“Varför ska vi äta så förskräckligt bara för att det är jul” – Tove Janssons relation till julmat
Julen var årets höjdpunkt för Tove Jansson när hon var barn. Traditioner som att ha riktiga ljus i granen och att bygga samma julkrubba hölls i gång år efter år, men vad var det för julmat som stod på bordet?
I en kort radiokrönika 1963 berättar Tove Jansson om sina känslor inför julen. Hon börjar med att berätta om sin barndoms jular:
“När jag var liten var julen riktig, en dag av förväntan, vänlighet och lugn. Hela årets höjdpunkt. Nu efteråt har jag förstått att festen kanske inte var så överdådig som jag trodde, men den var granen med brinnande ljus och att bygga upp krubban med det heliga landskapet runt sig av mossa och sand.”
Huvudbudskapet i föredraget är att vi inte ska låta julen ”bli en panik”, men Tove berättar också om sin relation till mat under julen:
”Varför ska vi äta så förskräckligt bara för att det är jul? Varför har julen så mycket med mat att göra, det är närmast genant.”
Julmat i familjen Jansson
Man kan lugnt säga att den vuxna Tove Jansson aldrig var den som prioriterade mat, inte ens under julhelgen.
När hon 1965 blev ombedd att dela med sig av julmatsrecept till tidningen Vi skrev hon istället en novell om hur julen firades i familjen Jansson när hon var liten. Novellen, som heter Vår magiska jul, publicerades senare som ett kapitel i Toves självbiografiskt inspirerade bok Bildhuggarens dotter (1968). Kapitlet som beskriver julfirandet i familjen Jansson innehåller inga recept, men några maträtter nämns.
“Mamma vägde karamellerna och nötterna på en brevvåg så att alla fick precis lika mycket. Under hela året får allting gå om det kan, ingen har tid att vara så noga, men julen är en tid av absolut rättvisa. Därför är den så ansträngande.”
Tove med sin mor Signe och bröderna Lars och Per Olov runt julbordet under 1930-talet (mannen till höger okänd).”I Sverige stoppar man korv och stöper ljus och bär små korgar till de fattiga i flera månader och alla mammor syr presenter om nätterna. När julafton kommer blir de Lucior allihop.”
Bildhuggarens dotter, 1968
Läs mer om den märkliga traditionen att kombinera Lucia- och jultraditioner i familjen Jansson.
I Bildhuggarens dotter består den enda beskrivningen av julmat som faktiskt tillagas av Toves mor Signe ”Ham” Hammarsten Janssons bakande av pepparkakor och lussekatter:
”Hon ritade fram pepparkaksbockar med punstrissa och gav lussikattorna hoprullade ben och ett russin mitt i magen. När de kom hit från Sverige hade de fyra ben men varje år blev det flera tills kattorna hade en vild och lockig ornamentik omkring sig.”
Tove Janssons illustration av skillnaden mellan lussekatter i Sverige och Finland ur tidningen Vi år 1963.
Dagens lussekatter. Julmat i Mumindalen
Även om mat kanske inte var Tove Janssons högsta prioritet i livet, så är mat en viktig del av livet i Mumindalen, den värld som Tove Jansson skapade i muminberättelserna.
Eftersom mumintrollen traditionellt går i ide under vintern är julen normalt inte en högtid som de firar. Tove skriver dock om julen i novellen Granen i Det osynliga barnet och andra berättelser (1963). Mumintrollen väcks av en hemul och får veta att julen är på väg. De förstår inte varför alla springer runt och förbereder sig för julen, och det slutar med att de tror att julen är en läskig varelse.
”Mat till julen, upprepade Mumintrollet förundrad. Äter den också? Mostern hörde inte på. Tror ni man klarar sig utan julmat, sa hon otåligt och sparkade iväg neråt sluttningen. Hela eftermiddagen gnodde mamman omkring. Och strax före skymningen var julens mat färdig och stod ordnad i små koppar runt granen. Där fanns saft och filbunke och blåbärspaj och äggtoddy och allt möjligt annat som muminfamiljen tyckte om. Tror ni julen är mycket hungrig? undrade mamman oroligt. Knappast mer än jag, sa pappan längtansfullt.”
Ur novellen ”Granen”, ur Det osynliga barnet och andra berättelser (1963)
Det mesta av den mat som mumintrollen serverar i Granen är inte alls traditionell nordisk julmat, utan består av mat som ”muminfamiljen tyckte om”. Här ser man ett exempel på hur mumintrollen gör saker på sitt eget sätt, och kanske en antydan om att maten i sig aldrig var det viktigaste med julen för författaren.
Den enda julrelaterade matvaran som nämns i ”Granen” är äggtoddyn, men valet av mat påverkar inte den glädje som de små varelserna känner när de samlas runt julgranen. Novellen slutar med att muminfamiljen återgår till sömnen, medan de små varelserna samlas för en scen som påminner om julstämningen i Toves barndom.
”Småknytten satt därute och åt och drack och öppnade presenter och hade roligare än de nånsin hade haft. Till slut klättrade de upp i granen och satte fast de brinnande ljusen överallt på grenarna.”
Illustration ur novellen ”Granen”.
