Den lyhörda författaren

Tove Jansson skriver oftast med svart tuschpenna, ibland bildsätter hon sina brev, ofta föreställer bilderna henne själv. Det är inte alltid självklart att ge plats åt andra.

I novellen ”Lyssnerskan” skriver Tove Jansson om den goda brevskriverskan och lyssnerskan moster Gerda. Från att alltid ha besvarat sina brev omedelbart börjar hon dra sig undan. Först nu får hon tid och plats för att minnas och kartlägga allt det hon upplevt och hört, hon lyssnar inåt och erfar en känsla av makt.

Men utanför moster Gerdas fönster utvecklas världen och moster Gerda hänger inte med. Livet är en balansgång mellan egoism och omsorg.

En av Tove Janssons viktigaste korrespondenser går till vännen Eva Konikoff som på grund av sin judiska härkomst flytt till Amerika. Brevväxlingen går het under fyrtiotalets andra världskrig trots att breven censureras och ibland returneras i högar. Det tillgivna brevskrivandet tröstar trots allt.

”Du vet, Eva, det blir så att jag med dig talar om all stor glädje, all vånda, alla funderingar, – det finns ingen annan jag kan tala med så, som med dig. Jag lägger väl ingen tyngd över dig – nej? Jag tror, jag vet, att ditt lyssnande ständigt, vad jag än talar om med dig, är som en vänskapens omfamning.”
Brev från Tove Jansson

Breven är innerliga och kontrasterna stora. Mellan raderna anas en djup sorg över separationen, faktum är att Eva Konikoff begett sig iväg och att de bara kommer att återses ett fåtal gånger igen. Samtidigt är bägge kvinnor upptagna av sina karriärer och själsliv, nya vänskaper och förbindelser.

Genom Eva Konikoff får Tove Jansson impulser från Amerika. Under kriget och efterkrigstiden sänder Eva Konikoff allt från plommon till ansiktskräm och målarfärger till Finland där förhållandena är kärva.

”Jag tror, jag vet, att ditt lyssnande ständigt, vad jag än talar om med dig, är som en vänskapens omfamning.”

---

Tove Jansson resonerar kring behov, ofullbordade tankar och arbetets vånda, men berättar också om gemensamma bekanta och uttrycker glädjen över världsliga saker. En dag berättar hon att hon gjort ett dåraktigt spontanköp – en dyrbar blårävscape. Eva Konikoff förstår även den biten.

I de avslutande muminböckerna Pappan och havet och Sent i november är de varma sommarfesterna avlägsna. Tove Jansson lägger den sista punkten vid sin muminsvit för att hon måste, hon måste börja skriva annat, hon vill inte dröja sig kvar halvhjärtat vid någonting.

När skrivandet blir viktigare blir också den inre kritikern svårare att förhålla sig till. Till slut blir skrivandet lika svårt som att måla. Tove Jansson prövar olika vägar in i skrivandet, hon skriver i smyg för sig själv.

Hon skriver mycket långsamt: ”Jag skrev om på nytt, det finns fyra, fem, sex versioner av samma sak. (…) Ordets betydelse blev så viktig för mig.” (Tove Jansson i intervju kring 1977)

På åttiotalet skriver Tove Jansson romanen Stenåkern, om en pensionerad journalist som heter Jonas. Själv närmar sig Tove Jansson sin sjuttioårsdag. Jonas ska skriva en biografi om en tidningsman som han föraktar, och han ägnar en sommar med sina döttrar åt att grubbla över tingens ordning.

Det som grämer Jonas allra mest är orden. Orden har honom i ett järngrepp: man ska precisera, aldrig upprepa, och aldrig prata i klichéer. Dessutom är orden det farligaste vapnet av alla, eftersom de kan formulera lögner, förenkla och de kan såra så oerhört. På slutet begraver Jonas sitt manuskript i åkern, han förstenar orden, för att sedan förhoppningsvis kunna börja igen.

Genom romanen formulerar Tove Jansson en relation till ord som påminner om den hon själv brottas med. Sociala sammanhang och kommunikation är på allvar mycket komplicerade ting men också bra underlag för karikatyr och humor.

”Komplikationen, det är Toves adelsmärke”, säger skådespelaren och vännen Birgitta Ulfsson, men fortsätter: ”När man ändå talar om Tove så – hennes humor är ett sånt honnörsord för mig. (…) Hennes humor är enorm, genomsyrar allt, därför är hon en så bra karikatyrtecknare.”

Bakom den stenhårda blicken som Tove Jansson ofta skriver sin vuxenlitteratur utifrån finns den mjuka blicken. Ibland kommer det mjuka i form av värderingar, visdom och skönhet, och inte sällan i form av humor.