket som fyra album.

Tove och Tootis amerikanska skivor

Janssons direkta kontakt med Amerika och amerikansk musik var hennes vän och brevvän Eva Konikoff (1908–1999). Tove och ”Koni” blev vänner i Helsingfors i slutet av 1930-talet. Konikoff flyttade till Amerika 1941, och från och med då korresponderade vännerna regelbundet fram till 1967, då de tappade kontakten. ”Koni” kan ha varit en källa till det amerikanska soundet i parets skivsamling. 

Kvinnorna verkar ha diggat amerikanska gitarrband, dvs. ungdomsmusik. Förutom band som animals och The Shadows innehåller skivsamlingen obskyra garagerockband från 1960-talet som The Electric Prunes, The Uniques, John Fred And His Playboys och Indian Summer. På hyllan finns också fyra album av den amerikanske gitarristen J.J. Cale, Cat Stevens och sex album av Jimi Hendrix och, naturligtvis, The Beatles och The Rolling Stones. 

Twist, gitarrock, garagerock…

Att döma av det trasiga omslaget har ett äldre rock ’n’ roll-album spelats flitigt: Bill Haley & The Comets Rock ’n’ Roll Stage Show från 1956. Förutom tidig bigbandjazz har paret också dansat till rock ’n’ roll. Den snabba rhythm ’n’ bluesen från den tiden representeras av Ray Charles explosiva livealbum Do the Twist with Ray Charles (1961).

En skivsamlings kemi

En skivsamling är resultatet av en slags kemisk process. Det är ett urval av föremål som samlats under en lång tid. Den brittiske musikjournalisten David Hepworth skulle helt undvika ordet ”samling”. Han talar hellre om en slags ackumulering (”en ackumulering av skivor”). Enligt Hepworth kräver ett begrepp som samling någon form av organiserande princip, och skivsamlingar har vanligtvis inte någon sådan. Vissa skivor är köpta specifikt för samlingen, andra på en impuls och andra kanske man fått i present. För efterkrigsgenerationerna har skivor också varit souvenirer. Tove och Tuulikki tog med sig skivor hem från sina resor till bland annat Grekland, Japan och Island. Hepworth beskriver sin egen skivsamling som ett urval av skivor som har ”följt med honom hem” genom åren. 

Hur skapas en skivsamling?

Vilka skivor och genrer har dragits till varandra? Vilka årtionden och generationer möts på skivhyllan? När hade köparen extra pengar att spendera på dyra föremål? När fattades beslutet att inte köpa en skiva? Uppbyggnaden av en skivhylla är en kombination av slumpmässiga köp och, å andra sidan, strikt kapitalistisk utbud och efterfrågan, marknadsföring och konsumtionskultur. Vinylskivor är också slutprodukter från oljeindustrin, plastföremål.

Att konsumera musik i modern tid, i en era av strömningstjänster, är därför väldigt annorlunda än det någonsin varit tidigare. Äldre generationer växte upp med fysiska inspelningar. Att lyssna på skivor var en aktivitet som krävde en särskild tid och plats. Att lyssna på en skiva krävde också att man vände på den mellan A-sidan och B-sidan. På det sättet har musiklyssnande haft en fysisk dimension. Dessutom har skivhyllan i många fall varit en lika viktig del av heminredningen som bokhyllan. Högtalarutrustning har inte bara varit ett sätt att producera ljud, utan också en möbel. 

Tove började eventuellt köpa skivor som tonåring. I slutet av 1930-talet var skivor lättillgängliga på den europeiska marknaden, men sedan bröt kriget ut och tillgången sinade. Skivmarknaden förblev svag under lång tid efter kriget.

I Finland klassificerades skivor som lyxvaror, och inköp från utlandet var reglerade. Eftersom det inte fanns någon utländsk valuta tillgänglig för detta ändamål upphörde importen.

Skivor var lyxartiklar

Skivornas nya guldålder började på 1950-talet när vinylalbumen kom till Finland. Under lång tid var LP-skivor lyxartiklar, ett relativt dyrt format som inte alla hade råd med. Enligt musikinfluencern Matti Laipio kostade en LP-skiva i början av 1960-talet 2 400 finska mark, vilket var ungefär hälften av kostnaden för en termin på gymnasiet. Särskilt ungdomar hade inte råd att köpa skivor. Skivsamlandet blev vanligt först på 1970-talet, när levnadsstandarden steg och allt fler hade råd att köpa skivor och skivspelare. År 1970 översteg skivförsäljningen en miljon exemplar för första gången sedan grammofonboomen i slutet av 1920-talet. Tre år senare, 1973, såldes mer än två miljoner skivor i Finland. 

Tove och Tuulikki uppskattade musik och verkar ha spenderat relativt mycket pengar på skivor. För de två konstnärerna var musiken en ständig källa till inspiration, en port till det undermedvetna och ett sätt att sätta takten för arbetet i ateljén.

Skivor var parets gemensamma intresse 

Skivor var också det som ursprungligen förde Tove och Tuulikki samman. 

Tove träffade sin långvariga partner Tuulikki Pietilä för första gången 1955 på Konstnärsgillets julfest, där Pietilä fungerade som DJ. Det spelades säkert dans som passade att dansa till på tillställningen, och Tove intog med stor sannolikhet dansgolvet. Kvinnorna började sällskapa 1956. Snart flyttade Tuulikki, som kallades Tooti, till en lägenhet i trappuppgången bredvid Toves ateljé och de började bygga upp sin gemensamma skivsamling. Tove och Tootis gemensamma hylla innehåller många skivor från denna tid. 

”Tooti” föddes 1917 i Seattle, Washington, i en amerikansk-finsk familj och ägde inte bara vinylskivor utan också sina föräldrars omfattande samling av s.k. stenkakor, även kallat 78-varvare. En så omfattande samling av stenkakor är en sällsynthet, eftersom det rådde brist på råvaror i Finland under andra världskriget. För att kunna köpa en ny skiva i en butik måste man ge butiksinnehavaren en gammal skiva i utbyte. Dessa skivor förstördes och smältes ner för att användas som industriellt råmaterial. Av denna anledning har relativt få finska stenkakor från den tiden överlevt. Förutom en vinylskivspelare hade Tove och Tuulikki också en grammofon, och på den kunde också stenkakor spelas. 

I takt med samtiden

Vinylskivor är konsumtionsvaror. De repas lätt, och ibland blir ens favoritskiva repad. Ibland glömmer man att lägga tillbaka skivan i fodralet, någon trampar på den eller fodralet blir blött. Ibland hamnar skivor i fel fodral. Så var också fallet med Tove och Tuulikkis skivor. Till exempel har Jansson och Pietiläs exemplar av King Crimsons klassiska album In the Court of the Crimson King (1969) hamnat i fel fodral genom åren. Istället för dubbelalbumet finns vinylskivor med Pink Floyds lika experimentella prog-opera Umma Gumma (1969). Ingen av dessa hårdrocksklassiker skulle man förvänta sig att hitta i hyllorna hos ett par konstnärer som var i femtioårsåldern när albumen släpptes. Detta visar att Tove och Tooti ständigt låg i framkant och också var öppna för ”ungdomsmusik”.

Hard and Horny – finska skivsamlares heliga graal

På hyllan finns också debutalbumet Hard and Horny av det finländska rockbandet Wigwam, inspelat 1969 för skivbolaget Love Records. Den första upplagan på 400 exemplar trycktes utan omslag, och bandmedlemmarna illustrerade själva för hand några dussin kartongomslag för albumet. Ett av dessa unika kartongomslag hamnade på Jansson och Pietiläs skivhylla. Det handritade Hard and Horny är en av de ”heliga graalerna” inom finsk skivsamling, en legendarisk utgåva som de flesta bara har sett på fotografier.

Enligt skivsamlaren Tommi Nylund har ett exemplar av en handritad Hard and Horny-skiva nyligen sålts för hela 1 125 euro. År 2024 bekräftade bandets gitarrist Nikke Nikamo att Toves exemplar hade är tecknat av Jim Pembroke, den engelskfödde sångaren i Wigwam. Priset på Toves exemplar kommer sannolikt att stiga ännu högre än så. 

Tove och Love Records

Kopplingen mellan Tove och Wigwam uppstod när Svenska Teatern 1969 satte upp Gerome Ragnins och James Radons sensationella musikal Hair exklusivt i Finland och Wigwam var husband för föreställningen. Wigwams medlemmar Ronnie Österberg och Mats Huldén är finlandssvenskar, precis som Tove var. Huldéns far, den kände poeten Lars Huldén, var medlem i Svenska Teaterns styrelse, och Huldéns mor var bildkonstnär – ett par som Tove och Tuulikki kände väl. Dessutom var de tre grundarna av Love Records, Atte Blom, Otto Donner och Christian Schwindt, bekanta med konstnärsparet via de svensktalande konstnärskretsarna i Helsingfors och troligen också från jazzkretsarna. Love Records gav även ut två av Toves sångtexter.

Toves enda illustration för ett skivomslag

Pekka Streng komponerade musiken till bandet Ellipsis låt ”Pieni juhlija” (“Den lilla festprissen”) från 1969, som Tove skrivit texten till. Strengs andra album, Kesämaa (“Sommarland”, 1972), innehöll också en låt med text av Jansson ”…ja Tuitturuusut sai” (“.. och Skruttrosorna fick”). Love Records gav också Jansson i uppdrag att illustrera det som tros vara hennes enda verk specifikt för ett skivomslag, en målning med ett blommigt kransmotiv för barnalbumet Tuulen laulu (“Vindens sång”), som släpptes av ensemblen Humppaoravat 1972.

Folkmusik, chansoner, fado-musik…

Tove och Tuutikis hyllor rymmer ett brett urval av musik. Mycket jazz och 1960-tals soul: Aretha Franklin, Otis Redding, Clarence Carter. Förutom afroamerikansk musik var amerikanska folkmusikskivor ett annat tydligt fokus i deras samling: Woody Guthrie, Pete Seeger, Bob Dylan, Joan Baez, Peter, Paul and Mary och mer sällsynt material från artister som Melanie och Malvina Reynolds. Finsk folkmusik är också väl representerad, med artister som Finntrio och Anki Lindqvist. Det finns också mycket fransk musik på hyllan: protestsångerskan Colette Magny, Juliette Greco, Edith Piaf, ”Monsieur 100 000 Volts” alias Gilbert Becaud och Michèle Arnauds chansoner. Dessutom innehåller hyllan exotisk musik av peruanska Yma Sumac, lite latinamerikansk musik och till exempel fados av Amalia Rodrigues. 

Klassisk musik

Skivsamlingens klassiska musik är ett eget kapitel. Birgitta Ulfsson minns att Tove och Tuulikkis danser ibland till och med innehöll Bachs Brandenburgkonserter. Parets skivsamling innehåller också ett brett utbud av annan klassisk musik: Tjajkovskij, Rimskij-Korsakovs Scheherazade, Liszt, Bach, Vivaldi och Mendelssohn. En av specialiteterna är albumet Electronic Music från 1966, som innehåller tidig elektronisk musik av Andres Lewin-Richter, Ilhan Mimaroglu, Tzvi Avni och Walter Carlos. Carlos, en framstående pionjär inom elektronisk musik, genomgick en könskorrigering i början av 1970-talet och är nu känd som Wendy Carlos. 

Tuulikki gillade countrymusik

En oväntad del av samlingen härstammar från Tuulikkis entusiasm för westernfilmer. Hyllan innehåller en ansenlig mängd country- och westernmusik av artister som Tex Ritter, Glen Campbell, Bobby Austin, Wanda Jackson – till och med Elton Britts joddling. Det finns åtta olika album med countrysamlingar. Det kan också ha funnits en regnbågsdimension i westernintresset. Westernfilmer var sin tids ”mjukporr” – filmer som gjorde det möjligt för män att beundra andra män på vita duken. Till exempel har många av Montgomery Clifts och James Stewarts västernfilmer från 1940-talet ansetts ha homoerotiska undertoner. 

Doris Days pojkaktiga karaktär och hennes motspelare Dick Wesson, som klär ut sig till kvinna i filmen Calamity Jane (1953), har också betraktats som en del av den tidiga queerfilmen.

Musikaler och skräckfilmer

Tove och Tuulikkis gemensamma skivsamling innehåller också många musikaler och filmmusik, till exempel Roman Polanskis Rosemary’s Baby (1968), som betraktades som en sorts feministisk skräckfilm när den släpptes. På hyllan finns också Chilling, Thrilling Sounds of the Haunted House (1964), som innehåller ljudeffekter från skräckfilmer, bland annat åska, regn, vind och knarrande golv. Skivan kan ha använts för att skapa halloween-stämning på hemmafester.