År 1952 fick Tove Jansson i uppdrag att måla två enorma väggmålningar för staden Fredrikshamn i sydöstra Finland. Många av sina andra muraler målade hon på ort och ställe, men dessa målade hon hemma i sin ateljé i Helsingfors. Men hur lyckades hon transportera de 5,5 meter långa verken på buss de 150 kilometrarna till Fredrikshamn?  

De två muralmålningarna skildrar Fredrikshamns historia, och beställdes inför stadens 300-årsjubileum. De hängdes upp på Hotell Seurahuone, ett ställe som oftast inte är öppet för allmänheten. 

Sommaren 2022 visas målningarna för första gången för en bredare publik som en del av utställningen Tove Jansson och havet på Stadshuset i Fredrikshamn. 

Hur man transporterar väggmålningar med buss

Sommaren 2022 transporterades de 5,5 meter breda väggmålningarna cirka 150 meter genom Fredrikshamn till utställningslokalen vid Stadshuset med stor försiktighet. Sex män bar de monumentala verken till fots, åtföljda av ett tv-team och flera journalister.

Då Tove Jansson själv transporterade väggmålningarna från Helsingfors till Fredrikshamn år 1952 använde hon buss för den 150 långa sträckan. Det var möjligt eftersom måldukarna inte ännu hade ramar och var ihoprullade för att underlätta transporten.

Väggmålningarna måste visa kadetter 

Fredrikshamn önskade att Tove Jansson skulle skildra stadens maritima historia. Hon ombads specifikt att inkludera kadetter i målningen, eftersom många militärer hade utbildats vid Finska kadettskolan i Fredrikshamn 1821-1903.

Den ena väggmålningen saknar titel. Den föreställer Fredrikshamn under första hälften av 1800-talet, sedd från en havsstrand. I förgrunden syns tre kadetter och två kvinnor i Biedermeyer-dräkter.

Jansson har också inkluderat flera maritima föremål som ankare, rep, ett timglas och en galjonsfigur. En glaskula på en piedestal för tankarna till kristallkulan i Mumindalen.

I högra hörnet syns en fyr som kastar sitt ljus över det stormiga havet. Staden Fredrikshamn med sina torn kan ses längre bort.

En berättelse från havets botten

Väggmålningen som visar ett undervattenslandskap har titeln En berättelse från havets botten. Tove Jansson gav ingen förklaring till varför det står tre kadetter i uniform på havets botten och tittar på en sjöjungfru – de som tror på sjöjungfrur tror också på kadetter på havets botten, sägs hon ha sagt.

Färgpaletten och den korallliknande undervattensfloran är sprunga ur Tove Janssons fantasi snarare än realistiska illustrationer av Östersjöns maritima flora och fauna. Till de mer realistiska inslagen hör en naturtrogen gädda.

Förutom de mer naturalistiska undervattensmotiven kan man här och där se sagolika djur som påminner om Janssons arbete som barnboksillustratör.

Brevid sitt namn har hon målat en liten grön figur med intensiv blick: en grön varelse vars skarpa uttryck påminner om Lilla My.

Två gömda mumintroll

Båda väggmålningarna är också prydda med var sitt litet mumintroll. Muminfigurerna är betydligt mindre än de andra figurerna på målningarna, och förefaller nästan vara undangömda.

När muminberättelserna blev kända runt om i världen började vissa Fredrikshamnsbor tro att ”deras” mumintroll var de första. Så är inte fallet – Tove Jansson hade vid det laget målat och tecknat mumintroll i många år, och år 1952 var redan flera muminböcker utgivna.

Förskottet finansierade fler målningar

Förskottet som Tove Jansson fick för väggmålningarna som hon målade för Fredrikshamn var ett välkommet tillskott i kassan, eftersom hon ofta hade det svårt ekonomiskt.

Jansson använde ibland målningar eller illustrationer som betalning för tandläkararvoden, tobak eller bränsle för att värma upp sin ökänt kalla ateljé.

Hon använde en del av förskottet till väggmålningarna för att täcka skulder och obetalda skatter. Hon lade också en del av pengarna på dukar för mindre målningar gjorda i ateljén.

Dessutom tillät pengarna henne att unna sig en fin väska och en ny klänning. ’Nu, under överskådlig framtid, är jag fattig igen!’ skrev hon efter de inköpen.