Signe Hammarsten Jansson

01

ETT MOR OCH DOTTER I SYMBIOS

”Jag anar att du är den, som förstår mig bättre än någon annan”, skriver Tove Jansson i början av 1930-talet till sin mor, tecknaren och frimärkskonstnären Signe Hammarsten Jansson, även kallad Ham.

Tove var 16 år och gick andra terminen på Tekniska skolan i Stockholm där Ham varit elev före henne. Tidigt utvecklades en nära arbetsgemenskap och den symbiotiska relationen mellan mor och dotter varade hela livet. Att Ham var en förebild för Muminmamman har Tove Jansson berättat många gånger. Som kvinnlig konstnär blev hon också en förebild för den unga dottern i det mansdominerade konstlivet. Efter ett möte i Tecknarförbundet i mitten av 1930-talet (1935) noterar Tove att hon och modern är ”enda damer”.

Som tecknare gick den unga Tove Jansson i Hams fotspår och medverkade i samma tidskrifter och tidningar – hennes första teckning publicerades redan när hon var 14 år. Liksom modern illustrerade hon böcker och gjorde en del bokomslag. Ett gemensamt forum för signaturerna Ham och Tove blev den politiska skämttidningen Garm (1923-1953). Deras bidrag genom åren kan räknas i hundratal. Ham var med från starten och redan 1929 publicerades Toves första teckning i tidningen. Under 1940-talet – hennes mest produktiva Garmperiod – gick hon under beteckningen Garms ”hovtecknare”. Arbetsgemenskapen mellan mor och dotter hade många uttryck – som de gemensamma illustrationerna till fyll-i boken Jag (med text av Ella Pipping) för nyblivna föräldrar. En liknande bok utkom långt senare, Vi – en romantisk bok för älskande (1965), då med text av Tove och illustrationer av Ham.

Tove Jansson Signe Hammarsten Jansson — Tove Jansson med sin mamma.

”Jag anar att du är den, som förstår mig bättre än någon annan”, skriver Tove Jansson i början av 1930-talet till sin mor, tecknaren och frimärkskonstnären Signe Hammarsten Jansson, även kallad Ham.

Tove var 16 år och gick andra terminen på Tekniska skolan i Stockholm där Ham varit elev före henne. Tidigt utvecklades en nära arbetsgemenskap och den symbiotiska relationen mellan mor och dotter varade hela livet. Att Ham var en förebild för Muminmamman har Tove Jansson berättat många gånger. Som kvinnlig konstnär blev hon också en förebild för den unga dottern i det mansdominerade konstlivet. Efter ett möte i Tecknarförbundet i mitten av 1930-talet (1935) noterar Tove att hon och modern är ”enda damer”.

Som tecknare gick den unga Tove Jansson i Hams fotspår och medverkade i samma tidskrifter och tidningar – hennes första teckning publicerades redan när hon var 14 år. Liksom modern illustrerade hon böcker och gjorde en del bokomslag. Ett gemensamt forum för signaturerna Ham och Tove blev den politiska skämttidningen Garm (1923-1953). Deras bidrag genom åren kan räknas i hundratal. Ham var med från starten och redan 1929 publicerades Toves första teckning i tidningen. Under 1940-talet – hennes mest produktiva Garmperiod – gick hon under beteckningen Garms ”hovtecknare”. Arbetsgemenskapen mellan mor och dotter hade många uttryck – som de gemensamma illustrationerna till fyll-i boken Jag (med text av Ella Pipping) för nyblivna föräldrar. En liknande bok utkom långt senare, Vi – en romantisk bok för älskande (1965), då med text av Tove och illustrationer av Ham.

02

PRÄSTENS VILDA DOTTER

Den unga Signe Hammarsten var äventyrligt lagd och ville frigöra sig från tidens instängda kvinnoideal. Hon gillade att paddla kanot, segla, klättra i berg och var en säker skytt.

Signe Hammarsten (1882-1970) föddes i Hannäs, Östergötland i Sverige och växte upp i ett prästhem med en storasyster och fyra bröder. Fadern Fredrik Hammarsten hade flera kyrkliga befattningar, titulerades småningom hovpredikant och blev kyrkoherde i Jakobs församling i Stockholm 1908. Modern Elin Emanuelsson – som gifte sig med Fredrik 1879 – var dotter till en känd väckelseman och prost. I sin ungdom kallades hon ”prästens vilda jänta” och det ungdomliga frisinnet gick i arv till dottern Signe. Hon blev den vilda prästjäntan i nästa generation.

Den unga Signe Hammarsten var äventyrligt lagd och ville frigöra sig från tidens instängda kvinnoideal. Hon gillade att paddla kanot, segla, klättra i berg och var en säker skytt. Hon red utan damsadel och lär en gång uppträtt som cirkusryttarinna med det svenska kungaparet bland åskådarna. Framför allt ville Signe Hammarsten utbilda sig och utöva ett yrke. Tidigt drömde hon om att bli skulptör, men för en kvinna runt sekelskiftet 1900 var det ett svårt projekt. Brödernas studier prioriterades inom familjen, men Signe fick ändå understöd för att utbilda sig till teckningslärare. Hon bidrog också själv och arbetade bland annat som guvernant. 1902 började hon vid Högre Konstindustriella Skolan (HKS), en avdelning inom Tekniska skolan där hon redan tagit några kurser i skulptur – gipsgjutning, figurmodellering och träskärning. På ett fotografi står hon strålande glad bredvid ett av sina verk. Men någon ansökan till fruntimmersavdelningen vid Konstakademien i Stockholm blev det aldrig.

I stället blev Signe Hammarsten lärare på Wallinska skolan i Stockholm där hon tidigt startade en grupp för flickscouter med två kolleger, före flickscoutrörelsens grundande i Sverige. Scouting var lika med frihet – både för elever och lärare – och på ett fotografi syns pionjärerna runt en lägereld iförda skjorta och byxkjol, en helt annan klädsel än stadslivets långa kjolar. Men i längden nöjde sig Signe – som sympatiserade med tidens suffragetter – inte med läraryrket och scouternas friluftsliv. Hon ville ut i världen, studera konst och reste till Paris, London och Dresden. På en av resorna till Paris – som hon själv arbetat ihop till – träffade hon en finländsk skulptör och blev förälskad.

Ham tecknar — Ham gjorde mycket mer än bara hushållsarbete och försörjde sin familj genom sina illustrationer. Läs mer om hennes balanserande av familj och arbete.

Ham gjorde mycket mer än bara hushållsarbete och försörjde sin familj genom sina illustrationer. Läs mer om hennes balanserande av familj och arbete.

Signe Hammarsten Jansson Scout — Ham var med och startade en grupp för flickscouter, innan flickscoutrörelsens grundande i Sverige.

Ham var med och startade en grupp för flickscouter, innan flickscoutrörelsens grundande i Sverige.

Den unga Signe Hammarsten var äventyrligt lagd och ville frigöra sig från tidens instängda kvinnoideal. Hon gillade att paddla kanot, segla, klättra i berg och var en säker skytt.

Signe Hammarsten (1882-1970) föddes i Hannäs, Östergötland i Sverige och växte upp i ett prästhem med en storasyster och fyra bröder. Fadern Fredrik Hammarsten hade flera kyrkliga befattningar, titulerades småningom hovpredikant och blev kyrkoherde i Jakobs församling i Stockholm 1908. Modern Elin Emanuelsson – som gifte sig med Fredrik 1879 – var dotter till en känd väckelseman och prost. I sin ungdom kallades hon ”prästens vilda jänta” och det ungdomliga frisinnet gick i arv till dottern Signe. Hon blev den vilda prästjäntan i nästa generation.

Den unga Signe Hammarsten var äventyrligt lagd och ville frigöra sig från tidens instängda kvinnoideal. Hon gillade att paddla kanot, segla, klättra i berg och var en säker skytt. Hon red utan damsadel och lär en gång uppträtt som cirkusryttarinna med det svenska kungaparet bland åskådarna. Framför allt ville Signe Hammarsten utbilda sig och utöva ett yrke. Tidigt drömde hon om att bli skulptör, men för en kvinna runt sekelskiftet 1900 var det ett svårt projekt. Brödernas studier prioriterades inom familjen, men Signe fick ändå understöd för att utbilda sig till teckningslärare. Hon bidrog också själv och arbetade bland annat som guvernant. 1902 började hon vid Högre Konstindustriella Skolan (HKS), en avdelning inom Tekniska skolan där hon redan tagit några kurser i skulptur – gipsgjutning, figurmodellering och träskärning. På ett fotografi står hon strålande glad bredvid ett av sina verk. Men någon ansökan till fruntimmersavdelningen vid Konstakademien i Stockholm blev det aldrig.

I stället blev Signe Hammarsten lärare på Wallinska skolan i Stockholm där hon tidigt startade en grupp för flickscouter med två kolleger, före flickscoutrörelsens grundande i Sverige. Scouting var lika med frihet – både för elever och lärare – och på ett fotografi syns pionjärerna runt en lägereld iförda skjorta och byxkjol, en helt annan klädsel än stadslivets långa kjolar. Men i längden nöjde sig Signe – som sympatiserade med tidens suffragetter – inte med läraryrket och scouternas friluftsliv. Hon ville ut i världen, studera konst och reste till Paris, London och Dresden. På en av resorna till Paris – som hon själv arbetat ihop till – träffade hon en finländsk skulptör och blev förälskad.

03

EN ILLUSTRATÖR OCH KARIKATYRTECKNARE KÄND FÖR SIN VASSA PENNA OCH SINA EXAKTA LINJER

Under sin verksamma tid gjorde hon otaliga bokomslag, illustrationer och bilder och blev en av Finlands mest framstående frimärkskonstnärer.

Signe Hammarsten och Viktor ”Faffan” Jansson gifte sig 1913 – de vigdes av hennes far på familjen Hammarstens sommarställe Ängsmarn på Blidö i Stockholms norra skärgård – och for till Paris på en kombinerad bröllops- och stipendieresa. Signe tecknade och skissade och Viktor arbetade med skulpturen ”Kvinna” – den fick pris i statens konsttävlan 1914. Det var en lycklig tid. När Signe väntade Tove flyttade familjen till Helsingfors och hon fick etablera sig i ett nytt land och en ny miljö. Men det var också en svår tid och under första världskrigets första år och under inbördeskriget i Finland 1918 inkvarterades Ham och Tove hos hennes föräldrar i Stockholm. Den mest smärtsamma tiden var inbördeskriget som för alltid förvandlade den levnadsglade konstnär som Signe förälskat sig i. Krigets fasor och hans upplevelser präglade familjens liv för lång tid.

”Jag minns henne bäst sittande böjd över skrivbordet med starka förstoringsglas framför ögonen, arbetande till långt in på natten med minutiösa detaljer i frimärksskisserna.

Det var under 1920-talet som Hams arbete som illustratör och tecknare tog verklig fart, men den ”konstnärslängtan” hon talar om i en intervju om ”Den gifta kvinnans arbete utom hemmet” (1922) blev det aldrig utrymme för. Som tecknare erövrade hon en plats i det finländska kulturlivet som illustratör och karikatyrist, känd för sitt skarpa ritstift och sina precisa linjer. Redan i Sverige hade hon medverkat i den klassiska skämtttidningen Strix. Under sin verksamma tid gjorde hon otaliga bokomslag, illustrationer och bilder och blev en av Finlands mest framstående frimärkskonstnärer. Hon formgav 173 frimärken – många har blivit klassiska – och arbetade dessutom med sedlar, obligationer och stämplar, allt under sin anställning vid Finlands banks sedeltryckeri (från 1924). ”Jag minns henne bäst sittande böjd över skrivbordet med starka förstoringsglas framför ögonen, arbetande till långt in på natten med minutiösa detaljer i frimärksskisserna. Timmarna på Sedeltryckeriet räckte aldrig till”, skriver Per Olov Jansson i ett minnesporträtt.

Tecknaren Ham skrev inga texter för publicering, men möjligen är hon författaren till verserna i bilderboken Prinsessan som inte kunde skratta (1923) – det enda upphovsnamn som anges är illustratören Signe Hammarsten Jansson. Men hennes suggestiva sätt att berätta historier – ofta med utgångspunkt från Bibeln – har Tove Jansson ofta talat om. ”Vi släcker i ateljén och hon säger: det var en gång”, står det i den självbiografiskt anlagda romanen Bildhuggarens dotter (1968), där berättandets magi också levandegör den symbiotiska närheten mellan mor och dotter.

Signe Hammarsten Jansson jobbar — Det är inte konstigt att Tove Jansson fick ett naturligt förhållande till att rita redan som ung – hon var van vid att se sin mamma vid ritbordet dag efter dag.

Det är inte konstigt att Tove Jansson fick ett naturligt förhållande till att rita redan som ung – hon var van vid att se sin mamma vid ritbordet dag efter dag.

Signe Hammarsten Jansson frimärk — Utöver sina många andra illustrationer designade och ritade Ham nästan alla finska frimärken från 1940-talet till 1962.

Utöver sina många andra illustrationer designade och ritade Ham nästan alla finska frimärken från 1940-talet till 1962.

Under sin verksamma tid gjorde hon otaliga bokomslag, illustrationer och bilder och blev en av Finlands mest framstående frimärkskonstnärer.

Signe Hammarsten och Viktor ”Faffan” Jansson gifte sig 1913 – de vigdes av hennes far på familjen Hammarstens sommarställe Ängsmarn på Blidö i Stockholms norra skärgård – och for till Paris på en kombinerad bröllops- och stipendieresa. Signe tecknade och skissade och Viktor arbetade med skulpturen ”Kvinna” – den fick pris i statens konsttävlan 1914. Det var en lycklig tid. När Signe väntade Tove flyttade familjen till Helsingfors och hon fick etablera sig i ett nytt land och en ny miljö. Men det var också en svår tid och under första världskrigets första år och under inbördeskriget i Finland 1918 inkvarterades Ham och Tove hos hennes föräldrar i Stockholm. Den mest smärtsamma tiden var inbördeskriget som för alltid förvandlade den levnadsglade konstnär som Signe förälskat sig i. Krigets fasor och hans upplevelser präglade familjens liv för lång tid.

”Jag minns henne bäst sittande böjd över skrivbordet med starka förstoringsglas framför ögonen, arbetande till långt in på natten med minutiösa detaljer i frimärksskisserna.

Det var under 1920-talet som Hams arbete som illustratör och tecknare tog verklig fart, men den ”konstnärslängtan” hon talar om i en intervju om ”Den gifta kvinnans arbete utom hemmet” (1922) blev det aldrig utrymme för. Som tecknare erövrade hon en plats i det finländska kulturlivet som illustratör och karikatyrist, känd för sitt skarpa ritstift och sina precisa linjer. Redan i Sverige hade hon medverkat i den klassiska skämtttidningen Strix. Under sin verksamma tid gjorde hon otaliga bokomslag, illustrationer och bilder och blev en av Finlands mest framstående frimärkskonstnärer. Hon formgav 173 frimärken – många har blivit klassiska – och arbetade dessutom med sedlar, obligationer och stämplar, allt under sin anställning vid Finlands banks sedeltryckeri (från 1924). ”Jag minns henne bäst sittande böjd över skrivbordet med starka förstoringsglas framför ögonen, arbetande till långt in på natten med minutiösa detaljer i frimärksskisserna. Timmarna på Sedeltryckeriet räckte aldrig till”, skriver Per Olov Jansson i ett minnesporträtt.

Tecknaren Ham skrev inga texter för publicering, men möjligen är hon författaren till verserna i bilderboken Prinsessan som inte kunde skratta (1923) – det enda upphovsnamn som anges är illustratören Signe Hammarsten Jansson. Men hennes suggestiva sätt att berätta historier – ofta med utgångspunkt från Bibeln – har Tove Jansson ofta talat om. ”Vi släcker i ateljén och hon säger: det var en gång”, står det i den självbiografiskt anlagda romanen Bildhuggarens dotter (1968), där berättandets magi också levandegör den symbiotiska närheten mellan mor och dotter.

04

HAM I TOVES KONSTNÄRSKAP

Sommaren 1970 dog Ham och på hösten samma år utkom Sent i november (1970). Det blev den sista längre boken om Mumindalen, ett avsked till den uppdiktade värld som Ham betytt så mycket för.

Spåren av Ham och hennes livshistoria finns på flera håll i författarskapet. Ham och Tove gjorde ett par resor under 1950-talet och en av dem resulterade i en serie om muminfamiljen på Rivieran. En del av Tove Janssons noveller skildrar också den ibland svåra relationen till Ham, som ”Den stora resan”, om konflikten för en kvinna som vill resa med sin älskade och inte med sin mamma. Men spåren av Ham kan också gälla tiden som flickscoutledare på 1910-talet i Stockholm eller kärleken till en stormälskande konstnär, som det berättas om i Sommarboken (1972), boken om farmodern, pappan och barnet Sophia. Här anas också möjligheten av en tid då (far)modern inte längre finns. Sommaren 1970 dog Ham och på hösten samma år utkom Sent i november (1970). Det blev den sista längre boken om Mumindalen, ett avsked till den diktade värld som Ham betytt så mycket för.

Tove Jansson hade starka band till Signes släkt och under sin treåriga studietid i Stockholm i början av 1930-talet bodde hon hos Hams bror Einar Hammarsten – som hon älskade djupt – och hans familj. Morbrödernas osvikliga nimbus av äventyrlighet – Signe var lik dem i flera avseenden – betydde mycket för henne genom livet. De var historieberättare, seglare, vetenskapsmän, husbyggare och i den självbiografiskt anlagda novellen ”Mina älskade morbröder” (Meddelande 1998) porträtterar Tove två morbröders egensinniga väsen. Som barn och ung tillbringade hon många sommarveckor i sommarparadiset på Blidö utanför Stockholm – en miljö som också avspeglas i hennes böcker. ”Min morfar var präst och brukade predika för kungen”, så börjar Bildhuggarens dotter, och sedan beskrivs hur morfadern en gång kom till en äng, kantad av ”skog och berg så att den liknande paradisets dal”. Det var där som han byggde ett hus och anlade en stor trädgård.

Signe Hammarsten lämnade sitt hemland för kärleken och kom till ett land och en kultur som hon inte alls kände till. Hon blev språkligt isolerad och lärde sig aldrig att behärska finska. Sin längtan till den fria konsten fick hon lägga undan – men den anas i de kartor som hon ritade långt senare. En av dem blev omslagsbild till Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs Anteckningar från en ö (1996). När Ham senare summerade sitt liv i Spoon River stil, ett naturligt tal i poeten Edgar Lee Masters efterföljd – formas det också till en kärleksförklaring till det liv som blivit hennes. Hon hade gjort omslaget till en utgåva av Masters diktsamling Spoon River 1927.

Jag var prästdotter

suffragett
lärarinna
scoutledare
Intresserad av
sjukvård
böcker och ritt
en religiös idealist

älskade en konstnär

for till hans land
upplevde 4 krig
arbetade hårt för
livets köttbullar
födde 3 underbara
fantastiska barn
så egentligen var
det hela inte så
tokigt.

Ham

Text: Boel Westin

Signe Hammarsten Jansson porträtt relief — Ham framför en porträttrelief, möjligen av hennes mor Elin Emanuelsson.

Ham framför en porträttrelief, möjligen av hennes mor Elin Emanuelsson.

Tove Janssons mor Signe — Signe "Ham" Hammarsten Jansson.

Sommaren 1970 dog Ham och på hösten samma år utkom Sent i november (1970). Det blev den sista längre boken om Mumindalen, ett avsked till den uppdiktade värld som Ham betytt så mycket för.

Spåren av Ham och hennes livshistoria finns på flera håll i författarskapet. Ham och Tove gjorde ett par resor under 1950-talet och en av dem resulterade i en serie om muminfamiljen på Rivieran. En del av Tove Janssons noveller skildrar också den ibland svåra relationen till Ham, som ”Den stora resan”, om konflikten för en kvinna som vill resa med sin älskade och inte med sin mamma. Men spåren av Ham kan också gälla tiden som flickscoutledare på 1910-talet i Stockholm eller kärleken till en stormälskande konstnär, som det berättas om i Sommarboken (1972), boken om farmodern, pappan och barnet Sophia. Här anas också möjligheten av en tid då (far)modern inte längre finns. Sommaren 1970 dog Ham och på hösten samma år utkom Sent i november (1970). Det blev den sista längre boken om Mumindalen, ett avsked till den diktade värld som Ham betytt så mycket för.

Tove Jansson hade starka band till Signes släkt och under sin treåriga studietid i Stockholm i början av 1930-talet bodde hon hos Hams bror Einar Hammarsten – som hon älskade djupt – och hans familj. Morbrödernas osvikliga nimbus av äventyrlighet – Signe var lik dem i flera avseenden – betydde mycket för henne genom livet. De var historieberättare, seglare, vetenskapsmän, husbyggare och i den självbiografiskt anlagda novellen ”Mina älskade morbröder” (Meddelande 1998) porträtterar Tove två morbröders egensinniga väsen. Som barn och ung tillbringade hon många sommarveckor i sommarparadiset på Blidö utanför Stockholm – en miljö som också avspeglas i hennes böcker. ”Min morfar var präst och brukade predika för kungen”, så börjar Bildhuggarens dotter, och sedan beskrivs hur morfadern en gång kom till en äng, kantad av ”skog och berg så att den liknande paradisets dal”. Det var där som han byggde ett hus och anlade en stor trädgård.

Signe Hammarsten lämnade sitt hemland för kärleken och kom till ett land och en kultur som hon inte alls kände till. Hon blev språkligt isolerad och lärde sig aldrig att behärska finska. Sin längtan till den fria konsten fick hon lägga undan – men den anas i de kartor som hon ritade långt senare. En av dem blev omslagsbild till Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs Anteckningar från en ö (1996). När Ham senare summerade sitt liv i Spoon River stil, ett naturligt tal i poeten Edgar Lee Masters efterföljd – formas det också till en kärleksförklaring till det liv som blivit hennes. Hon hade gjort omslaget till en utgåva av Masters diktsamling Spoon River 1927.

Jag var prästdotter

suffragett
lärarinna
scoutledare
Intresserad av
sjukvård
böcker och ritt
en religiös idealist

älskade en konstnär

for till hans land
upplevde 4 krig
arbetade hårt för
livets köttbullar
födde 3 underbara
fantastiska barn
så egentligen var
det hela inte så
tokigt.