Hur låter ett liv? Tove Jansson och musiken
För Tove Jansson var musiken ett grundämne, som löpte som en röd tråd genom hela livet. Det säger sångerskan och skådespelaren Emma Klingenberg, som har skrivit en bok om musiken i Tove Janssons liv.
När sångerskan och skådespelaren Emma Klingenberg gjorde research inför sin viskonsert Tove Jansson – visdiktaren, som hade premiär 2020, sögs hon in i Tove Janssons musikvärld. Det som bara skulle vara förberedelser inför en konsert blev i stället en fem år lång djupdykning i allting musikrelaterat i Toves liv.
Musiken var Tove Janssons grundämne
Resultatet av detta arbete har nu publicerats, boken Detta är min målarsång – Tove Jansson och musiken. I boken redogör Klingenberg för allting musikrelaterat i Toves liv, allt från hennes fristående vistexter och texter till sånger i teaterstycken till vilken musik Tove och Tuulikki köpte på sina resor och lyssnade på under sina fester.
Enligt Emma Klingenberg var musiken som ett grundämne för Tove Jansson, något som genomsyrade hela hennes liv.
“Musiken var med från första början som en naturlig del av henne. Hon var musikalisk, men inte på ett sådant sätt att hon själv skrev musik, men hon använde sig av sin musikalitet i allt vad hon tog sig för”, säger Klingenberg.
Tove Janssons musikalitet syntes på många sätt – dels en känsla för rytmen i språket, som Klingenberg tror att kom delvis av att Tove, liksom många i sin generation läste så mycket vers, och också rimmade själv.
En illustration från en av Tove Janssons tidiga dagböcker, där hon skriver ”Jag köpte en jazzofon och sjöng, men m. Einar gilla den inte”.Hur låter färger?
“Och så finns det förstås en musikalitet också i hennes målande och användande av färger”, säger Klingenberg, och nämner Janssons vän och läromästare, konstnären Sam Vanni, som ofta pratade om hur färger låter och ljuder.
I ett brev till Vivica Bandler beskrev hon sig själv som något av en synestetiker – någon vars sinnen samarbetar och ackompanjerar händelser med färger, dofter, och toner:
”Jag har en stor förmåga att i minnet förknippa händelser med miljö, musik – lukt eller synintryck. När jag sätter på den där plattan vet jag precis var jag hörde hissen stanna, ringningen på dörren, exakt när du stod i tamburen och tog mig i famn.”
När jag sätter på den där plattan vet jag precis var jag hörde hissen stanna, ringningen på dörren, exakt när du stod i tamburen och tog mig i famn
Musik = frihet
Tove Jansson spelade flera instrument, t.ex. dragspel, för hemmabruk, men hon kunde inte läsa noter och komponerade inte musik. På det sättet blev musiken en sorts fristad för henne, där hon inte behövde känna press att prestera.
“Det är därför jag lyfter den här frihetsaspekten i boken. Egentligen var musiken i hennes liv mest en frigörande kraft. För henne som var så otroligt produktiv så tror jag att det var jätteskönt att just den delen av musiken, alltså musikskapandet, kunde hon ge till någon annan. Det var inte hennes uppgift så att säga.”
“Jag måste få dansa när det är fest”
Dansen blev med tiden oerhört viktig för Tove Jansson, som älskade att dansa loss både ute på sin ö och på fester. Men som ung var hon blyg och försiktig och behövde hitta till dansen långsamt.
I boken citerar Klingenberg ett av Toves brev hem till familjen från Paris år 1938, där hon beskriver hur den svenska konstnären Birger Carlstedt lärt henne en ny dans under ett nattklubbsbesök.
”Birger lärde mig hur man skulle bära sig åt – det bestod mest av helt improviserade skakningar, små stela steg, ’som när man går i lös ökensand’ och man måste absolut koncentrera sig på och följa med musiken för att klara sig överhuvudtaget.”
Tove Jansson och Tuulikki Pietilä fångade på bild i en uppsluppen dans. Fotograf: Lis Hooge Hansen.
När Tove fick frågan om vad dansen hade betytt för henne, betonade hon värdet i att överhuvudtaget få dansa. Hon levde i en tid när det under perioder rådde nöjesförbud. Det var förbjudet, åtminstone opassande, att dansa i krigstid. Kanske blev dansen extra laddad då, och festerna och musiken extra viktig.
I sin kalender 1944 skrev Tove om en “stor 25 pers hippa” där hon hade mycket roligt, utom när någon blev otrevlig om hennes solodans “Fan. Jag måste få dansa, när det är fest.”
Hur låter ett liv?
I boken Detta är min målarsång följer Emma Klingenberg Toves liv via musiken.
“Jag fascineras av den tanken att man ser en livslinje.Vad är det för ljud som kommer längs med livet när man flyger över det, så att säga, livslinjen hos Tove?”
Enligt Klingenberg är det bland annat revystjärnor, franska chansoner och förstås jazzen och all musik som hon tyckte var spännande från olika länder. Och favoritmusiken som Tove dansade till – blues.
Lyssna på musiken Tove och Tuulikki brukade dansa till på Spotify
Livets ljud
Emma Klingenberg påpekar att musiken i Tove Janssons liv var mycket annat än visor och skivor. Det handlar också om annat, livets ljud. Festerna, tystnaden, Klovharun, resorna, stimmen. Barndomens ljud.
Hur lät det hemma hos familjen Jansson i barndomen på Skatudden?
“När jag funderade på det kom jag fram till att det var en ganska högljudd familj. Jag tänker på festerna och hur lät det när man gick där i trappuppgången utanför deras dörr. Det var en familj där det lussas och det sjungs och det är Faffans [Toves far, Viktor ”Faffan Jansson”] fester och de hade ett piano, gitarrer och balalajka.”
Levande musik var viktig för familjen Jansson
Emma Klingenberg påpekar att musiken var något Tove Jansson fick med sig redan med modersmjölken. Musiken var viktig – man skapade, man träffades och man gjorde den tillsammans, och ofta handlade det om levande musik.
För Klingenberg var det viktigt att få tillgång till Tove Janssons tidiga dagböcker.
“Det var pusselbit som var viktig för att kunna förstå henne som vuxen. Fundamentet som hon stod på var ett genuint musikintresse när hon var barn!
Boken innehåller flera vackra illustrationer ur Toves tidiga dagböcker, bland annat en bild där Tove spelar jazzofon.
En annan vacker illustration är den som hör till ”Toves visa” av hennes mamma Ham, Signe Hammarsten Jansson, med egenhändig lyrik till en melodi av Birger Sjöberg som också fanns i familjen Janssons sånghäfte och var en av de sånger de brukade sjunga ute på öarna om somrarna.
Tove & Tooti – ett musikdiggande par
Toves stora kärlek, livspartnern Tuulikki Pietilä, var en musikdiggare av rang, och de två möttes på en fest när båda hade dragits till skivspelaren. Det gemensamma musikintresset kom att ge dem mycket glädje, bland annat i form av den enorma kassett- och skivsamlingen som de skaffade sig, och som Tuulikki administrerade med närmast vetenskaplig precision.
Samlingen bestod till stor del av deras favoritmusik, noggrant bokförd i häften med färgkoder. Men en lika viktig del var kasettinspelningar från parets vardag och resor.
“De har också bandat in livets ljud. Och ibland också säkert glömt att de har gjort det. Det är härligt att följa med dem på klubbar och fester. Jag beskriver det som sparade tidskapslar, man gläntar liksom på dörren och får stiga in och höra hur Tooti och Toves jargong lät, hur de pratar med varandra när de hade glömt att de spelade in.”
Tuulikki klippte ljudband till filmerna hon spelade in på super 8-film från parets gemensamma resor, där hon också använde musik för att ackompanjera olika händelser.
“Hur har hon tänkt att en viss händelse i livet ska ackompanjeras? Vilken musik hör de? I boken har jag som exempel när de är på hemresa från New York, när de har varit på sin jordenruntresa, att få veta vilken musik de lyssnar på när de tuffar över Atlanten med båt”, säger Klingenberg.
Läs mer om den fantastiska musiksamlingen här!
Toves “glada och oanständiga” musik
Ett annat viktigt tema i Emma Klingenbergs bok är Tove Janssons kärleksvisor. En kategori är de allvarsamma och finstämda, som hon skrev bland annat åt Vivica Bandler och Atos Wirtanen.
En helt annan stil representeras av en hejdlös visa som Tove sparat i ett plastfack under titeln “Glatt och oanständigt”. Där finns den underhållande Stora Mymmelsången som beskriver hur det gick till på “spökfester”, när homosexuella kvinnor raggade fritt.
Det var något som under tiden Tove skrev visan endast kunde göras inom en liten krets bakom lyckta dörrar, då homosexualitet ännu var förbjudet i lag i Finland.
“Det är under bältet på ett härligt sätt. Att hon själv sparat detta för eftervärlden är viktigt. Det där glada och oanständiga i Toves liv finns också. Jag tror att hon själv vill säga någonting med det, att hon var noga med att den skulle sparas. Att man inte tar saker och ting på för stort allvar. Det finns också plats för den sidan. Även fastän man heter Tove Jansson“, säger Emma Klingenberg.
Du kan läsa mer om Toves kärleksvisor här
Toves musik som nothäfte
Detta är min målarsång kommer inom en snar framtid att ackompanjeras av ett systerverk, då Klingenberg ger ut noterna till en del av musiken som nämns i boken.
“Det är jätteviktigt att musiken finns tillgänglig för alla. Man vill ju höra hur musiken låter och den ska höras!”
Klingenberg kommer också att ge ut tolkningar och nya tonsättningar av en del av Tove Janssons kärleksvisor, varav den första, Regnvisa går att lyssna på Spotify här.
