Senaste artikeln
Du läser nu: Den lyhörda författaren
Nästa artikel

Tove Jansson

  • Suomi
  • English
  • Svenska
Tove Jansson portrait photo atelier Tove Jansson painting black white Ex Libris Tove Jansson black white photo Klovharun Tove Jansson black white movie still
  1. 01
    Biografi Tove Janssons färgsprakande liv
    Tove Janssons färgsprakande liv
  2. 02
    Galleri Tove Janssons ovärderliga konstskatt
    Tove Janssons ovärderliga konstskatt
  3. 03
    Tovepedia Fakta om Tove Jansson
    Fakta om Tove Jansson
  4. 04
    Personer (Kommer 2022)
    (Kommer 2022)
  5. 05
    Platser (Kommer 2022)
    (Kommer 2022)
  6. 06
    Aktuellt Nyheter och pärlor från arkivet
    Nyheter och pärlor från arkivet
Ladda ner press kit
Tove Jansson writing atelier

Den lyhörda författaren

  1. 01Jag omfamnar dig i stor vänskap
  2. 02Det abstrakta sextiotalet
  3. 03Ordets betydelse blev så viktig för mig
01

Jag omfamnar dig i stor vänskap


Handskrivna brev på vita ark utan linjer. Tove Janssons privata brev är fulla av ömhetsbetygelser, betraktelser och listig humor. Hon är en lyhörd brevskriverska och vän.

Tove Jansson skriver oftast med svart tuschpenna, ibland bildsätter hon sina brev, ofta föreställer bilderna henne själv. Det är inte alltid självklart att ge plats åt andra.

I novellen ”Lyssnerskan” skriver Tove Jansson om den goda brevskriverskan och lyssnerskan moster Gerda. Från att alltid ha besvarat sina brev omedelbart börjar hon dra sig undan. Först nu får hon tid och plats för att minnas och kartlägga allt det hon upplevt och hört, hon lyssnar inåt och erfar en känsla av makt.

Tove Jansson letter handwriting

Brev till väninnan Eva Konikoff skrivet av Tove Jansson 26.10. 1945, med teckning av ateljén på Ulrikasborgsgatan 1.

Men utanför moster Gerdas fönster utvecklas världen och moster Gerda hänger inte med. Livet är en balansgång mellan egoism och omsorg.

En av Tove Janssons viktigaste korrespondenser går till vännen Eva Konikoff som på grund av sin judiska härkomst flytt till Amerika. Brevväxlingen går het under fyrtiotalets andra världskrig trots att breven censureras och ibland returneras i högar. Det tillgivna brevskrivandet tröstar trots allt.

”Du vet, Eva, det blir så att jag med dig talar om all stor glädje, all vånda, alla funderingar, – det finns ingen annan jag kan tala med så, som med dig. Jag lägger väl ingen tyngd över dig – nej? Jag tror, jag vet, att ditt lyssnande ständigt, vad jag än talar om med dig, är som en vänskapens omfamning.”
Brev från Tove Jansson

Breven är innerliga och kontrasterna stora. Mellan raderna anas en djup sorg över separationen, faktum är att Eva Konikoff begett sig iväg och att de bara kommer att återses ett fåtal gånger igen. Samtidigt är bägge kvinnor upptagna av sina karriärer och själsliv, nya vänskaper och förbindelser.

Eva Konikoff 1941

Porträtt på väninnan Eva Konikoff av Tove Jansson, 1941.

Genom Eva Konikoff får Tove Jansson impulser från Amerika. Under kriget och efterkrigstiden sänder Eva Konikoff allt från plommon till ansiktskräm och målarfärger till Finland där förhållandena är kärva.


”Jag tror, jag vet, att ditt lyssnande ständigt, vad jag än talar om med dig, är som en vänskapens omfamning.”


Tove Jansson resonerar kring behov, ofullbordade tankar och arbetets vånda, men berättar också om gemensamma bekanta och uttrycker glädjen över världsliga saker. En dag berättar hon att hon gjort ett dåraktigt spontanköp – en dyrbar blårävscape. Eva Konikoff förstår även den biten.

Handskrivna brev på vita ark utan linjer. Tove Janssons privata brev är fulla av ömhetsbetygelser, betraktelser och listig humor. Hon är en lyhörd brevskriverska och vän.

Tove Jansson skriver oftast med svart tuschpenna, ibland bildsätter hon sina brev, ofta föreställer bilderna henne själv. Det är inte alltid självklart att ge plats åt andra. 

I novellen ”Lyssnerskan” skriver Tove Jansson om den goda brevskriverskan och lyssnerskan moster Gerda. Från att alltid ha besvarat sina brev omedelbart börjar hon dra sig undan. Först nu får hon tid och plats för att minnas och kartlägga allt det hon upplevt och hört, hon lyssnar inåt och erfar en känsla av makt.

Men utanför moster Gerdas fönster utvecklas världen och moster Gerda hänger inte med. Livet är en balansgång mellan egoism och omsorg.

En av Tove Janssons viktigaste korrespondenser går till vännen Eva Konikoff som på grund av sin judiska härkomst flytt till Amerika. Brevväxlingen går het under fyrtiotalets andra världskrig trots att breven censureras och ibland returneras i högar. Det tillgivna brevskrivandet tröstar trots allt.

”Du vet, Eva, det blir så att jag med dig talar om all stor glädje, all vånda, alla funderingar, – det finns ingen annan jag kan tala med så, som med dig. Jag lägger väl ingen tyngd över dig – nej? Jag tror, jag vet, att ditt lyssnande ständigt, vad jag än talar om med dig, är som en vänskapens omfamning.”
Brev från Tove Jansson

Breven är innerliga och kontrasterna stora. Mellan raderna anas en djup sorg över separationen, faktum är att Eva Konikoff begett sig iväg och att de bara kommer att återses ett fåtal gånger igen. Samtidigt är bägge kvinnor upptagna av sina karriärer och själsliv, nya vänskaper och förbindelser.

Genom Eva Konikoff får Tove Jansson impulser från Amerika. Under kriget och efterkrigstiden sänder Eva Konikoff allt från plommon till ansiktskräm och målarfärger till Finland där förhållandena är kärva.


”Jag tror, jag vet, att ditt lyssnande ständigt, vad jag än talar om med dig, är som en vänskapens omfamning.”


Tove Jansson resonerar kring behov, ofullbordade tankar och arbetets vånda, men berättar också om gemensamma bekanta och uttrycker glädjen över världsliga saker. En dag berättar hon att hon gjort ett dåraktigt spontanköp – en dyrbar blårävscape. Eva Konikoff förstår även den biten.

Tove Jansson painting 1960
02

Det abstrakta sextiotalet


Det kommer dagar då Tove Jansson känner sig ödslig inuti. Konstnären som alltid har drivits av berättandet vet inte vad hon ska berätta, eller hur hon ska finna lusten till det. Det är sextiotal och Tove Jansson börjar ägna sig åt det abstrakta måleriet.

Ödsligheten som Tove Jansson erfar inombords kan vara en konsekvens av femtiotalets hektiska serietecknande och stämpeln hon fått, nämligen stämpeln som barnboksförfattare, en beteckning som anses vara lägre stående än ”konstnär”.

Hur ska man vara exakt inom det abstrakta? Tove Jansson inspireras särskilt av ryskfranska målare i Modern painting – Contemporary trends (1960), och hon tänker på blicken. Hon vill inte anamma en ny inriktning bara för att, utan utforskar möjligheterna i att måla det outsagda.

Tove Jansson stolen chair painting 1968

Stolen, Tove Jansson, 1968.

Hon visar upp storskaliga målningar med mycket färg; hon visar sig själv som målare i full skala genom flertalet separatutställningar. Efter hand blir hennes målningar mer abstrakta, men de behåller ofta konkretismen genom titel eller motiv, som i målningen ”Stol” som föreställer en wienerstol mot en abstrakt bakgrund. Hon bär med sig det narrativa in i abstraktionen.

Tove Jansson abstract painting 1968

”Abstrakt komposition”, Tove Jansson, 1968.

På alla plan tilltalas hon av det outtalade och det antydda. Ändå är hon betydligt senare med de abstrakta målningarna än kollegerna och hon hänger sig inte åt informalism på samma sätt som de. Hon är mer multikonstnärligt aktiv än de andra, hon arbetar på flera håll och överger aldrig författandet eller illustrationerna.

Även ateljén moderniseras. Det blir vita ytor, renhet och saklighet – en miljö för en ny era.

Det kommer dagar då Tove Jansson känner sig ödslig inuti. Konstnären som alltid har drivits av berättandet vet inte vad hon ska berätta, eller hur hon ska finna lusten till det. Det är sextiotal och Tove Jansson börjar ägna sig åt det abstrakta måleriet.

Ödsligheten som Tove Jansson erfar inombords kan vara en konsekvens av femtiotalets hektiska serietecknande och stämpeln hon fått, nämligen stämpeln som barnboksförfattare, en beteckning som anses vara lägre stående än ”konstnär”. 

Hur ska man vara exakt inom det abstrakta? Tove Jansson inspireras särskilt av ryskfranska målare i Modern painting – Contemporary trends (1960), och hon tänker på blicken. Hon vill inte anamma en ny inriktning bara för att, utan utforskar möjligheterna i att måla det outsagda.

Hon visar upp storskaliga målningar med mycket färg; hon visar sig själv som målare i full skala genom flertalet separatutställningar. Efter hand blir hennes målningar mer abstrakta, men de behåller ofta konkretismen genom titel eller motiv, som i målningen ”Stol” som föreställer en wienerstol mot en abstrakt bakgrund. Hon bär med sig det narrativa in i abstraktionen.

På alla plan tilltalas hon av det outtalade och det antydda. Ändå är hon betydligt senare med de abstrakta målningarna än kollegerna och hon hänger sig inte åt informalism på samma sätt som de. Hon är mer multikonstnärligt aktiv än de andra, hon arbetar på flera håll och överger aldrig författandet eller illustrationerna. 

Även ateljén moderniseras. Det blir vita ytor, renhet och saklighet – en miljö för en ny era.

Tove Jansson writing black white photograph glasses
03

Ordets betydelse blev så viktig för mig


Från att envetet se sig själv som bildkonstnär börjar Tove Jansson småningom finna sig i rollen som skribent. Skiftet sker gradvis. Allvaret får mer emfas och påverkar tonen. Muminfamiljen flyttar till en ö där karaktärerna blir mer utsatta och självupptagna och i dalen är familjens frånvaro påtaglig.

I de avslutande muminböckerna Pappan och havet och Sent i november är de varma sommarfesterna avlägsna. Tove Jansson lägger den sista punkten vid sin muminsvit för att hon måste, hon måste börja skriva annat, hon vill inte dröja sig kvar halvhjärtat vid någonting.

När skrivandet blir viktigare blir också den inre kritikern svårare att förhålla sig till. Till slut blir skrivandet lika svårt som att måla. Tove Jansson prövar olika vägar in i skrivandet, hon skriver i smyg för sig själv.

Hon skriver mycket långsamt: ”Jag skrev om på nytt, det finns fyra, fem, sex versioner av samma sak. (…) Ordets betydelse blev så viktig för mig.” (Tove Jansson i intervju kring 1977)

På åttiotalet skriver Tove Jansson romanen Stenåkern, om en pensionerad journalist som heter Jonas. Själv närmar sig Tove Jansson sin sjuttioårsdag. Jonas ska skriva en biografi om en tidningsman som han föraktar, och han ägnar en sommar med sina döttrar åt att grubbla över tingens ordning.

Tove Jansson Sent i November 1970

Omslag till den sista muminromanen, Sent i November, 1970.

Tove Jansson Stenåkern 1984

Stenåkern av Tove Jansson, 1984.

Det som grämer Jonas allra mest är orden. Orden har honom i ett järngrepp: man ska precisera, aldrig upprepa, och aldrig prata i klichéer. Dessutom är orden det farligaste vapnet av alla, eftersom de kan formulera lögner, förenkla och de kan såra så oerhört. På slutet begraver Jonas sitt manuskript i åkern, han förstenar orden, för att sedan förhoppningsvis kunna börja igen.

Genom romanen formulerar Tove Jansson en relation till ord som påminner om den hon själv brottas med. Sociala sammanhang och kommunikation är på allvar mycket komplicerade ting men också bra underlag för karikatyr och humor.

”Komplikationen, det är Toves adelsmärke”, säger skådespelaren och vännen Birgitta Ulfsson, men fortsätter: ”När man ändå talar om Tove så – hennes humor är ett sånt honnörsord för mig. (…) Hennes humor är enorm, genomsyrar allt, därför är hon en så bra karikatyrtecknare.”

Tove Jansson writing Klovharun Peter Lindholm

Tove Jansson på Klovharun, fotograf Peter Lindholm.

Bakom den stenhårda blicken som Tove Jansson ofta skriver sin vuxenlitteratur utifrån finns den mjuka blicken. Ibland kommer det mjuka i form av värderingar, visdom och skönhet, och inte sällan i form av humor.

Från att envetet se sig själv som bildkonstnär börjar Tove Jansson småningom finna sig i rollen som skribent. Skiftet sker gradvis. Allvaret får mer emfas och påverkar tonen. Muminfamiljen flyttar till en ö där karaktärerna blir mer utsatta och självupptagna och i dalen är familjens frånvaro påtaglig.

I de avslutande muminböckerna Pappan och havet och Sent i november är de varma sommarfesterna avlägsna. Tove Jansson lägger den sista punkten vid sin muminsvit för att hon måste, hon måste börja skriva annat, hon vill inte dröja sig kvar halvhjärtat vid någonting.

När skrivandet blir viktigare blir också den inre kritikern svårare att förhålla sig till. Till slut blir skrivandet lika svårt som att måla. Tove Jansson prövar olika vägar in i skrivandet, hon skriver i smyg för sig själv. 

Hon skriver mycket långsamt: ”Jag skrev om på nytt, det finns fyra, fem, sex versioner av samma sak. (…) Ordets betydelse blev så viktig för mig.” (Tove Jansson i intervju kring 1977)

På åttiotalet skriver Tove Jansson romanen Stenåkern, om en pensionerad journalist som heter Jonas. Själv närmar sig Tove Jansson sin sjuttioårsdag. Jonas ska skriva en biografi om en tidningsman som han föraktar, och han ägnar en sommar med sina döttrar åt att grubbla över tingens ordning.

Det som grämer Jonas allra mest är orden. Orden har honom i ett järngrepp: man ska precisera, aldrig upprepa, och aldrig prata i klichéer. Dessutom är orden det farligaste vapnet av alla, eftersom de kan formulera lögner, förenkla och de kan såra så oerhört. På slutet begraver Jonas sitt manuskript i åkern, han förstenar orden, för att sedan förhoppningsvis kunna börja igen.

Genom romanen formulerar Tove Jansson en relation till ord som påminner om den hon själv brottas med. Sociala sammanhang och kommunikation är på allvar mycket komplicerade ting men också bra underlag för karikatyr och humor.

”Komplikationen, det är Toves adelsmärke”, säger skådespelaren och vännen Birgitta Ulfsson, men fortsätter: ”När man ändå talar om Tove så – hennes humor är ett sånt honnörsord för mig. (…) Hennes humor är enorm, genomsyrar allt, därför är hon en så bra karikatyrtecknare.”

Bakom den stenhårda blicken som Tove Jansson ofta skriver sin vuxenlitteratur utifrån finns den mjuka blicken. Ibland kommer det mjuka i form av värderingar, visdom och skönhet, och inte sällan i form av humor.

Källor & rättigheter

Text

Hanna Ylöstalo

Källor

Jansson, Tove. Lyssnerskan (1971)
(Jag omfamnar dig i stor vänskap: “Lyssnerskan”)

Jansson, Tove. Stenåkern (1984)
(Orden blev så viktiga för mig)

Airas, Charlotte. ”Tove Jansson på gränsen mellan barn- och vuxenböcker“, Svenska Yle hämtad 20.5.2021: https://svenska.yle.fi/a/7-886693#media=64193.
(Ordets betydelse blev så viktig för mig)

Karjalainen, Tuula. Tove Jansson. Arbeta och älska (2013)
(Det abstrakta sextiotalet: Kapitel åtta ”Tillbaka till måleriet”)

Karjalainen, Tuula. ”Tove Jansson och passionen till måleriet” i SLS Historiska och litteraturhistoriska studier 89 (2014)

Ulfsson, Birgitta. Opublicerad intervju med Moomin Characters för dokumentären ”Penseln, pennan, hjärtat” (2017)

Westin, Boel. Tove Jansson. Ord, bild, liv (2007)

Westin, Boel. ”Stenens berättelse” i i SLS Historiska och litteraturhistoriska studier 89 (2014)

Red. Westin, Boel & Svensson Helen. Brev från Tove Jansson (2014)
(Jag omfamnar dig i stor vänskap: Brev till Eva Konikoff om vänskapens omfamning 14.8.1946 och om blårävscapen 24.9.1941)

Bildrättigheter

01 © Eva Konikoff

02–05 © Tove Jansson

06 Raili Pietilä

07 © Moomin Characters ™

08 Illustration © Moomin Characters ™

09  Illustration © Tove Jansson

10 © Peter Lindholm


ÖVRIGA ARTIKLAR

image-1918

Livet i ateljén

image-1921

Konstnären som komponerar sitt liv

Tove Jansson Mumin_erovrar_varlden

Mumintrollen erövrar världen

Tove Jansson Ett_litet_knytt

Det var en gång ett litet knytt

image-3607

Det lustfyllda arbetet

image-3610

Ön för de ensamma och fria

Tove Jansson Tuulikki Pietilä Klovharun

PRIVACY POLICY / COOKIE POLICY / SITE CREDITS

SUBSCRIBE TO THE NEWSLETTER
INSTAGRAM

© MOOMIN CHARACTERS ™
© TOVE JANSSON

Our website uses cookies and tracking scripts to improve your experience and analyze the traffic.
Find out more from our Privacy Policy & Cookie Policy.