Viktor Jansson

01

EN STORMÄLSKANDE FAR

”Min pappa var en melankolisk man, men när det drog ihop sig till storm blev han en annan människa och tog med sig sina barn in i farliga äventyr.”

Så har Tove Jansson skrivit om sin far, skulptören Viktor Jansson. Äventyren kunde vara att leta svamp i den djupaste skogen eller att titta på eldsvådor mitt i natten. Som det står i den självbiografiskt anlagda romanen Bildhuggarens dotter (1968): ”Han väckte oss alltid och vi hörde brandbilen tjuta, det var mycket bråttom och vi sprang genom gatorna som var alldeles tomma.”

Den stormälskande pappan som fyllde sin ateljé med stora och mindre skulpturer hade många sidor. Han beskyddade djur som måsar, ekorrar, kråkor, fladdermöss och markattor, han spelade dragspel, gitarr och balalajka och kunde festa natten igenom med sin manliga konstnärskrets. Men han pinades starkt av de fasansfulla upplevelserna vårvintern 1918 då han stred som frontsoldat i det finska inbördeskriget på de vitas sida. Kriget bröt ut i januari 1918 och stod mellan de röda – främst personer med arbetarbakgrund och socialdemokrater – och de vita, som främst utgjordes av konservativa och borgerliga under ledning av finländska senaten. Under full beskjutning sprang han över ett öppet fält för att hämta ammunition. Timmarna innan han går ut i sin första strid skriver han till sin hustru:

”Min älskade lilla Signe. Nu skall din man ut i strid. Gud hjälpe oss och våra vapen Kanske jag ej ser dig mer.”

Faderns traumatiska erfarenheter från kriget påverkade familjen på skilda vis och letade sig i litterär form in i Tove Janssons barndomsberättelse Bildhuggarens dotter (1968). Minnen kan hållas tillbaka under dagen, men tränger sig fram under nattens festande: ”Då hämtar pappa sin bajonett som hänger över gipssäckarna i ateljén och alla springer upp och skriker och så anfaller pappa korgstolen. På dagen har den en rya över sig så att man inte kan se hur den ser ut.”

Viktor Jansson soldat — Viktor Jansson stred i finska inbördeskriget 1918 på de vitas sida

Viktor Jansson stred i finska inbördeskriget 1918 på de vitas sida

”Min pappa var en melankolisk man, men när det drog ihop sig till storm blev han en annan människa och tog med sig sina barn in i farliga äventyr.”

Så har Tove Jansson skrivit om sin far, skulptören Viktor Jansson. Äventyren kunde vara att leta svamp i den djupaste skogen eller att titta på eldsvådor mitt i natten. Som det står i den självbiografiskt anlagda romanen Bildhuggarens dotter (1968): ”Han väckte oss alltid och vi hörde brandbilen tjuta, det var mycket bråttom och vi sprang genom gatorna som var alldeles tomma.”

Den stormälskande pappan som fyllde sin ateljé med stora och mindre skulpturer hade många sidor. Han beskyddade djur som måsar, ekorrar, kråkor, fladdermöss och markattor, han spelade dragspel, gitarr och balalajka och kunde festa natten igenom med sin manliga konstnärskrets. Men han pinades starkt av de fasansfulla upplevelserna vårvintern 1918 då han stred som frontsoldat i det finska inbördeskriget på de vitas sida. Kriget bröt ut i januari 1918 och stod mellan de röda – främst personer med arbetarbakgrund och socialdemokrater – och de vita, som främst utgjordes av konservativa och borgerliga under ledning av finländska senaten. Under full beskjutning sprang han över ett öppet fält för att hämta ammunition. Timmarna innan han går ut i sin första strid skriver han till sin hustru:

”Min älskade lilla Signe. Nu skall din man ut i strid. Gud hjälpe oss och våra vapen Kanske jag ej ser dig mer.”

Faderns traumatiska erfarenheter från kriget påverkade familjen på skilda vis och letade sig i litterär form in i Tove Janssons barndomsberättelse Bildhuggarens dotter (1968). Minnen kan hållas tillbaka under dagen, men tränger sig fram under nattens festande: ”Då hämtar pappa sin bajonett som hänger över gipssäckarna i ateljén och alla springer upp och skriker och så anfaller pappa korgstolen. På dagen har den en rya över sig så att man inte kan se hur den ser ut.”

02

MOTSTÅNDARE TILL TRADITIONELL UNDERVISNING I KONSTSKOLOR

Någon dagdrömmare var Viktor Jansson minst av allt. I sin släkt var han en rebell genom valet av ett liv utanför familjetraditionen.

Skulptören Viktor Jansson (1886-1958) föddes i Helsingfors. Fadern Julius Viktor Jansson hade en ”kortvaruaffär” (en butik som huvudsakligen sålde sybehör och underkläder) och när han dog – Viktor var bara sex år gammal – övertog modern Johanna Karlsson (gift Jansson) ruljansen. Hon var driftig, hade gått en handelsutbildning och kunde hålla familjen vid gott liv. Det fanns flera syskon men endast Viktor och hans bror Julius överlevde barndomen. En tvillingsyster till Viktor dog som spädbarn. Sedan ungdomsåren kallades Viktor Jansson ”Faffan”. Namnet ska ha tillkommit under en gymnastiklektion i skolan då Viktor väcktes ur sina dagdrömmar genom lärarens uppmaning om att inte stå som en ”fafa”, dvs. kort för farfar. Det förvandlades senare till Faffan.

Men någon dagdrömmare var Viktor Jansson minst av allt. I sin släkt var han en rebell genom valet av ett liv utanför familjetraditionen, något han hade gemensamt med sin blivande hustru Signe Hammarsten. Efter studier på Finska Konstföreningens Ritskola 1903-1905 blev han en tid elev till den kände skulptören Robert Stigell, som blev en fadersgestalt för honom. Tidigt odlade Viktor Jansson en oppositionell attityd och fronderade mot konstskolornas traditionella undervisning. Under en tid drev han en fri konstnärsakademi tillsammans med några kolleger, bland dem Marcus Collin. Vid sin första utställning i Helsingfors 1911 väckte Viktor Jansson stort rabalder med de djärvt erotiska grupperna ”Skymning” och ”Passion”, ett ”skandalgenombrott” enligt konsthistorien. Han ställde ut 12 skulpturer, bland dem gipsfiguren ”Redo”, en naken atlet beredd till strid, som flera kritiker menade var det bästa verket. Ett par år senare utfördes den i granit och uppfördes vid ett sjukhus i Helsingfors.

Under en av sina studieresor till Paris i början av 1910-talet förälskade Viktor Jansson sig i den svenska konstuderanden Signe Hammarsten, och de gifte sig sommaren 1913. Vigseln förrättades av Signes far på släkten Hammarstens lantställe på Blidö i den svenska skärgården. De nygifta for genast till Paris och bosatte sig i en ateljé i Montparnasse. I april 1914 – när Signe väntade Tove – for paret Hammarsten Jansson hemåt och inrättade sig i ett ateljébostad Lotsgatan 4 i Helsingfors.

Någon dagdrömmare var Viktor Jansson minst av allt. I sin släkt var han en rebell genom valet av ett liv utanför familjetraditionen.

Skulptören Viktor Jansson (1886-1958) föddes i Helsingfors. Fadern Julius Viktor Jansson hade en ”kortvaruaffär” (en butik som huvudsakligen sålde sybehör och underkläder) och när han dog – Viktor var bara sex år gammal – övertog modern Johanna Karlsson (gift Jansson) ruljansen. Hon var driftig, hade gått en handelsutbildning och kunde hålla familjen vid gott liv. Det fanns flera syskon men endast Viktor och hans bror Julius överlevde barndomen. En tvillingsyster till Viktor dog som spädbarn. Sedan ungdomsåren kallades Viktor Jansson ”Faffan”. Namnet ska ha tillkommit under en gymnastiklektion i skolan då Viktor väcktes ur sina dagdrömmar genom lärarens uppmaning om att inte stå som en ”fafa”, dvs. kort för farfar. Det förvandlades senare till Faffan.

Men någon dagdrömmare var Viktor Jansson minst av allt. I sin släkt var han en rebell genom valet av ett liv utanför familjetraditionen, något han hade gemensamt med sin blivande hustru Signe Hammarsten. Efter studier på Finska Konstföreningens Ritskola 1903-1905 blev han en tid elev till den kände skulptören Robert Stigell, som blev en fadersgestalt för honom. Tidigt odlade Viktor Jansson en oppositionell attityd och fronderade mot konstskolornas traditionella undervisning. Under en tid drev han en fri konstnärsakademi tillsammans med några kolleger, bland dem Marcus Collin. Vid sin första utställning i Helsingfors 1911 väckte Viktor Jansson stort rabalder med de djärvt erotiska grupperna ”Skymning” och ”Passion”, ett ”skandalgenombrott” enligt konsthistorien. Han ställde ut 12 skulpturer, bland dem gipsfiguren ”Redo”, en naken atlet beredd till strid, som flera kritiker menade var det bästa verket. Ett par år senare utfördes den i granit och uppfördes vid ett sjukhus i Helsingfors.

Under en av sina studieresor till Paris i början av 1910-talet förälskade Viktor Jansson sig i den svenska konstuderanden Signe Hammarsten, och de gifte sig sommaren 1913. Vigseln förrättades av Signes far på släkten Hammarstens lantställe på Blidö i den svenska skärgården. De nygifta for genast till Paris och bosatte sig i en ateljé i Montparnasse. I april 1914 – när Signe väntade Tove – for paret Hammarsten Jansson hemåt och inrättade sig i ett ateljébostad Lotsgatan 4 i Helsingfors.

03

EN SKULPTÖRKARRIÄR FULL AV TÄVLINGAR, TRIUMFER OCH BESVIKELSER

Monumenten var livsviktiga för Viktor Jansson och andra skulptörer i tiden – många skulle uppföras efter krigen – och tävlingarna gav inkomstmöjligheter.

Viktor Jansson var en hårt arbetande yrkesmänniska, men slog sig också lös och festade – det var en självskriven del av den manliga konstnärskretsens gemenskap. Bland de återkommande deltagare vid hipporna i skulpturateljén fanns konstnären Tyko Sallinen – ett ledande namn inom den finländska expressionismen – och konstnärerna Marcus Collin och Jalmari Ruokokoski. Men den som stod Viktor Jansson närmast var målaren Alvar Cawén, kallad ”Cawan”. Liksom de andra ingick han i ”Novembergruppen” som samlade expressionistiskt inriktade konstnärer. Faffan och Cawan var födda samma år, gick samtidigt på Ritskolan i Helsingfors och kamperade ihop i Paris i början av 1910-talet. De fick en särskild samhörighet som blev enormt betydelsefull. Hos familjen Jansson var Cawan en ständig gäst och när han hastigt dog 1935 blev sorgen tung för alla. I sin dagbok skriver den 23-åriga Tove:

”Pappa var mycket förtvivlad. Vi voro alla gränslöst ledsna.”

Viktor Jansson var en central gestalt i konstnärskretsarna och engagerad i konstnärernas organisationer. Hans konstnärliga biografi blev tidvis en historia om tävlingar, tilldelade och uteblivna priser, triumfer och besvikelser. Det präglade också familjen. Ett pris gör alla vilda av glädje och det blir dags för en hippa. Om priset uteblir – som för ett monument i Vasa (1935) – kan dottern notera att tidningarna ger fadern en ”ståtlig revanche”. Monumenten var livsviktiga för Viktor Jansson och andra skulptörer i tiden – många skulle uppföras efter krigen – och tävlingarna gav inkomstmöjligheter. Men det finns flera delar i hans konstnärskap. Han är känd för sina fontänskulpturer – flera finns uppförda i Helsingfors – med barngestalter och sjöjungfrur. Viktor Jansson var verksam i femtio år och gjorde ungefär 230 verk.

I ateljéhemmet präglades miljön av kvinnofigurer, små skulpturer av barn och keruber i olika former. Det var en konstnärlig vändning från det monumentala mot en mjukare stil. I de små skulpturerna förvandlades hårda material och former till en kärv öppenhet, en vädjan till betraktaren att se bakom den skulpturala ytan. Många är lekfulla och tar fasta på ögonblicket och rörelsen, med namn som “Hejsan”, “Lek” och “Knock-out”. Familjen var också en del av Viktor Janssons konstnärliga uttryck. Ham och den unga Tove stod ofta modell – Tove bland annat för en sjöjungfru och för ett prisbelönt förslag till minnesmärke över författaren Zacharias Topelius, kallat ”Vår” (1930). ”Till Tove från pappa”, står det skrivet på ett fotografi av skulpturen. Även Per Olov stod modell. Ett samarbete mellan Faffan och Ham i bildhuggarateljén – hon hade gått en kurs i gipsgjutning – blev praxis från första början. Småningom kunde Ham signera verken och vid behov förbättra dem – exempelvis genom att skulptera om en misslyckad hand.

Tove Janssons far Viktor Jansson — Viktor Jansson i sin ateljé med sin assistent

Viktor Jansson i sin ateljé med sin assistent

Monumenten var livsviktiga för Viktor Jansson och andra skulptörer i tiden – många skulle uppföras efter krigen – och tävlingarna gav inkomstmöjligheter.

Viktor Jansson var en hårt arbetande yrkesmänniska, men slog sig också lös och festade – det var en självskriven del av den manliga konstnärskretsens gemenskap. Bland de återkommande deltagare vid hipporna i skulpturateljén fanns konstnären Tyko Sallinen – ett ledande namn inom den finländska expressionismen – och konstnärerna Marcus Collin och Jalmari Ruokokoski. Men den som stod Viktor Jansson närmast var målaren Alvar Cawén, kallad ”Cawan”. Liksom de andra ingick han i ”Novembergruppen” som samlade expressionistiskt inriktade konstnärer. Faffan och Cawan var födda samma år, gick samtidigt på Ritskolan i Helsingfors och kamperade ihop i Paris i början av 1910-talet. De fick en särskild samhörighet som blev enormt betydelsefull. Hos familjen Jansson var Cawan en ständig gäst och när han hastigt dog 1935 blev sorgen tung för alla. I sin dagbok skriver den 23-åriga Tove:

”Pappa var mycket förtvivlad. Vi voro alla gränslöst ledsna.”

Viktor Jansson var en central gestalt i konstnärskretsarna och engagerad i konstnärernas organisationer. Hans konstnärliga biografi blev tidvis en historia om tävlingar, tilldelade och uteblivna priser, triumfer och besvikelser. Det präglade också familjen. Ett pris gör alla vilda av glädje och det blir dags för en hippa. Om priset uteblir – som för ett monument i Vasa (1935) – kan dottern notera att tidningarna ger fadern en ”ståtlig revanche”. Monumenten var livsviktiga för Viktor Jansson och andra skulptörer i tiden – många skulle uppföras efter krigen – och tävlingarna gav inkomstmöjligheter. Men det finns flera delar i hans konstnärskap. Han är känd för sina fontänskulpturer – flera finns uppförda i Helsingfors – med barngestalter och sjöjungfrur. Viktor Jansson var verksam i femtio år och gjorde ungefär 230 verk.

I ateljéhemmet präglades miljön av kvinnofigurer, små skulpturer av barn och keruber i olika former. Det var en konstnärlig vändning från det monumentala mot en mjukare stil. I de små skulpturerna förvandlades hårda material och former till en kärv öppenhet, en vädjan till betraktaren att se bakom den skulpturala ytan. Många är lekfulla och tar fasta på ögonblicket och rörelsen, med namn som “Hejsan”, “Lek” och “Knock-out”. Familjen var också en del av Viktor Janssons konstnärliga uttryck. Ham och den unga Tove stod ofta modell – Tove bland annat för en sjöjungfru och för ett prisbelönt förslag till minnesmärke över författaren Zacharias Topelius, kallat ”Vår” (1930). ”Till Tove från pappa”, står det skrivet på ett fotografi av skulpturen. Även Per Olov stod modell. Ett samarbete mellan Faffan och Ham i bildhuggarateljén – hon hade gått en kurs i gipsgjutning – blev praxis från första början. Småningom kunde Ham signera verken och vid behov förbättra dem – exempelvis genom att skulptera om en misslyckad hand.

04

FAFFANS BETYDELSE FÖR TOVE JANSSONS KONSTNÄRSKAP

”Kanske vi får en stor konstnär i Tove någon gång. En riktigt stor!”, skriver Faffan till Ham från inbördeskrigets frontlinjer vårvintern 1918.

Viktor Janssons betydelse för Tove Janssons konstnärskap växte fram under hennes målarstudier i Helsingfors och Paris under 1930-talet. Han talar om hennes talang och föreslår att hon ska bli elev till konstnären Sam Vanni. Tillsammans upplever far och dotter Paris under några veckor senvåren 1938. I sina brev berättar Faffan om samhörigheten med dottern och sin lycka över familjen – den är hans ”starkaste tillgång”. Han beskriver Tove som sin ”bästa vän”, berömmer hennes måleri och konstnärliga utveckling. Far och dotter festar i Parisnatten, går på massor av museer och vandrar på gatorna i Montparnasse där föräldrarna bodde 25 år tidigare.

”Så jag älskar pappa.” skriver Tove till modern.

Under andra världskriget förändrades förhållandet och det blev ständiga konfrontationer om kriget, Finlands ställningstagande och samgåendet med Tyskland. Faffans auktoritetsbehov, politiska rigiditet och låsning i positioner från det krig han en gång utkämpade blev plågsamt för dottern. De politiska grälen skapade ett djupt sår mellan dem – de ryker ihop och kan säga att de hatar varandra – som tog tid att läka. Men respekten för det konstnärliga blir inte ifrågasatt. Ingen blev mer upprörd än Faffan när Tove Jansson under 1950-talet påstods ha knyckt idén till Mumintrollet av en svensk konstnär. Ungefär som om jag blivit anklagad för mord, kommenterar Tove. Det var Faffan och konsten i ett nötskal.Ett gripande brev från Tove till fadern året innan han dog andas också närhet av ett alldeles eget slag, en förståelse som alltid funnits och som djupnat under åren. Faffan har hälsat på Tove och Tooti och tackar för underbara dagar på deras ö. ”Älskade Faffan”, skriver Tove till svar: ”jag tror jag förstår dig bättre än du nånsin anar. Det enda jag kan säga är att jag håller förfärligt mycket av dig, mer för varje år som går.” När hon flera år senare skrev Pappan och havet (1965) tänkte hon länge dedicera boken till sin pappa, men beslöt att istället tillägna den en pappa, utan bestämning. Tre år senare utgav hon Bildhuggarens dotter. Konsten och familjen var heliga ting för Viktor Jansson. Det följer bildhuggarens dotter genom livet. ”Kanske vi får en stor konstnär i Tove någon gång. En riktigt stor!”, skriver Faffan till Ham från inbördeskrigets frontlinjer vårvintern 1918. Han fick rätt.

Text: Boel Westin

Viktor Jansson apa — Viktor Jansson med en apa, Poppolino, i famnen

Viktor Jansson med en apa, Poppolino, i famnen

”Kanske vi får en stor konstnär i Tove någon gång. En riktigt stor!”, skriver Faffan till Ham från inbördeskrigets frontlinjer vårvintern 1918.

Viktor Janssons betydelse för Tove Janssons konstnärskap växte fram under hennes målarstudier i Helsingfors och Paris under 1930-talet. Han talar om hennes talang och föreslår att hon ska bli elev till konstnären Sam Vanni. Tillsammans upplever far och dotter Paris under några veckor senvåren 1938. I sina brev berättar Faffan om samhörigheten med dottern och sin lycka över familjen – den är hans ”starkaste tillgång”. Han beskriver Tove som sin ”bästa vän”, berömmer hennes måleri och konstnärliga utveckling. Far och dotter festar i Parisnatten, går på massor av museer och vandrar på gatorna i Montparnasse där föräldrarna bodde 25 år tidigare.

”Så jag älskar pappa.” skriver Tove till modern.

Under andra världskriget förändrades förhållandet och det blev ständiga konfrontationer om kriget, Finlands ställningstagande och samgåendet med Tyskland. Faffans auktoritetsbehov, politiska rigiditet och låsning i positioner från det krig han en gång utkämpade blev plågsamt för dottern. De politiska grälen skapade ett djupt sår mellan dem – de ryker ihop och kan säga att de hatar varandra – som tog tid att läka. Men respekten för det konstnärliga blir inte ifrågasatt. Ingen blev mer upprörd än Faffan när Tove Jansson under 1950-talet påstods ha knyckt idén till Mumintrollet av en svensk konstnär. Ungefär som om jag blivit anklagad för mord, kommenterar Tove. Det var Faffan och konsten i ett nötskal.

Ett gripande brev från Tove till fadern året innan han dog andas också närhet av ett alldeles eget slag, en förståelse som alltid funnits och som djupnat under åren. Faffan har hälsat på Tove och Tooti och tackar för underbara dagar på deras ö. ”Älskade Faffan”, skriver Tove till svar: ”jag tror jag förstår dig bättre än du nånsin anar. Det enda jag kan säga är att jag håller förfärligt mycket av dig, mer för varje år som går.” När hon flera år senare skrev Pappan och havet (1965) tänkte hon länge dedicera boken till sin pappa, men beslöt att istället tillägna den en pappa, utan bestämning. Tre år senare utgav hon Bildhuggarens dotter.

Konsten och familjen var heliga ting för Viktor Jansson. Det följer bildhuggarens dotter genom livet. ”Kanske vi får en stor konstnär i Tove någon gång. En riktigt stor!”, skriver Faffan till Ham från inbördeskrigets frontlinjer vårvintern 1918. Han fick rätt.

Text: Boel Westin