Tove Jansson • Det lustfyllda arbetet • Tovejansson.com

01

TOVE JANSSONS DJÄRVHET – BLAND MYMLOR OCH SPÖKEN

Hissdörren går och dörrklockan ringer i mitten av första satsen i Tjajkovskijs femte symfoni. Det är Vivica Bandler som kommer till ateljén i början av deras stormiga kärlekshistoria i november 1946. Tove Jansson lyssnar på plattan flera gånger, för att ur minnet och genom tonerna frambringa samma berusande känsla. Bandler är iklädd sin svarta klänning. Det slutar alltid på samma sätt. När plattan tar slut lämnas Tove Jansson ensam, och då är ensamheten så stor att hon sprängs sönder.

”Vi, jag är en sol själv”

Förälskelsen har förändrat Tove Jansson. Det säger hennes väninna Eva Wichman: ”Du är förändrad allt igenom, ditt sätt, ditt ansikte, dina rörelser – kanske dina tankar?” (Tove återger Evas ord i brev till Bandler) Vid den här tidpunkten är homosexualitet kriminellt i Finland, och Jansson skriver i sina brev att de måste brännas efteråt.

Tidigare har Tove Jansson väntat på andra att komma intill henne och få henne att bada i solskenet, men tillsammans med Bandler har hon insett att hon själv är fylld av värme och utstrålning: ”Vi, jag är en sol själv”. (Brev till Vivica Bandler) Lager av självbedrägeri och naivitet skalas av henne, och en slags djärv självkänsla bryter ut. De kan prata på ett särskilt sätt, och när de är nära fyller de varandras behov av erotik, ömhet och förståelse.

Men Vivica Bandler åker i väg på en lång planerad utlandsvistelse redan vid jul. I de många kärleksbreven bekänner Tove Jansson att hon är lyckligare än någonsin. ”Det är bara det att lyckan alltid är allvarsam.” (Brev till Vivica Bandler) Kärlek är inte bara frisinnad och obunden, den handlar även om lojalitet och trygghet. Samma kväll säger hon åt Atos Wirtanen, som hon vid tidpunkten är förlovad med, att hon inte älskar honom längre.

tove jansson lust arbete brev vivica bandler — Tove Janssons brev till Vivica Bandler år 1947, i vilket Mumintrollet konstaterar att det är tungsamt, men roligt, att måla fresker.

Tove Janssons brev till Vivica Bandler år 1947, i vilket Mumintrollet konstaterar att det är tungsamt, men roligt, att måla fresker.

Al fresco och visor till min käresta

Agronomen och regissören Vivica Bandler är gift med Kurt Bandler och har älskarinnor både i Helsingfors och i Paris. Det blir en intensiv kärlekskarusell som slutar i hjärtesorg för Toves del. För att inte väcka misstankar skickas flera dagars brev i ett kuvert och olika personer, någon ur affären eller en frisör, får skriva adressen utanpå. Tove Jansson skriver om Tofslan och Vifslan, som pratar ett eget språk, i det som ska bli Trollkarlens hatt, och diktar kärleksvisor som hon önskar att hon klarade av att tonsätta. Hon sätter dessutom i gång att planera två stora väggmålningar för Stadshuset i Helsingfors, på uppdrag av Vivica Bandlers far, stadsdelsdirektören Erik von Frenckell.

Samtidigt som Jansson gör sin första fresk regisserar Bandler sin första film i Paris. Vännen och mentorn Sam Vanni betvivlar att Tove Jansson ska hinna färdigställa två 2 x 6 meter stora väggmålningar på en vår, men djärvheten gör henne okuvlig. Hon vill bevisa att hon kan! Johannes Gebhard som är lärare i materialkunskap vid Ateneum, håller med om att det är hennes livs chans. Det är ett uppdrag som förenar målarens identitet och integritet, och samtidigt kommunicerar den betydelse som hennes kärleksföremål har för henne. I Fest i stan dansar en fullt igenkännlig avbildning av Vivica Bandler i förgrunden. När Bandler väljer bort Tove Jansson för andra kärlekar, är besvikelsen stor. Den lyckliga tiden omges av mörk karmin liksom kärleken kantas av mörker.

tove jansson lust arbete festen i stan fresk — I fresken Festen i stan dansar den mörkhåriga Vivica Bandler medan Tove sitter i förgrunden och röker en cigarett. Fresken finns nuförtiden i den permanenta samlingen på stadsmuseet HAM i Helsingfors.

I fresken Festen i stan dansar den mörkhåriga Vivica Bandler medan Tove sitter i förgrunden och röker en cigarett. Fresken finns nuförtiden i den permanenta samlingen på stadsmuseet HAM i Helsingfors.

”Hennes klänning är målad ljus och fin
som den lyckliga tiden var,
men runt däromkring är det mörk karmin
och den svartaste färg jag har.”
(”al fresco” ur Visor till min käresta)

Visor till min käresta (senare titel: Visor till min dam) är en opublicerad samling visor som blandar smärta, längtan, intensiv glädje, beundran och djupblå melankoli. Tove Jansson skickar manuskriptet till Vivica Bandler sommaren då hon ger upp gällande deras kärlek. I visorna går jaget in kärestans tapet för att gömma sig från alla ”om” och ”skall” och ”men”, men åker till slut i väg i blåa båtar för att hon inte orkar mer.

Tvärtomistisk klagosång

Småningom övergår Janssons och Bandlers relation i en särskild vänskap och hjälpsamhet. De är bägge intensiva personligheter, intresserade av människor och förenas i sina kreativa arbeten. De har dessutom humorn gemensam. Ett år efter att Tove Jansson skickat Visor till min käresta till Vivica Bandler sänder hon henne ett uppsluppet, avantgardistiskt manus som hon kallar Fittornas återtåg.

”Fittornas återtåg
eller
Tvärtomistisk klagosång under extrema omständigheter
Psykologisk spexualtragedi i en akt i kukistisk dekor,
avsedd för minderåriga med dåliga anlag vid juletider,
av Tofslan”

Det är en romantisk pjäs som blandar dadaism och underground, med urklippta bilder på lättklädda damer och herrar. Det är ett prov på burlesk humor. Stämningen är mycket god och frisinnad i handlingen som kretsar kring föreningen Pro Vivica där karaktären ”Vivica” är chefen som rekryterar nya medlemmar, som måste se upp för att inte bli kära i henne.

Vänskaplighet och mymlighet

Kretsarna för spöken, som de lesbiska kallas, är små inom konstnärssammanhangen i Finland och ännu mindre för finlandssvenskarna. 1952 säger Tove Jansson, som känt sig hemlös och gärna vill komma underfund med sig själv, att hon nu definitivt vill gå över till spöksidan, till rive gauche, alltså vara lesbisk, eftersom det är mest äkta och gör henne lyckligast. Vid den tidpunkten lever hon med guldsmeden Britt-Sofie Foch och arbetar på både porträtt och nakenstudier av henne.

tove jansson lust arbete britt-sofie foch inbjudningskort. © Svenska litteratursällskapet i Finland, SLSA 1210 — Ett inbjudningskort från 1953 där spökslorna Tove Jansson och Britt-Sofie Foch bjuder in storspökslan Vivica Bandler att hedra dem med sin närvaro på deras ettåriga mymmeldag.

Ett inbjudningskort från 1953 där spökslorna Tove Jansson och Britt-Sofie Foch bjuder in storspökslan Vivica Bandler att hedra dem med sin närvaro på deras ettåriga mymmeldag.

När Foch och Bandler träffas i Paris får den yngre Foch råd om allt från kläder till manér och gester som gäller att spöka och mymla. Mymla är ett kodord för att ligga, vilket också är ursprunget till Mymlans namn. I de små kretsarna är det lätt hänt att man trasslar in sig i varandra, och dessutom gäller det att vara diskret.

Mycket måste äga rum mellan raderna. Tove Janssons har aldrig helt öppna samtal om sina känslor med sina föräldrar Signe Hammarsten Jansson och Viktor Jansson, vilket också återspeglar samhällets inställning, och är en stor ensamhet. Men hennes olika förälskelser och deras partners invaderar klipporna i Pellinge, och deras relationer är underförstådda. Ingen av vännerna tycks vara lugnvädersmänniskor, så det blir många intriger att reda ut och känslor att prata om, och glada fester och utflykter vid vackert väder.

Hissdörren går och dörrklockan ringer i mitten av första satsen i Tjajkovskijs femte symfoni. Det är Vivica Bandler som kommer till ateljén i början av deras stormiga kärlekshistoria i november 1946. Tove Jansson lyssnar på plattan flera gånger, för att ur minnet och genom tonerna frambringa samma berusande känsla. Bandler är iklädd sin svarta klänning. Det slutar alltid på samma sätt. När plattan tar slut lämnas Tove Jansson ensam, och då är ensamheten så stor att hon sprängs sönder.

”Vi, jag är en sol själv”

Förälskelsen har förändrat Tove Jansson. Det säger hennes väninna Eva Wichman: ”Du är förändrad allt igenom, ditt sätt, ditt ansikte, dina rörelser – kanske dina tankar?” (Tove återger Evas ord i brev till Bandler) Vid den här tidpunkten är homosexualitet kriminellt i Finland, och Jansson skriver i sina brev att de måste brännas efteråt.

Tidigare har Tove Jansson väntat på andra att komma intill henne och få henne att bada i solskenet, men tillsammans med Bandler har hon insett att hon själv är fylld av värme och utstrålning: ”Vi, jag är en sol själv”. (Brev till Vivica Bandler) Lager av självbedrägeri och naivitet skalas av henne, och en slags djärv självkänsla bryter ut. De kan prata på ett särskilt sätt, och när de är nära fyller de varandras behov av erotik, ömhet och förståelse.

Men Vivica Bandler åker i väg på en lång planerad utlandsvistelse redan vid jul. I de många kärleksbreven bekänner Tove Jansson att hon är lyckligare än någonsin. ”Det är bara det att lyckan alltid är allvarsam.” (Brev till Vivica Bandler) Kärlek är inte bara frisinnad och obunden, den handlar även om lojalitet och trygghet. Samma kväll säger hon åt Atos Wirtanen, som hon vid tidpunkten är förlovad med, att hon inte älskar honom längre.

Al fresco och visor till min käresta

Agronomen och regissören Vivica Bandler är gift med Kurt Bandler och har älskarinnor både i Helsingfors och i Paris. Det blir en intensiv kärlekskarusell som slutar i hjärtesorg för Toves del. För att inte väcka misstankar skickas flera dagars brev i ett kuvert och olika personer, någon ur affären eller en frisör, får skriva adressen utanpå. Tove Jansson skriver om Tofslan och Vifslan, som pratar ett eget språk, i det som ska bli Trollkarlens hatt, och diktar kärleksvisor som hon önskar att hon klarade av att tonsätta. Hon sätter dessutom i gång att planera två stora väggmålningar för Stadshuset i Helsingfors, på uppdrag av Vivica Bandlers far, stadsdelsdirektören Erik von Frenckell.

Samtidigt som Jansson gör sin första fresk regisserar Bandler sin första film i Paris. Vännen och mentorn Sam Vanni betvivlar att Tove Jansson ska hinna färdigställa två 2 x 6 meter stora väggmålningar på en vår, men djärvheten gör henne okuvlig. Hon vill bevisa att hon kan! Johannes Gebhard som är lärare i materialkunskap vid Ateneum, håller med om att det är hennes livs chans. Det är ett uppdrag som förenar målarens identitet och integritet, och samtidigt kommunicerar den betydelse som hennes kärleksföremål har för henne. I Fest i stan dansar en fullt igenkännlig avbildning av Vivica Bandler i förgrunden. När Bandler väljer bort Tove Jansson för andra kärlekar, är besvikelsen stor. Den lyckliga tiden omges av mörk karmin liksom kärleken kantas av mörker.

”Hennes klänning är målad ljus och fin
som den lyckliga tiden var,
men runt däromkring är det mörk karmin
och den svartaste färg jag har.”
(”al fresco” ur Visor till min käresta)

Visor till min käresta (senare titel: Visor till min dam) är en opublicerad samling visor som blandar smärta, längtan, intensiv glädje, beundran och djupblå melankoli. Tove Jansson skickar manuskriptet till Vivica Bandler sommaren då hon ger upp gällande deras kärlek. I visorna går jaget in kärestans tapet för att gömma sig från alla ”om” och ”skall” och ”men”, men åker till slut i väg i blåa båtar för att hon inte orkar mer.

Tvärtomistisk klagosång

Småningom övergår Janssons och Bandlers relation i en särskild vänskap och hjälpsamhet. De är bägge intensiva personligheter, intresserade av människor och förenas i sina kreativa arbeten. De har dessutom humorn gemensam. Ett år efter att Tove Jansson skickat Visor till min käresta till Vivica Bandler sänder hon henne ett uppsluppet, avantgardistiskt manus som hon kallar Fittornas återtåg.

”Fittornas återtåg
eller
Tvärtomistisk klagosång under extrema omständigheter
Psykologisk spexualtragedi i en akt i kukistisk dekor,
avsedd för minderåriga med dåliga anlag vid juletider,
av Tofslan”

Det är en romantisk pjäs som blandar dadaism och underground, med urklippta bilder på lättklädda damer och herrar. Det är ett prov på burlesk humor. Stämningen är mycket god och frisinnad i handlingen som kretsar kring föreningen Pro Vivica där karaktären ”Vivica” är chefen som rekryterar nya medlemmar, som måste se upp för att inte bli kära i henne.

Vänskaplighet och mymlighet

Kretsarna för spöken, som de lesbiska kallas, är små inom konstnärssammanhangen i Finland och ännu mindre för finlandssvenskarna. 1952 säger Tove Jansson, som känt sig hemlös och gärna vill komma underfund med sig själv, att hon nu definitivt vill gå över till spöksidan, till rive gauche, alltså vara lesbisk, eftersom det är mest äkta och gör henne lyckligast. Vid den tidpunkten lever hon med guldsmeden Britt-Sofie Foch och arbetar på både porträtt och nakenstudier av henne.

När Foch och Bandler träffas i Paris får den yngre Foch råd om allt från kläder till manér och gester som gäller att spöka och mymla. Mymla är ett kodord för att ligga, vilket också är ursprunget till Mymlans namn. I de små kretsarna är det lätt hänt att man trasslar in sig i varandra, och dessutom gäller det att vara diskret.

Mycket måste äga rum mellan raderna. Tove Janssons har aldrig helt öppna samtal om sina känslor med sina föräldrar Signe Hammarsten Jansson och Viktor Jansson, vilket också återspeglar samhällets inställning, och är en stor ensamhet. Men hennes olika förälskelser och deras partners invaderar klipporna i Pellinge, och deras relationer är underförstådda. Ingen av vännerna tycks vara lugnvädersmänniskor, så det blir många intriger att reda ut och känslor att prata om, och glada fester och utflykter vid vackert väder.

02

GRAFIKERN VID GRAMMOFONEN, ATT DANSA FRAM LÖSNINGEN

Tove Jansson vill helst ha harmoniska, fridsamma arbetsdagar, för pliktkänslan gör sig alltid påmind näst efter lusten. Men de gånger lusten dyker upp leder det alltid till något gott – mer arbete, närmare vänskaper, ett rikare liv. Man kan dansa fram lösningen om man sitter fast. Det går inte heller att umgås helhjärtat eller ens skriva brev om man inte gör det av lustfyllda motiv. Ett särskilt viktigt möte äger rum vid grammofonen.

Den första nattklubben i Finland

Den första gången Tove Jansson besöker en nattklubb är det tillsammans med Vivica Bandler i Rom 1952. De är på genomresa på vägen till Tunisien, men i Rom gör de av med för stora delar av sin reskassa, och Tove Jansson vet att klubblivet inte är något för henne. Men samma sommar hålls de olympiska spelen i Helsingfors, och Vivica Bandler öppnar en tillfällig klubb, kanske den första i Finland.

Det är Le Club du Sauna, i Handelsgillets bridgerum, som besöks av vip-gäster – borgare och konstnärer, och prinsar från flera håll i Europa. Till Matti Calonius väggmålning av bastubadare planerar Tove Jansson inredningen vars mål är att göra det ännu sunkigare än det varit förut genom att lägga till spindelnät i vrårna och tända röda lyktor. Scenen ser ut som en bastulave, och hon tar fram björkknippen som dekoration.

tove jansson lust arbete club de sauna vivica bandler — Som servitörer på Le Club du Sauna fungerade bland annat pianisten Cyril Szalkiewicz och författaren Mary Mandelin som Tove Jansson avbildade i en illustration i Gillebladet. På illustrationen även sångaren och pianisten, Vivica Bandlers vän, Moune de Rivel.

Som servitörer på Le Club du Sauna fungerade bland annat pianisten Cyril Szalkiewicz och författaren Mary Mandelin som Tove Jansson avbildade i en illustration i Gillebladet. På illustrationen även sångaren och pianisten, Vivica Bandlers vän, Moune de Rivel.

Ateljéhippa och vinterförtrollning i stan

De har skymtat varandra på spökstället Monocle i Paris. Men det är vid grammofonen på Konstnärsgillets julfest 1955 som Tuulikki Pietilä och Tove Janssons kärlekssaga tar vid. Båda har med sig sina bästa stenkakor och vill bestämma vad som ska spelas. Den glada och vitala grafikern och konstnären som får smeknamnet Tooti har kommit in i Tove Janssons liv för att stanna.

Genom det kalla stadslandskapet går Tove Janssons till Tölö där Tuulikki Pietilä bor, och under tiden växer berättelsen om Mumintrollets vinter fram. Salongen är insnöad och där det vuxit äpplen växer det nu snö, men Mumintrollet möter den tvärsäkra och kloka Too-ticki som blir hans trygga punkt. Man måste upptäcka saker och ting på egen hand, säger Too-ticki i Trollvinter. ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”

tove jansson lust arbete tuulikki pietilä katt julkort — Julkortet Tuulikki Pietilä skickade till Tove Jansson 1955.

Julkortet Tuulikki Pietilä skickade till Tove Jansson 1955.

På väggen i ateljén på Ulrikasborgsgatan 1 hänger ett julkort som föreställer en randig katt. Det är julhälsningen som Tuulikki Pietilä skickat direkt efter Konstnärsgillets julfest. Efter år av osäkra hyresomständigheter, då spekulanter i tid och otid kunde knacka på, har ateljén blivit Tove Janssons egen. Det är alltså verkligen hennes – ateljén med doft av vedrök, tobaksrök, oljefärg, terpentinmix, fixativ, parfym och kaffe. Sådant som tillfälligt hängts upp tas bort och ersätts av nya bilder, allt hänger rent och rakt, och en av de nya tavlorna har Tuulikki Pietiläs signatur.

Tove Jansson äter en avokado med citronsalt och majonnäs, dricker whisky, röker som en skorsten, och viftar irriterat bort föredrag om tobakens faror: ”Om jag inte röker så kan jag inte arbeta!” Men när det är ateljéhippa dignar bordet av läckerheter. Det blir ostbricka med romadur, tilsiter, kumminost, bondost, roquefort, camembert … och nötter, salta mandlar, chokladpraliner, pepparmintskarameller, frukt. Dryckerna som bjuds är rödvin, gin, grapejuice, jallu och tonicvatten. Därtill lite ryska gula tomater, oliver, småbröd och långa pain blanc!

tove jansson lust arbete tuulikki pietilä livspartner — Tove Jansson tillsammans med sin livspartner Tuulikki Pietilä 1960.

Tove Jansson tillsammans med sin livspartner Tuulikki Pietilä 1960.

Födelsedagar och midsommarbrasa

Även somrarna består av många fester och gäster som stör arbetsron. Tove Jansson ritar seriestrippar i tältet, och sedan spelar hon den förfärliga Havsörnsvalsen på dragspelet, haidaren. Det är sommaren 1959 med Tooti, modern Ham och brodern Lars i Pellinge, och besökslistan är lång. Det är nära och mindre nära vänner, det är arbetskamrater, journalister, släktingar i flera omgångar … Så länge alla är överens är det bra, då går det att arbeta.

På midsomrarna är det raketer och brasa, kokko. Den nionde augusti firas Toves födelsedag och då har hon blomsterkransen, en vecka senare pryder kransen barndomsvännen Albert Gustafssons, Abbes, huvud. Abbe är en livslång vän som varit viktig för den arkipelagiska idén, de har lekt tillsammans och han har lärt henne allt man behöver veta. Gustafssons och Janssons och sällskapet från Tunnholmen dyker upp med blåbärspajer och barn som simmar mellan båtarna och i alla de olika vikarna kring ön. Tuulikki Pietilä bestämmer musiken och de dansar charleston.

Men inför sin femtioårsfest sommaren 1964 skriver Tove Jansson: ”Har jag nånsin berättat för dig hur jag avskyr födelsedagar och alla familjefester, jubileer och Heliga Dagar överhuvudtaget!? De har alltid förstört mitt privatliv och gett mig ont samvete, de är mördande. Kanske klarar jag eländet bättre när du är här.” (Brev till Maya Vanni)

Pliktskyldigt firande blir fånigt uppstyrt, och festerna distraherar och tär på den harmoniska vardagen.

tove jansson lust arbete tuulikki pietilä signe hammarsten jansson klovharun — Tuulikki Pietilä med Tove Jansson och Toves mor Signe Hammarsten Jansson på Klovharun.

Tuulikki Pietilä med Tove Jansson och Toves mor Signe Hammarsten Jansson på Klovharun.

Fruktträdet i ett avgränsat paradis

När gästerna har åkt hem dansar Tove Jansson till New Orleans-jazz, hon gosar med den svarta katten Psipsina mot sin kind. Tuulikki Pietilä arbetar med träsnitt och sidentryck; det är en lugn vecka, själv gör hon sex dukar av osäkert utseende och slarvar ihop kupletter för Lars musikal Krasch. Det uppstår en välsignad frid då ölivet är som bäst.

En avgränsad lycklig plats har sin motvikt i den omgivande osäkerheten, och paradisen som Tove Jansson föreställer sig i sin konst har alltid en annalkande katastrof lurande i periferin, eller också målar eller skriver hon in en flyktväg. Genom att ha en skål apelsiner på bordet kan man ta in det oåtkomliga i sitt eget liv, på det viset blir paradiset jordiskt. Tove Jansson liknar Tuulikki Pietilä vid ett fruktträd i en kärleksdikt där lusten och idéerna flätas ihop med styrkan och skönheten:

”Och jag vill likna dig vid detta starka träd
som i sin glada prakt är skönt att leva med
och varje frukt som dina grenar prytt
är som dina idéer; lust till något nytt!”
(Dikt till Tuulikki Pietilä)

På ön blir det inte slentrian som i stan, utan en skön trygghet. ”Nu när här inte varit folk på en tid har ölivet glidit in i en fridfull, återkommande rytm och ger mig en lugn, avtrubbad känsla av tryggt fortlöpande utan ansvar och katastrof-förnimmelser.” (Brev till Maya Vanni)

tove jansson lust arbete katt psipsina — Tove Jansson med sin älskade katt Psipsina (katt på grekiska).

Tove Jansson med sin älskade katt Psipsina (katt på grekiska).

Tove Jansson vill helst ha harmoniska, fridsamma arbetsdagar, för pliktkänslan gör sig alltid påmind näst efter lusten. Men de gånger lusten dyker upp leder det alltid till något gott – mer arbete, närmare vänskaper, ett rikare liv. Man kan dansa fram lösningen om man sitter fast. Det går inte heller att umgås helhjärtat eller ens skriva brev om man inte gör det av lustfyllda motiv. Ett särskilt viktigt möte äger rum vid grammofonen.

Den första nattklubben i Finland

Den första gången Tove Jansson besöker en nattklubb är det tillsammans med Vivica Bandler i Rom 1952. De är på genomresa på vägen till Tunisien, men i Rom gör de av med för stora delar av sin reskassa, och Tove Jansson vet att klubblivet inte är något för henne. Men samma sommar hålls de olympiska spelen i Helsingfors, och Vivica Bandler öppnar en tillfällig klubb, kanske den första i Finland.

Det är Le Club du Sauna, i Handelsgillets bridgerum, som besöks av vip-gäster – borgare och konstnärer, och prinsar från flera håll i Europa. Till Matti Calonius väggmålning av bastubadare planerar Tove Jansson inredningen vars mål är att göra det ännu sunkigare än det varit förut genom att lägga till spindelnät i vrårna och tända röda lyktor. Scenen ser ut som en bastulave, och hon tar fram björkknippen som dekoration.

Ateljéhippa och vinterförtrollning i stan

De har skymtat varandra på spökstället Monocle i Paris. Men det är vid grammofonen på Konstnärsgillets julfest 1955 som Tuulikki Pietilä och Tove Janssons kärlekssaga tar vid. Båda har med sig sina bästa stenkakor och vill bestämma vad som ska spelas. Den glada och vitala grafikern och konstnären som får smeknamnet Tooti har kommit in i Tove Janssons liv för att stanna.

Genom det kalla stadslandskapet går Tove Janssons till Tölö där Tuulikki Pietilä bor, och under tiden växer berättelsen om Mumintrollets vinter fram. Salongen är insnöad och där det vuxit äpplen växer det nu snö, men Mumintrollet möter den tvärsäkra och kloka Too-ticki som blir hans trygga punkt. Man måste upptäcka saker och ting på egen hand, säger Too-ticki i Trollvinter. ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”

På väggen i ateljén på Ulrikasborgsgatan 1 hänger ett julkort som föreställer en randig katt. Det är julhälsningen som Tuulikki Pietilä skickat direkt efter Konstnärsgillets julfest. Efter år av osäkra hyresomständigheter, då spekulanter i tid och otid kunde knacka på, har ateljén blivit Tove Janssons egen. Det är alltså verkligen hennes – ateljén med doft av vedrök, tobaksrök, oljefärg, terpentinmix, fixativ, parfym och kaffe. Sådant som tillfälligt hängts upp tas bort och ersätts av nya bilder, allt hänger rent och rakt, och en av de nya tavlorna har Tuulikki Pietiläs signatur.

Tove Jansson äter en avokado med citronsalt och majonnäs, dricker whisky, röker som en skorsten, och viftar irriterat bort föredrag om tobakens faror: ”Om jag inte röker så kan jag inte arbeta!” Men när det är ateljéhippa dignar bordet av läckerheter. Det blir ostbricka med romadur, tilsiter, kumminost, bondost, roquefort, camembert … och nötter, salta mandlar, chokladpraliner, pepparmintskarameller, frukt. Dryckerna som bjuds är rödvin, gin, grapejuice, jallu och tonicvatten. Därtill lite ryska gula tomater, oliver, småbröd och långa pain blanc!

Födelsedagar och midsommarbrasa

Även somrarna består av många fester och gäster som stör arbetsron. Tove Jansson ritar seriestrippar i tältet, och sedan spelar hon den förfärliga Havsörnsvalsen på dragspelet, haidaren. Det är sommaren 1959 med Tooti, modern Ham och brodern Lars i Pellinge, och besökslistan är lång. Det är nära och mindre nära vänner, det är arbetskamrater, journalister, släktingar i flera omgångar … Så länge alla är överens är det bra, då går det att arbeta.

På midsomrarna är det raketer och brasa, kokko. Den nionde augusti firas Toves födelsedag och då har hon blomsterkransen, en vecka senare pryder kransen barndomsvännen Albert Gustafssons, Abbes, huvud. Abbe är en livslång vän som varit viktig för den arkipelagiska idén, de har lekt tillsammans och han har lärt henne allt man behöver veta. Gustafssons och Janssons och sällskapet från Tunnholmen dyker upp med blåbärspajer och barn som simmar mellan båtarna och i alla de olika vikarna kring ön. Tuulikki Pietilä bestämmer musiken och de dansar charleston.

Men inför sin femtioårsfest sommaren 1964 skriver Tove Jansson: ”Har jag nånsin berättat för dig hur jag avskyr födelsedagar och alla familjefester, jubileer och Heliga Dagar överhuvudtaget!? De har alltid förstört mitt privatliv och gett mig ont samvete, de är mördande. Kanske klarar jag eländet bättre när du är här.” (Brev till Maya Vanni)

Pliktskyldigt firande blir fånigt uppstyrt, och festerna distraherar och tär på den harmoniska vardagen.

Fruktträdet i ett avgränsat paradis

När gästerna har åkt hem dansar Tove Jansson till New Orleans-jazz, hon gosar med den svarta katten Psipsina mot sin kind. Tuulikki Pietilä arbetar med träsnitt och sidentryck; det är en lugn vecka, själv gör hon sex dukar av osäkert utseende och slarvar ihop kupletter för Lars musikal Krasch. Det uppstår en välsignad frid då ölivet är som bäst.

En avgränsad lycklig plats har sin motvikt i den omgivande osäkerheten, och paradisen som Tove Jansson föreställer sig i sin konst har alltid en annalkande katastrof lurande i periferin, eller också målar eller skriver hon in en flyktväg. Genom att ha en skål apelsiner på bordet kan man ta in det oåtkomliga i sitt eget liv, på det viset blir paradiset jordiskt. Tove Jansson liknar Tuulikki Pietilä vid ett fruktträd i en kärleksdikt där lusten och idéerna flätas ihop med styrkan och skönheten:

”Och jag vill likna dig vid detta starka träd
som i sin glada prakt är skönt att leva med
och varje frukt som dina grenar prytt
är som dina idéer; lust till något nytt!”
(Dikt till Tuulikki Pietilä)

På ön blir det inte slentrian som i stan, utan en skön trygghet. ”Nu när här inte varit folk på en tid har ölivet glidit in i en fridfull, återkommande rytm och ger mig en lugn, avtrubbad känsla av tryggt fortlöpande utan ansvar och katastrof-förnimmelser.” (Brev till Maya Vanni)

03

FYRTIO DEKORATIVA FÖNSTER – ATT BO I MUMINHUS

Hur botar man den pockande tristessen, hur stävjar man trenden med de tråkiga lådhus som är på modet? Hur tar man med sig lekfullheten in i vuxenlivet, och går det alls att leka tre? Tove Jansson och hennes vänner bygger ett romantiskt två meter högt muminhus, med en elcentral som övervakas av hattifnattar. I tornet högst upp brinner alltid en fyrlampa, och där finns också muminfamiljens skatt gömd. Muminhuset gör en fyraårig Europaturné och ställs ut på tiotals museer och bibliotek i Norden.

Lekkväll mot det rationella

En dag dyker en trettioårig läkare upp vid Tove Janssons dörr med ett muminhus under armen. Det är Pentti Eistola som har byggt ett litet, runt hus med en spiraltrappa i mitten. Det kommer att bli en favorit för barnen som hälsar på i ateljén, och Eistola blir fort vän med Jansson och Tuulikki Pietilä trots att tio år skiljer dem åt. Om lördagskvällarna samlas de i ateljén för supé eftersom modern Ham och hemhjälpen Impi kommer över med mat, och efter middagarna har de lekkväll där var och en pysslar med sitt.

En av de här lördagskvällarna börjar Ham och Eistola bygga ett växthus att ställa intill hans muminhus. Tooti och Tove blir nyfikna och börjar bygga upp gårdsmiljön av material de hittar: de använder löständer, stenar och ädelstenar. Det blir en sandgård med murad stengärsgård, och gården får ett utedass, en brunn och en vedbod därtill. Det är deras första gemensamma byggprojekt och kritik mot det tråkiga och rationella.

tove jansson lust arbete sophia jansson muminhus — Tove Jansson och brorsdottern Sophia Jansson inspekterar år 1969 det av Pentti Eistola byggda Muminhuset.

Tove Jansson och brorsdottern Sophia Jansson inspekterar år 1969 det av Pentti Eistola byggda Muminhuset.

Fönstret mellan paret och ”de andra”

Det är lusten som är avgörande. När Tove Jansson försöker sig på att skriva något seriöst, lossnar det först när hon får lust att skriva en framtidsvision för Sveriges Television. Det blir kanske en för morbid och pessimistisk framtid, inte en sådan hoppfull man drömmer om. Hon namnger dramamanuset ”Shopping” med de andra förslagen ”De andra”, ”Fönstret” och ”Efteråt”.

SVT väljer titeln Fönstret. Det är ett kammarspel där paret Emily och Kristian överlevt en stor katastrof och försöker besluta vad de ska ta sig till. Emily är glad över att ha fått större ansvar i deras vardag eftersom Kristian har brutit foten, och i utkanten rör sig en grupp som paret kallar ”de andra”. Det är oklart om ”de andra” är farliga i egentlig bemärkelse, men det står klart att de hotar parets tvåsamhet och att Emily vill hålla dem gömda från omvärlden. I slutändan följer de ändå Kristians önskemål och släpper in dagsljuset och går ”de andra”, som möjligen har mer kunskap om världsläget, till mötes.

tove jansson lust arbete muminhus tuulikki pietilä pentti eistola — Muminhuset byggdes av Tove Jansson, Tuulikki Pietilä and Pentti Eistola. De hade också hjälp av vänner och familj och t.o.m. anställda från Tuulikkis bror Reimas arkitektbyrå deltog i bygget.

Muminhuset byggdes av Tove Jansson, Tuulikki Pietilä and Pentti Eistola. De hade också hjälp av vänner och familj och t.o.m. anställda från Tuulikkis bror Reimas arkitektbyrå deltog i bygget.

Emilys vilja att dölja, hålla fönstret igenbommat, stöts mot Kristians övertygelse att ta risken och ta reda på vad som har hänt. Det hoppfulla finns i att de två personerna ändå försöker stå ut med varandra och att de går ett gemensamt öde till mötes. Men det är Emily som tar ansvar och ger efter för Kristians vilja, för kärlekens skull, liksom hon gjort så många gånger förut. Det skriver Jansson i ett brev till Vivica Bandler som regisserar den halvtimmeslånga pjäsen för SVT, med Sonya Hedenbratt och Håkan Serner som överlevarna.

Treårigt husbygge och ett triangeldrama

När den internationella illustrationsbiennalen i Bratislava vill ha en Tove Jansson-utställning år 1979 föreslår de att utställningen kan ha ett tredimensionellt muminhus. Under över ett årtionde har Tuulikki Pietilä redan gjort muminfigurer och möbler av frigolit. Jansson, Pietilä och Eistola börjar samla på sig mer material ur naturen: trädrötter, kvistar, mossa, sten, sand och snäckskal. De går runt och letar i hobbyaffärer, antikaffärer och på loppmarknader också under utlandsresorna, ber sina vänner hålla utkik efter rätt sorts prylar och skaffar metalldelar och faner hos handlare och båtbyggare som de lärt känna.

tove jansson lust arbete muminhus modell — Tove Jansson, Tuulikki Pietilä, Pentti Eistola och Toves mor Ham ordnade "lekkvällar" varje lördag. Alla hade sina egna kreativa byggprojekt, utan deadlines eller krav. Resultatet av denna fria lek och kreativitet blev det två meter höga Muminhuset.

Tove Jansson, Tuulikki Pietilä, Pentti Eistola och Toves mor Ham ordnade "lekkvällar" varje lördag. Alla hade sina egna kreativa byggprojekt, utan deadlines eller krav. Resultatet av denna fria lek och kreativitet blev det två meter höga Muminhuset.

Arkitekten Reima Pietilä, Tuulikki Pietiläs bror, gör en skiss av huset med lönngången som går genom grunden, men själva huset byggs på fri hand. De bygger yvigt och detaljerat. Eistola är huvudarkitekt, han drar el, bygger trappor och korridorer. Huset byggs av furu, gran och mahogny, i grunden finns också granit och andra stenar. Pietilä ansvarar för föremål och installerar fönster och dörrar, och Jansson är medhjälpare med ansvar för målning, murning, möbler och syltburkar, med mera.

Bygget pågår i tre år. ”När han vaknade om mornarna var hans första tanke Huset, han var ögonblickligen inne i lösningen av en stödkonstruktion, en svår trappa, en tornspira.” I novellen ”Dockhuset” beskriver Tove Jansson ett dockhusbygge där berättaren Erik lämnas utanför, medan hans levnadskamrat Alexander gått helt in i byggprojektet. De tar hjälp av den fingerfärdiga Boy, som liksom Eistola kan dra el. Mellan Erik, Alexander och Boy blossar ett häftigt triangeldrama upp, mest i Eriks huvud, men där Alexander solidariskt på slutet väljer Erik.

Leken realiserar en dröm

Husets tak består av 6 800 nätta aspspån. Huset blir ett hopkok av arkitektoniska stilar, med fyrtio fönster i allt från rysk, fransk och karelsk stil till empire- och jugendstil. Somliga fönster är också helt vanliga.

”Genom den här leken har vi försökt realisera en egen, privat dröm. Det är att man inte ska bo fyrkantigt. Man dekorerar, pryder, utformar sitt hus, till och med romantiskt. Så att man har lust att leva och bo.” (Tove Jansson i intervju med Yle)

I muminhuset finns hemliga dolda rum och tusentals detaljer att upptäcka. Så kan man med lekens kraft utvidga livet för en stund.

Hur botar man den pockande tristessen, hur stävjar man trenden med de tråkiga lådhus som är på modet? Hur tar man med sig lekfullheten in i vuxenlivet, och går det alls att leka tre? Tove Jansson och hennes vänner bygger ett romantiskt två meter högt muminhus, med en elcentral som övervakas av hattifnattar. I tornet högst upp brinner alltid en fyrlampa, och där finns också muminfamiljens skatt gömd. Muminhuset gör en fyraårig Europaturné och ställs ut på tiotals museer och bibliotek i Norden.

Lekkväll mot det rationella

En dag dyker en trettioårig läkare upp vid Tove Janssons dörr med ett muminhus under armen. Det är Pentti Eistola som har byggt ett litet, runt hus med en spiraltrappa i mitten. Det kommer att bli en favorit för barnen som hälsar på i ateljén, och Eistola blir fort vän med Jansson och Tuulikki Pietilä trots att tio år skiljer dem åt. Om lördagskvällarna samlas de i ateljén för supé eftersom modern Ham och hemhjälpen Impi kommer över med mat, och efter middagarna har de lekkväll där var och en pysslar med sitt.

En av de här lördagskvällarna börjar Ham och Eistola bygga ett växthus att ställa intill hans muminhus. Tooti och Tove blir nyfikna och börjar bygga upp gårdsmiljön av material de hittar: de använder löständer, stenar och ädelstenar. Det blir en sandgård med murad stengärsgård, och gården får ett utedass, en brunn och en vedbod därtill. Det är deras första gemensamma byggprojekt och kritik mot det tråkiga och rationella.

Fönstret mellan paret och ”de andra”

Det är lusten som är avgörande. När Tove Jansson försöker sig på att skriva något seriöst, lossnar det först när hon får lust att skriva en framtidsvision för Sveriges Television. Det blir kanske en för morbid och pessimistisk framtid, inte en sådan hoppfull man drömmer om. Hon namnger dramamanuset ”Shopping” med de andra förslagen ”De andra”, ”Fönstret” och ”Efteråt”.

SVT väljer titeln Fönstret. Det är ett kammarspel där paret Emily och Kristian överlevt en stor katastrof och försöker besluta vad de ska ta sig till. Emily är glad över att ha fått större ansvar i deras vardag eftersom Kristian har brutit foten, och i utkanten rör sig en grupp som paret kallar ”de andra”. Det är oklart om ”de andra” är farliga i egentlig bemärkelse, men det står klart att de hotar parets tvåsamhet och att Emily vill hålla dem gömda från omvärlden. I slutändan följer de ändå Kristians önskemål och släpper in dagsljuset och går ”de andra”, som möjligen har mer kunskap om världsläget, till mötes.

Emilys vilja att dölja, hålla fönstret igenbommat, stöts mot Kristians övertygelse att ta risken och ta reda på vad som har hänt. Det hoppfulla finns i att de två personerna ändå försöker stå ut med varandra och att de går ett gemensamt öde till mötes. Men det är Emily som tar ansvar och ger efter för Kristians vilja, för kärlekens skull, liksom hon gjort så många gånger förut. Det skriver Jansson i ett brev till Vivica Bandler som regisserar den halvtimmeslånga pjäsen för SVT, med Sonya Hedenbratt och Håkan Serner som överlevarna.

Treårigt husbygge och ett triangeldrama

När den internationella illustrationsbiennalen i Bratislava vill ha en Tove Jansson-utställning år 1979 föreslår de att utställningen kan ha ett tredimensionellt muminhus. Under över ett årtionde har Tuulikki Pietilä redan gjort muminfigurer och möbler av frigolit. Jansson, Pietilä och Eistola börjar samla på sig mer material ur naturen: trädrötter, kvistar, mossa, sten, sand och snäckskal. De går runt och letar i hobbyaffärer, antikaffärer och på loppmarknader också under utlandsresorna, ber sina vänner hålla utkik efter rätt sorts prylar och skaffar metalldelar och faner hos handlare och båtbyggare som de lärt känna.

Arkitekten Reima Pietilä, Tuulikki Pietiläs bror, gör en skiss av huset med lönngången som går genom grunden, men själva huset byggs på fri hand. De bygger yvigt och detaljerat. Eistola är huvudarkitekt, han drar el, bygger trappor och korridorer. Huset byggs av furu, gran och mahogny, i grunden finns också granit och andra stenar. Pietilä ansvarar för föremål och installerar fönster och dörrar, och Jansson är medhjälpare med ansvar för målning, murning, möbler och syltburkar, med mera.

Bygget pågår i tre år. ”När han vaknade om mornarna var hans första tanke Huset, han var ögonblickligen inne i lösningen av en stödkonstruktion, en svår trappa, en tornspira.” I novellen ”Dockhuset” beskriver Tove Jansson ett dockhusbygge där berättaren Erik lämnas utanför, medan hans levnadskamrat Alexander gått helt in i byggprojektet. De tar hjälp av den fingerfärdiga Boy, som liksom Eistola kan dra el. Mellan Erik, Alexander och Boy blossar ett häftigt triangeldrama upp, mest i Eriks huvud, men där Alexander solidariskt på slutet väljer Erik.

Leken realiserar en dröm

Husets tak består av 6 800 nätta aspspån. Huset blir ett hopkok av arkitektoniska stilar, med fyrtio fönster i allt från rysk, fransk och karelsk stil till empire- och jugendstil. Somliga fönster är också helt vanliga.

”Genom den här leken har vi försökt realisera en egen, privat dröm. Det är att man inte ska bo fyrkantigt. Man dekorerar, pryder, utformar sitt hus, till och med romantiskt. Så att man har lust att leva och bo.” (Tove Jansson i intervju med Yle)

I muminhuset finns hemliga dolda rum och tusentals detaljer att upptäcka. Så kan man med lekens kraft utvidga livet för en stund.