image-3029

Tove Janssons queer litteratur – ”Att en sån relation är där är radikalt”

Snork

Skrev Tove Jansson queer litteratur? Det var en av frågeställningarna på Tovefestivalen i Helsingfors hösten 2021. Nedan är några plock ur diskussionen och en videoinspelning av panelen.


Alla tre panelister – författaren Kaj Korkea-aho, programledaren och journalisten Mark Levengood och docenten i litteraturvetenskap Mia Österlund – tyckte att man kan hitta queera teman i Tove Janssons litteratur. Men de var samtidigt överens om att queera infallsvinklar bara är ett sätt att läsa Tove Janssons böcker, och att mångtydigheten i dem är det som gör hennes prosa så spännande.

“Jag vill på inget sätt förminska eller reducera Tove Janssons sätt att skriva, det är så mångfacetterat och inbjuder till en rad tolkningar”, sa Mia Österlund.

“Till exempel Mårran i Muminberättelserna har tolkats som en personifiering av homofobi, men också lesbisk åtrå och många andra saker. Det här är också teman och tolkningar som förändras med tiden. Just nu gör vi vissa queera läsningar, som mycket väl kan förändras med tiden”, fortsatte hon.


”Var och en ser vad han förmår”


Författaren Kaj Korkea-aho citerade ett stycke ur Tove Janssons novell Konst i naturen ur samlingen Dockskåpet, som gavs ut 1978. I novellen börjar herr Räsänen, som är vakt på en konstutställning diskutera med två besökare efter stängningsdags.
“Räsänen väntade ett tag och sen sa han att det är underligt med konst. Var och en ser vad han förmår och det är det som är meningen.”

Tove Janssons queera litteratur är öppen för tolkning

“Den stora rikedomen i Tove Janssons litteratur är att ingenting sägs rakt ut. Det är inte klart att hunden Ynk [hunden i muminberättelserna som vill leka med katter] är queer. Han bara råka gilla katter. Och inte sägs det ut att Tofslan och Vifslan då kanske är symboler för Tove Jansson själv och Vivica Bandler, eller lesbisk kärlek eller nyförälskelse. Man hittar det som man hittar, det skrivs inte en på näsan”, sa Korkea-aho. 

“Man tar till sig det som man behöver och som man förmår. Och enligt Tove och Räsänen är det det som är meningen. Och det är på något vis jättestort och försonligt om människan, och konsten också”. 

Fjärilen som kom ur skåpet

Mark Levengood noterade att den queera tematiken i Tove Janssons konstnärskap börjar synas åren efter att hon möter Vivica Bandler och förälskar sig i en kvinna för första gången i livet – då föds också en queer litteratur.

“Jag har kommit fram till att folk som vi, vi växer upp, vi njuter av vårt liv och vår värld, men vi känner att det finns någonting som skaver. Det finns något som är annorlunda jämfört med alla andra. Så en dag om man har tur så träffar man en Vivica. Man blir stormkär eller man har någon jättebra sexuell upplevelse. Plötsligt så faller alla pusselbitar på plats. Man stiger ut och är som en larv som blivit en fjäril. Och det här kommer med en enorm sprängkraft. Plötsligt stämmer ens värld. Man vill bara ut och predika. Det finns ju inget jobbigare än unga bögkillar som just har kommit ut, de är jättejobbiga. Man träffar hellre ett Jehovas vittne, jag lovar!”


”En dag om man har tur så träffar man en Vivica”


“Men det kommer med en enorm kraft. Och jag tycker det genomsyrar hela hennes budskap, framför allt i muminböckerna, de som riktar sig till folk som är yngre än hon själv.”

Levengood fortsatte på resonemanget, och knöt muminböckerna till Tove Janssons senare litteratur.

“Så finns det den andra sidan av myntet. Och det är den värld man lämnar. Alla dem som faktiskt älskar sin lilla larv, och alla dem som har förväntningar på den där larven. Och vars förväntningar man upplever att man sviker. Och den sidan tycker jag min finna i hennes vuxenböcker, i förhållande till mamman till exempel. När man väl har kommit ut som en fjäril kan man aldrig gå tillbaka. Det enda som är värre än att svika dem som har älskat en är att svika sig själv. För då kan man inte leva överhuvudtaget. Och det där tycker jag mig se som en tråd, men jag kanske bara läser in mig själv i böckerna”.

Förbjudet område

En del av tematiken som Mark Levengood beskrev kan återfinnas i Tove Janssons novell Den stora resan. Huvudpersonen Rosa är en ung kvinna vars flickvän (en term som aldrig används i novellen) vill ta henne på en lång resa. Rosa försöker balansera mellan partnern Elenas förhoppningar och sin mycket krävande och klängiga mamma, som också vill resa med Rosa. Att Rosa och Elena egentligen har ett romantiskt förhållande sägs aldrig ut mellan Rosa och hennes mamma, och luften är tjock av förtryckta känslor.

Elena gäspade och drog askkoppen till sig. Hon frågade: Och när reser vi på allvar?
Rosa skrattade lite utan att svara.
Nej, titta på mig. När reser vi på allvar?
Nån gång … Vi har gott om tid.
Tycker du? Du är över trettio och har aldrig rest. Jag vill att din första resa ska vara med mig. Jag vill visa dig städer och landskap och lära dig att se på ett nytt sätt och våga klara dig på platser som du inte kan utantill, jag vill ha liv i dig, förstår du?

Den stora resan utkom år 1978. Moderator Kira Schroeder påpekade att även om det romantiska förhållandet är uppenbart för läsaren, känns det som en ganska mörk skildring av ett samkönat förhållande. Uttryck som “Man kan inte prata om det”, “Förbjudet område” förekommer på flera ställen.

“Att relationen är där är radikalt för sin tid”

I just den novellen så förstår man nog som läsare vad det är frågan om. Men det är ändå mera som att det antyds. Jag tror Rosa kallar Elena sin vän. Där är inte någon fysisk närhet. Men man måste minnas att den gavs ut år 1978”, sa Kaj Korkea-aho.


”Det skedde helt öppet” 


“Homosexualitet klassades ännu som en sjukdom bara några år efter att det hade avkriminaliserats. Bara det att den här relationen ändå är där helt uppenbart är ju radikalt för sin tid. Tove var ju aldrig någon aktivist för queer-rättigheter, men bara det att hon levde öppet med Tuulikki Pietilä, hon var ju till och med på Slottsbalen ett antal gånger med Tuulikki. Och att det skedde helt öppet”.

“Jag tänker på precis samma sak. Dels är det absurt att det var kriminellt fram till 1970-talet. Jag var kriminell i sex år bara genom att existera!”, sa Mark Levengood.

“Den stora resan gavs ut 1978. Men 1976 fick Tove Pro Finlandia-medaljen. Då åkte hon i öppen landeu med Tuulikki genom stan. Och jag minns vilken stor statement det var. För jag visste, alla visste att hon var lesbisk. Det var ingen som pratade illa om det heller vad jag minns. Så var det bara. Det var en enorm sprängkraft i den lilla resan som tanterna gjorde i den där landeaun”.

Fair Play normaliserar det radikala i ett åldrande queert förhållande

Panelen diskuterade också det förhållande som Tove Jansson skildrar i Rent Spel (Fair Play), utgiven 1989 och dess ställning inom queer litteratur. Romanen beskriver ett äldre kvinnligt par som lever i varsin atlejé, förenade via en vindskorridor. Båda skapar konst – Jonna är grafiker och Mari är författare och illustratör.


”Tove  förmår skriva fram och leva ut en radikalitet”


“Här är det inte heller några explicita sexscener. Här är det vardag, men en konstnärsvardag. Den illustrerar det som vi har diskuterat, att hon förmår skriva fram och också leva ut en radikalitet som samtidigt normaliserar. Den spänningen ser jag som ganska banbrytande. Den här romanen fick ju pris av Seta, Kompetenscentrum för könsmångfald i Finland. Så man såg ju det nog som ett queert statement”, sa Mia Österlund.

Queer atmosfär i Vem ska trösta knyttet?

Alla panelister hade ombetts läsa ett stycke ur en berättelse av Tove Jansson som exempel på queer litteratur. Mia Österlund valde något som förändrade sättet hon läser Tove Jansson på. Österlunds val var Vem ska trösta knyttet? bilderboken från 1960.

“I Tove Janssons arbetsböcker står det att hon länge jobbade med att Knyttet var Knyttan, alltså att knyttet var en kvinna. Och när man börjar läsa den här bilderboken med de ögonen, att den handlar om två kvinnor, så blir det jättespännande tycker jag!”

”Knyttets väska har en rosa ros, Knyttet har klackskor och en klänningsliknande kappa. Då blir det så spännande om det blir en sån queer stämning. Och slutvignetten, där Knyttet och Skruttet sitter i en snäcka, det är ju verkligen en bild för det kvinnliga könsorganet. Så där fick jag en helt ny ingång till att läsa den här bilderboken. Det tyckte jag var jätteroligt. Och när man en gång har sett det – ‘you can’t un-see it’, jag kan inte se det på något annat sätt. Gå tillbaka till bilden och titta så förstår ni vad jag menar!”

Se hela festivaldiskussionen här:


 



Mer aktuellt