Mumin på teatern – från huvudlösa troll till ”Kris och katastrof” med 100 dockor
Mumin har stått på teaterscenen sedan slutet på 1940-talet. Men det är en sak att rita mumintroll, och en annan att få till deras proportioner i tre dimensioner på scen. Här kan du se hur mumintrollen utvecklats från den första muminteaterpjäsen på Svenska teatern 1949, till den färska (och första) teatertolkningen av muminserierna, Kris och Katastrof i Mumindalen, på Lilla Teatern i Janssons hemstad Helsingfors. Missa inte minidokumentären i slutet på artikeln!
Tove Jansson drogs till teatern och hade redan länge haft det som bildmotiv i sina målningar, när chansen att själv få jobba med teater via mumintrollen uppstod. “Teatern var möjligheternas palats, där allt kan bytas ut, förändras och föreställa något annat – en miljö som klippt och skuren för den ständigt uttryckssökande Tove, skriver Tove Jansson-forskaren och litteraturprofessorn Boel Westin i biografin Ord, bild, liv. Kanske kan man också läsa in något av Jansson själv i teaterråttan Emmas välformulerade beskrivning ur muminboken Farlig midsommar (1954):
“Teater är det viktigaste i världen för där visar man folk hur de kunde vara, och vad de längtar efter att vara fast de inte törs, och hur de är.”
Den första muminteatern 1949
Det var teaterregissören Vivica Bandler, Tove Janssons vän som också hade ett kort kärleksförhållande med, som kom med idén till att gestalta mumin på teaterscenen. Men början var kämpig, och pjäsen refuserades först av den beslutsfattande nämnden som ansåg att den var för traditionell, och inte lämpade sig för barn. Nämnden blev ändå tvungen att backa efter protester, och den första muminteatern Mumintrollet och kometen hade premiär på Svenska teatern i Helsingfors den 29 december 1949, i regi av Vivica Bandler.
I samband med pjäsen uppstår också utmaningen med att göra tredimensionella versioner av mumintrollen för teaterscenen. Tove Jansson designade dräkterna själv, och de första teatertrollen hade stora magar, långa nosar och hål för ögonen, och dem utvecklar hon sedan vidare för kommande föreställningar och pjäser.
Pjäsen fick både beröm för sin originalitet och kritik – lämpligheten i att göra barnteater av jordens undergång ifrågasattes, och någon form av moralpanik uppstod då föräldrar upprördes av att mumintrollen svor och drack på scen: ”En uppgav att deras lille son bett om en ‘mahognygrogg’ och börjat svära, en annan berättade att hennes son förklarat sig vara hatifnatt och skred runt i våningen med utspärrade tassar, mumlande ‘O, horisonter, O, Horisonter’”, återger Boel Westin. Den finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladets insändarspalt gick het, och Tove Jansson gick själv i genmäle – här i ett svar till signaturen ”konfunderad pappa”:
”…helveteseld är ett ord och Mårra ett namn, båda förekommande i min pjäs, ’helvetes morrhoppor’ däremot ett uttryck som f.ö. tycks mig en aning vulgärt. Med god vilja kan man förvränga vilka fula uttryck som helst. Om förmårrat är ett förfärligt uttryck, då borde också förfärligt vara ett förbannat uttryck. Profeten i pjäsen dricker vin med muskotblomma; att han söp hade den nu ytterst konfunderade författaren ingen aning om.” (citerad i Ord, bild, liv)
Men Tove Jansson, som mer eller mindre bott på teatern i flera månader och helt gått upp i att skriva manus, göra teaterkulisser och rita scenkostymer, hade fått blodad teatertand.
Mumin på Lilla teatern 1958
Efter den första muminteaterpjäsen räckte det nästan tio år innan mumintrollen stod på scen igen – denna gång på Lilla Teatern i Helsingfors. Men Tove Jansson lämnade inte teatern helt och hållet under tiden: den första muminbilderboken Hur gick det sen? (1952) bär många spår av teaterns kulissartade estetik. Två år senare kommer muminkapitelboken Farlig midsommar (1954) – en homage till Shakespears En midsommarnattsdröm, där kaoset kring den första muminpjäsens premiär kan ha smugit sig in mellan raderna.
Den andra muminpjäsen ”Troll i kulisserna” på Lilla Teatern baserar sig just på Farlig midsommar, och den blev en verklig succé som öppnade dörrarna till resten av Norden, både för skådespelarna och Lilla Teatern.
Lasse Pöysti, som spelade Mumintrollet, beskrev framgången i Stockholm 1959 som hundraprocentig, och enligt Birgitta Ulfsson, som spelade teaterråttan Emma, vallfärdade folk till teatern. Succén var fulländad när pjäsen kom till Oslo 1960 – då Tove Jansson, för övrigt, själv spelade lejonets bakdel. Lasse Pöysti skriver i sina memoarer att det var den bästa teaterföreställning han varit med om under alla sina femtio år. (En spännande detalj är att Pöysti och Ulfsson också är farföräldrar till skådespelaren Alma Pöysti, som gestaltar Tove Jansson i den omtalade spelfilmen ”Tove”.)
Även denna pjäs regisserades av Vivica Bandler, Tove Jansson skrev manus och designade dräkterna, och Erna Tauro gjorde för första gången musiken. Här började också Janssons och Tauros samarbete, som ledde till flera kända muminvisor under årtiondenas lopp. Speciellt för denna pjäs var också att mumintrollen, efter att ha äntrat scenen, också tar av sig huvudena, för att publiken bättre ska kunna se och höra skådespelarna.
Mumin tillbaka på Lilla Teatern
Under årens lopp har muminberättelserna inspirerat både otaliga teateruppsättningar, konserter, opera och balett, och numera kan muminfantaster världen över uppleva mumin på scen i sina hemknutar.
Ett färskt exempel på hur muminestetiken har utvecklats på teaterscenen är Kris och katastrof i Mumindalen, då mumintrollen efter 64 år gör come back på Lilla Teaterns scen, i regi av Jakob Höglund och till manus av Annina Enckell.
Det är första gången Tove och Lars Janssons muminserier 1954-75 fungerar som grund för en teaterpjäs, och i Höglunds kreativa regi förvandlas de till en visuell, fysisk och rytmisk dockteater, som lämnar hjärtat, hjärnan och skrattmusklerna bultande. Hälften av pjäsens biljetter hade sålts redan på förhand och efter att Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat gav pjäsen fyra stjärnor, tätt följd av en lovordande recension av Svenska Yle (Finlands rundradio), är det bäddat för succé.
Seriernas svartvita estetik går igen i både dekor, dockor och dräkter, och binder ihop skådespelarensemblen som, trots att den består av tio personer, sammansvetsas till en enda organism. Det är inte en liten utmaning, med tanke på att de manövrerar över 100 två- och tredimenionella dockor, som dockdesignern Heini Maaranen har tillverkat för pjäsen.
Pjäsen innehåller också nyskriven musik tonsatt och rytmiserad av Robert Kock till Annina Enckells texter. En blinkning till Erna Tauro har ensemblen gjort i och med att pianot får plats på scen, liksom under Lilla Teaterns första muminteaterpjäs.
Regissören och Lilla Teaterns konstnärliga ledare Jakob Höglund har drömt om att göra en muminpjäs ända sen början av sin karriär för tio år sedan:
“Ända sedan starten av min regikarriär har jag drömt om att göra scenkonst av mumintrollen och deras vänner och det är självklart att det är just på Lillan som pjäsen ska göras”, säger Höglund.
Här kan du se en minidokumentär om pjäsen och Lilla Teaterns muminhistoria: