Senaste artikeln
Du läser nu: Mumintrollen erövrar världen
Nästa artikel

Tove Jansson

  • Suomi
  • English
  • Svenska
Tove Jansson portrait photo atelier Tove Jansson painting black white Ex Libris Tove Jansson black white photo Klovharun Tove Jansson black white movie still
  1. 01
    Biografi Tove Janssons färgsprakande liv
    Tove Janssons färgsprakande liv
  2. 02
    Galleri Tove Janssons ovärderliga konstskatt
    Tove Janssons ovärderliga konstskatt
  3. 03
    Tovepedia Fakta om Tove Jansson
    Fakta om Tove Jansson
  4. 04
    Personer (Kommer 2022)
    (Kommer 2022)
  5. 05
    Platser (Kommer 2022)
    (Kommer 2022)
  6. 06
    Aktuellt Nyheter och pärlor från arkivet
    Nyheter och pärlor från arkivet
Ladda ner press kit
image-3533

Mumintrollen erövrar världen

  1. 01Mumindalens filosofiska grundidé
  2. 02Mumin blir känd för alla londonbor
  3. 03Muminprodukter och produktivitet
01

Mumindalens filosofiska grundidé


Mumin föds nära undergångens rand, i ett krigshärjat och fattigt land. När Tove Jansson påbörjar berättelsen om mumintrollet gör hon det med katastrofen som fond och hon omger Mumin med många vänner. Det är kollektivet och konstens kraft som bär trollet genom livet.

I begynnelsen har mumintrollet en längre, vassare nos och figuren kallas ”snork”. Den framträder som en sotad skuggfigur i målningar, den blir Tove Janssons signatur i satirtidskriften Garm och ännu tidigare ritas den på väggen i utedasset som en replik i en filosofisk diskussion.

Tove Jansson skriver den första muminberättelsen Småtrollen och den stora översvämningen under den fattiga krigstiden på fyrtiotalet, då barnberättelser är ovanliga. Redan innan Småtrollen hunnit bli utgiven börjar hon skissa på nästa bok, där hon sitter i Atos Wirtanens villa i Grankulla. Det är något som inspirerar, kanske löftet om en lyckligare tid.

Tove Jansson Småtrollen och den stora översvämningen pärmbild, 1945

Pärmbild till den första muminberättelsen, ”Småtrollen och den stora översvämningen”, av Tove Jansson, 1945

Kometjakten

Tove Jansson skissar klippiga berg, stjärnhimlar, kometer och ett observatorium likt det hon känner till från Brunnsparken i Helsingfors. Formen på mumintrollet blir rundare, snällare. Det blir kapitelboken Kometjakten (senare utgiven som Kometen kommer), som handlar om en komet som har hamnat ur kurs och styr rakt mot Mumindalen. Mumin och Sniff beger sig mot observatoriet för att ta reda på mer. På vägen träffar de först Snusmumriken, som blir Mumins bästa vän, och sedan Snorkfröken som han blir kär i. Därtill ansluter sig Snorken och Hemulen, och Mumin har ett helt kollektiv.

När de små och stora katastroferna avlöser varandra får vännerna rädda varandra från att ramla ner i avgrunden i Klippiga Bergen, från den hemska Angosturan och bläckfisken. Vännernas hjälpsamhet är central. Snusmumriken hjälper Mumin att hålla sikte på det väsentliga, nämligen på konsten och naturens skönhet. Han övertygar också Mumin och Sniff att slänga bort sin otympliga, materiella packning.

Observatorium i Tove Janssons bok Kometen kommer, 1946.

Observatoriet i Tove Janssons muminbok Kometen kommer, 1946.

Filosofen vid Bisamkärret

Atos Wirtanen, som Tove Jansson sällskapar med, är chefredaktör för dagstidningen Ny Tid, och han tycker att tidningen borde ha en serieföljetong, precis som i USA. Sagt och gjort, hon tecknar och berättar, och sedan trycks den första serien Mumintrollet och jordens undergång på barnsidorna.

Serien inleds liksom Kometjakten med en storm där Bisamråttan, ibland kallad Bisamprofeten, dyker upp dyngsur och över en grogg berättar för familjen om kometen. Medan familjen blir utom sig av oro lägger sig Bisamråttan i hängmattan för att läsa en bok av Oswald Spengler som handlar om västerlandets undergång.

Tove Janssons Bisamråtta illustration 1947-48.

Tove Janssons illustration av Bisamråttan, 1947-48.

Tove Janssons första Mumin serie i Ny Tid, 1947.

Tove Janssons första tecknade muminserie i Ny Tid, 1947.

Bisamråttan understryker filosofins och existentialismens närvaro i Mumindalen. I närheten av Wirtanens villa finns också en del av Träskmossen som de kallar ”bisamkärret”, dit Wirtanen brukar gå för att begrunda filosofiska frågor. I breven kallar Tove Jansson Wirtanen omväxlande för ”käraste”, ”solofif” och ”mi caro sofo”, och tankarna från verklighetens filosof bäddas in i Mumindalens kärna.

Där kometen sätter sin skugga över Mumindalen uppfinner Tove Jansson en historia om vänskapens, konstens, skönhetens och gemenskapens angelägenhet. När kometen väl kommer i Kometjakten sitter Mumin, hans familj och vänner i en grotta och håller hårt om varandra. Det påminner om en attack under kriget i ett bombskydd, och efteråt blir det alldeles omärkligt tyst. Där, i korsdraget mellan det lilla sällskapets gemenskap och den stora kometens grymhet, finns Mumindalens filosofiska grundidé.

Grottan i Tove Janssons Kometen kommer, 1946.

Illustration av grottan i Tove Janssons Kometen kommer, 1946.

Mumin föds nära undergångens rand, i ett krigshärjat och fattigt land. När Tove Jansson påbörjar berättelsen om mumintrollet gör hon det med katastrofen som fond och hon omger Mumin med många vänner. Det är kollektivet och konstens kraft som bär trollet genom livet.

I begynnelsen har mumintrollet en längre, vassare nos och figuren kallas ”snork”. Den framträder som en sotad skuggfigur i målningar, den blir Tove Janssons signatur i satirtidskriften Garm och ännu tidigare ritas den på väggen i utedasset som en replik i en filosofisk diskussion.

Tove Jansson skriver den första muminberättelsen Småtrollen och den stora översvämningen under den fattiga krigstiden på fyrtiotalet, då barnberättelser är ovanliga. Redan innan Småtrollen hunnit bli utgiven börjar hon skissa på nästa bok, där hon sitter i Atos Wirtanens villa i Grankulla. Det är något som inspirerar, kanske löftet om en lyckligare tid.

Kometjakten

Tove Jansson skissar klippiga berg, stjärnhimlar, kometer och ett observatorium likt det hon känner till från Brunnsparken i Helsingfors. Formen på mumintrollet blir rundare, snällare. Det blir kapitelboken Kometjakten (senare utgiven som Kometen kommer), som handlar om en komet som har hamnat ur kurs och styr rakt mot Mumindalen. Mumin och Sniff beger sig mot observatoriet för att ta reda på mer. På vägen träffar de först Snusmumriken, som blir Mumins bästa vän, och sedan Snorkfröken som han blir kär i. Därtill ansluter sig Snorken och Hemulen, och Mumin har ett helt kollektiv.

När de små och stora katastroferna avlöser varandra får vännerna rädda varandra från att ramla ner i avgrunden i Klippiga Bergen, från den hemska Angosturan och bläckfisken. Vännernas hjälpsamhet är central. Snusmumriken hjälper Mumin att hålla sikte på det väsentliga, nämligen på konsten och naturens skönhet. Han övertygar också Mumin och Sniff att slänga bort sin otympliga, materiella packning.

Filosofen vid Bisamkärret

Atos Wirtanen, som Tove Jansson sällskapar med, är chefredaktör för dagstidningen Ny Tid, och han tycker att tidningen borde ha en serieföljetong, precis som i USA. Sagt och gjort, hon tecknar och berättar, och sedan trycks den första serien Mumintrollet och jordens undergång på barnsidorna.

Serien inleds liksom Kometjakten med en storm där Bisamråttan, ibland kallad Bisamprofeten, dyker upp dyngsur och över en grogg berättar för familjen om kometen. Medan familjen blir utom sig av oro lägger sig Bisamråttan i hängmattan för att läsa en bok av Oswald Spengler som handlar om västerlandets undergång.

Bisamråttan understryker filosofins och existentialismens närvaro i Mumindalen. I närheten av Wirtanens villa finns också en del av Träskmossen som de kallar ”bisamkärret”, dit Wirtanen brukar gå för att begrunda filosofiska frågor. I breven kallar Tove Jansson Wirtanen omväxlande för ”käraste”, ”solofif” och ”mi caro sofo”, och tankarna från verklighetens filosof bäddas in i Mumindalens kärna.

Där kometen sätter sin skugga över Mumindalen uppfinner Tove Jansson en historia om vänskapens, konstens, skönhetens och gemenskapens angelägenhet. När kometen väl kommer i Kometjakten sitter Mumin, hans familj och vänner i en grotta och håller hårt om varandra. Det påminner om en attack under kriget i ett bombskydd, och efteråt blir det alldeles omärkligt tyst. Där, i korsdraget mellan det lilla sällskapets gemenskap och den stora kometens grymhet, finns Mumindalens filosofiska grundidé.

London Evening News Mumin kampanj, 1954.
02

Mumin blir känd för alla londonbor


Efter att så småningom ha fått ett par muminböcker framgångsrikt utgivna på brittiskt förlag, får Tove Jansson erbjudandet att teckna muminserier för vuxna. Hon gillar idén och efter flera år av hårt arbete blir numintrollet världsberömd. Men berömmelsen kommer inte enkelt, och inte ensam.

På Valborgsmässoafton år 1952 kommer engelsmannen Charles Sutton från tidningskoncernen Associated Newspapers på besök till Helsingfors. Sutton och Jansson har redan brevväxlat om uppslaget att teckna serier om Mumin för en bred publik, och Tove Jansson bokar bord för en businesslunch på Kämp. Hon har glömt att det är en stor finländsk festlighetsdag och när de ska ha lunch spårar det ur.

Tove Janssons skiss för den första Mumin tecknad serie 1954-55.

Tove Janssons skiss för den första tecknade muminserien, 1954-55.

Från Kämp till Fleet Street

En dam sätter sig i Charles Suttons famn, det är ballonger överallt och barnen kryper under borden. Sutton har inte kunnat föreställa sig att finländarna är ett sånt festfolk! Det fortsätter med en mångspråkig ateljéfest där det blir skotsk dans och det hela leder till att Tove Jansson undertecknar ett sjuårigt kontrakt för en följetong om mumintrollet och hans vänner.

Charles Sutton och Tove Jansson bearbetar serierna tillsammans genom brev. Han vill att hon ska ha med Snorkfröken som är förtjusande och ”utnyttjar kvinnlig list med en sådan uppriktighet att hon säkert vinner männens hjärta”. Han ber henne teckna muminmamman i förkläde för att göra mamman mer direkt igenkännbar. Sutton lägger mycket kärlek i serierna, och väntar tålmodigt på en riktigt bra deal för publikation.

Tove Jansson är snillrik och nyskapande, Sutton uppmuntrar henne att fortsätta använda avlånga föremål mellan serierutorna för att på det viset illustrativt separera händelserna från varandra. För att avgränsa rutorna har hon redan i sin första muminserie använt över tjugo avlånga föremål för ändamålet, allt från vattenslangar och penslar till taggtråd.

Sutton är seriernas pappa eftersom det var under de där regniga dagarna i Helsingfors som allt började. Ett och ett halvt år efter den där Valborgsmässoaftonen bjuds hon till Fleet Street för en intensivkurs för att äntligen finslipa serierna för publicering.

image-3548

Tove Jansson, ”Mumin och den gyllene svansen”, 1958.

image-3551

Tove Jansson, ”Mumin och den gyllene svansen”, 1958.

image-3554

Tove Jansson, ”Mumin och den gyllene svansen”, 1958.

image-3557

Tove Jansson, ”Mumin och den gyllene svansen”, 1958.

Tove Jansson, Mumin och den gyllene svansen - 104, 1958

Tove Jansson, ”Mumin och den gyllene svansen”, 1958.

Opp med farten!

Det är Julian Phipps, chef för serieavdelningen på Associated Newspapers, som tar hand om Tove Jansson några februariveckor i London 1954. De säger: ”Opp med farten! Mera spänning! Mera thrill!” Efter ytterligare några besök senare på våren är saken klar.

Tove Janssons första serie Mumintrollet går i tryck i september 1954. Det är Evening News som publicerar serien och distributionsbilarna förses med tillhörande reklam för Mumin, vilket sprider nyheten om serien till alla londonbor och leder till ett massivt genomslag. Tove Janssons förutsättningar förändras. Från att tidigare ha levt på små illustrationsarvoden infinner sig en enorm lättnad över den regelbundna lönechecken.

Tjugo miljoner läsare 

Följetongen i Evening News och Charles Suttons fortsatta försäljning av serien runtom i världen gör mumintrollet världskänd och som bäst får serien hisnande tjugo miljoner läsare dagligen. Den når ut till fler än någon annan finsk serie, någonsin.

I själva skapandet är det ändå en finurlig intimitet som är målbilden. Och det är svårt att få till det i den takt som krävs. Serietecknandet tär på Tove Jansson, som inte vill vara en effektivitetsmaskin, och till slut blir hon så trött på mumintrollet att hon vill skiljas från honom. ”Jag skulle inte önska min värsta fiende om jag hade någon att teckna serier under kontrakt”, säger hon. Slitningen märks i allt som handlar om trollen: det sipprar in ett djupare allvar också i kapitelböckerna som tidigare kännetecknats av lättsamma äventyr.

Hellre glad än berömd

Fjärde året som serietecknare gör Tove Jansson en serie som heter Mumin och den gyllene svansen. Fastän hon redan har börjat samarbeta kring serierna med sin bror Lars Jansson är Mumin och den gyllene svansen en som hon gör helt själv. 

Mumintrollet har fått en tofs av guld. Snusmumriken, pappan och mamman tycker inte att berömmelsen är bra för Mumin, Snorkfröken växlar mellan beundran och avund, och den fräcka Stinky försöker utnyttja Mumin. Kändisskapet innebär roliga mingelfester men även felcitering, tidsbrist, strul med rättigheter och en arg manager. Dessutom är omgivningen inte intresserad av Mumin själv, utan bara av hans svans.

De är inte roligt längre, och efter en tid av planerande och övervägande överlåter Tove Jansson i samförstånd med Associated Newspapers serietecknandet till Lars, och avbryter för egen del kontraktet i förtid, efter fem år. 

”Det känns som en stor tyngd vältrats ifrån en, och man betraktar allting annorlunda. (…) Huvudsaken är att det är över och att jag nu helt lugnt ägnar mig åt att bara vara – tills något, lusten till något rinner till – inte som plikt utan som behov.” Brev från Tove Jansson

Det är viktigare att vara glad än berömd, och Tove firar skilsmässan från serien en sommarafton, med två flaskor Dopff Dry tillsammans med sina närmaste, Tooti och Ham.

Mumins tillsammans med Lars och Tove Jansson, 1962

Lars och Tove Jansson i Toves ateljé, 1962.

Efter att så småningom ha fått ett par muminböcker framgångsrikt utgivna på brittiskt förlag, får Tove Jansson erbjudandet att teckna muminserier för vuxna. Hon gillar idén och efter flera år av hårt arbete blir numintrollet världsberömd. Men berömmelsen kommer inte enkelt, och inte ensam.

På Valborgsmässoafton år 1952 kommer engelsmannen Charles Sutton från tidningskoncernen Associated Newspapers på besök till Helsingfors. Sutton och Jansson har redan brevväxlat om uppslaget att teckna serier om Mumin för en bred publik, och Tove Jansson bokar bord för en businesslunch på Kämp. Hon har glömt att det är en stor finländsk festlighetsdag och när de ska ha lunch spårar det ur.

Från Kämp till Fleet Street

En dam sätter sig i Charles Suttons famn, det är ballonger överallt och barnen kryper under borden. Sutton har inte kunnat föreställa sig att finländarna är ett sånt festfolk! Det fortsätter med en mångspråkig ateljéfest där det blir skotsk dans och det hela leder till att Tove Jansson undertecknar ett sjuårigt kontrakt för en följetong om mumintrollet och hans vänner.

Charles Sutton och Tove Jansson bearbetar serierna tillsammans genom brev. Han vill att hon ska ha med Snorkfröken som är förtjusande och ”utnyttjar kvinnlig list med en sådan uppriktighet att hon säkert vinner männens hjärta”. Han ber henne teckna muminmamman i förkläde för att göra mamman mer direkt igenkännbar. Sutton lägger mycket kärlek i serierna, och väntar tålmodigt på en riktigt bra deal för publikation.

Tove Jansson är snillrik och nyskapande, Sutton uppmuntrar henne att fortsätta använda avlånga föremål mellan serierutorna för att på det viset illustrativt separera händelserna från varandra. För att avgränsa rutorna har hon redan i sin första muminserie använt över tjugo avlånga föremål för ändamålet, allt från vattenslangar och penslar till taggtråd.

Sutton är seriernas pappa eftersom det var under de där regniga dagarna i Helsingfors som allt började. Ett och ett halvt år efter den där Valborgsmässoaftonen bjuds hon till Fleet Street för en intensivkurs för att äntligen finslipa serierna för publicering.

Opp med farten!

Det är Julian Phipps, chef för serieavdelningen på Associated Newspapers, som tar hand om Tove Jansson några februariveckor i London 1954. De säger: ”Opp med farten! Mera spänning! Mera thrill!” Efter ytterligare några besök senare på våren är saken klar.

Tove Janssons första serie Mumintrollet går i tryck i september 1954. Det är Evening News som publicerar serien och distributionsbilarna förses med tillhörande reklam för Mumin, vilket sprider nyheten om serien till alla londonbor och leder till ett massivt genomslag. Tove Janssons förutsättningar förändras. Från att tidigare ha levt på små illustrationsarvoden infinner sig en enorm lättnad över den regelbundna lönechecken. 

Tjugo miljoner läsare 

Följetongen i Evening News och Charles Suttons fortsatta försäljning av serien runtom i världen gör mumintrollet världskänd och som bäst får serien hisnande tjugo miljoner läsare dagligen. Den når ut till fler än någon annan finsk serie, någonsin.

I själva skapandet är det ändå en finurlig intimitet som är målbilden. Och det är svårt att få till det i den takt som krävs. Serietecknandet tär på Tove Jansson, som inte vill vara en effektivitetsmaskin, och till slut blir hon så trött på mumintrollet att hon vill skiljas från honom. ”Jag skulle inte önska min värsta fiende om jag hade någon att teckna serier under kontrakt”, säger hon. Slitningen märks i allt som handlar om trollen: det sipprar in ett djupare allvar också i kapitelböckerna som tidigare kännetecknats av lättsamma äventyr.

Hellre glad än berömd

Fjärde året som serietecknare gör Tove Jansson en serie som heter Mumin och den gyllene svansen. Fastän hon redan har börjat samarbeta kring serierna med sin bror Lars Jansson är Mumin och den gyllene svansen en som hon gör helt själv. 

Mumintrollet har fått en tofs av guld. Snusmumriken, pappan och mamman tycker inte att berömmelsen är bra för Mumin, Snorkfröken växlar mellan beundran och avund, och den fräcka Stinky försöker utnyttja Mumin. Kändisskapet innebär roliga mingelfester men även felcitering, tidsbrist, strul med rättigheter och en arg manager. Dessutom är omgivningen inte intresserad av Mumin själv, utan bara av hans svans.

De är inte roligt längre, och efter en tid av planerande och övervägande överlåter Tove Jansson i samförstånd med Associated Newspapers serietecknandet till Lars, och avbryter för egen del kontraktet i förtid, efter fem år. 

”Det känns som en stor tyngd vältrats ifrån en, och man betraktar allting annorlunda. (…) Huvudsaken är att det är över och att jag nu helt lugnt ägnar mig åt att bara vara – tills något, lusten till något rinner till – inte som plikt utan som behov.” Brev från Tove Jansson

Det är viktigare att vara glad än berömd, och Tove firar skilsmässan från serien en sommarafton, med två flaskor Dopff Dry tillsammans med sina närmaste, Tooti och Ham.

Fönstret med Mumin-tema på Helsingfors Stockmann, 1956
03

Muminprodukter och produktivitet


Från att målmedvetet ha strävat efter att försörja sig på sin konst utan att tumma på det konstnärliga når Tove Jansson till en punkt där hon kallas geni. Dessutom är hon kommersiellt framgångsrik på ett vis som stjäl alltför mycket tid. Det börjar vara dags att avsluta berättelsen om Mumin. Men går det att lämna en värld som vuxit sig så stor?
Tove Jansson och Mumins i NK reklam, 1957 

Tove Jansson och muminfigurerna i NK:s reklam, 1957.

Det är februari 1957 och Tove Jansson är hedersgäst i Stockholm. På plats är också de svenska barnboksstjärnorna Astrid Lindgren och Lennart Hellsing, som liksom Tove Jansson blivit kända i takt med att välfärdssamhället växt fram. Men det är framför allt Mumin-Toves signeringskö som ringlar lång. Hon har hunnit publicera fem muminkapitelböcker och en muminbilderbok, och hon läser nu ur kapitelboksmanuskriptet Trollvinter, som ska utkomma senare samma år.

Tove Jansson, Snorkfröken och Mumintroll på Stockmann, 1956

Tove Jansson, Snorkfröken och Mumintrollet på Stockmann, 1956.

Astrid Lindgren och Tove Jansson, 1957

Astrid Lindgren och Tove Jansson, 1957.

Omtagning!

Att vara Mumin-Tove eller ”muminkrumelurska” tar upp mycket tid då framgången blivit stor. Hon arbetar multikonstnärligt med mängder av olika uppdrag. Hon bearbetar Kometjakten flera gånger (den får slutligen titeln Kometen kommer) och samma verk adapteras till barnpjäsen Mumintrollen och kometen med regissören Vivica Bandler på Svenska Teatern 1949. Också av den tecknade serien Mumin och kometen finns två versioner – den tidigare i Ny Tid och den senare professionellt tecknat, modernt stiliserat, tillsammans med Lars Jansson.

Varje gång ett verk görs anpassas det för det nya mediet och den nya tiden. I pjäsen Mumintrollen och kometen finns inslag som lånas från böckerna Trollkarlens hatt och Muminpappans bravader som Tove Jansson hunnit skriva vid tidpunkten. Så länge hon har kontrollen blir allt utmärkt, men konsten kan också smita sin väg, nästan som på egna ben. När Göteborgs stadsteater sätter upp Mumintrollen och kometen blir det inte lyckat, och hon är glad över att den uppsättningen inte når världen runt.

Muminkommers

Från att målmedvetet ha strävat efter att kunna försörja sig på sitt konstnärliga arbete finner sig Tove Jansson vid en punkt där hon måste säga nej till det mesta och mumintrollet finns i allt från marsipan till keramik. Trollen i olika material säljs från början på varuhusen NK och Stockmann, och hon övervakar själv och godkänner produkter genom det unga familjeföretaget Moomin Characters. När Mettoy Playcraft vill göra dockor skickar hon över detaljerade anvisningar:

”Say, about 5 to 6 inches for Moomin and Snorkmaiden, and 6 to 7 for the parents (possible 6 ½ for mamma and 7 for pappa as he has his hat on).” (Tove Jansson. Ord, bild, liv)

När Tove Jansson blir inbjuden för att ta del av NK:s stora muminsatsning i Stockholm har hon med sig båda sina föräldrar. Det är den stora drömresan där hennes far Faffan är stolt som en tupp och de njuter så mycket de hinner. Affärsresorna består trots allt mest av affärsrelationer och signeringar, och är samtidigt en studieresa i konsten att skydda sitt privatliv, att lära sig att diskret vända ryggen till.

image-3584

Tove Jansson med Atelier Faunis muminfiguriner, 1956.

Geniförklarad och anklagad

Vid utgivningen av Trollvinter har Tove Jansson geniförklarats. Hon får Elsa Beskow-plaketten för illustrationerna där hon skrapat fram bilder ur en mörk yta, från svart till vitt. Hon är kritikernas älskling och samtidigt publikens favorit, det forskas i hennes verk och den frodiga uppmärksamheten leder också till att det uppstår problem. 

En konstprofessor skriver i Expressen att Mumin är kopierad från Verner Molins ”mörksuggan”. Anklagelsen är falsk, eftersom det är tekniskt omöjligt att Tove Jansson kan ha influerats av Molins utställning då han ställde ut 1942 i Sverige medan hon själv satt fast i krigets Helsingfors. Det kan bli stökigt kring muminförhandlingarna, alla uppträdanden och brev.

Skriva avsked

Ibland säger Tove Jansson att hon tror att muminhetsen håller på att mattas av, men det sker egentligen aldrig. Den slutliga helheten blir nio kapitelböcker, tre bilderböcker och så många samarbeten, översättningar och affärsmöjligheter att ett definitivt avsked är en omöjlighet.

Den sista muminkapitelboken Sent i november är trots allt en form av punkt. När Tove Jansson har skrivit klart manuset och ska illustrera dör Ham. Det är i mitten av sommaren och illustrationsarbetet bär upp henne, under en tid gör hon ingenting annat än sitter hopkurad över arbetsbordet på Klovharun. Det blir åttiotre bilder och hon antecknar: ”jag har en känsla av att jag varit orolig för Ham hela mitt liv”.

Sent i november dediceras till Lars. Han har bett henne göra berättelsen ljusare, men hon väljer att hålla kvar mycket av det påtagligt sorgliga och känslan av att tiden har upphört. Också i mottagandet noteras den melankoli som dalen är insvept i. Det är i varje fall möjligt att skriva ett avsked. 

”Snusmumriken stod utanför tältet och kände uppbrott i luften, han var färdig att ge sig av. Dalen skulle stängas.” (Sent i november)

Tove Janssons illustration om Mumintrollet och Förfadern för Trollvinter boken, 1958

Tove Janssons illustration av Mumintrollet och Förfadern i boken ”Trollvinter”, 1958.

image-3578

Tove Janssons illustration i ”Sent i november”, 1970.

Tove Jansson illustration om Snusmumriken för boken Sent i november, 1971.

Tove Jansson illustration av Snusmumriken i boken ”Sent i november”, 1970.

Från att målmedvetet ha strävat efter att försörja sig på sin konst utan att tumma på det konstnärliga når Tove Jansson till en punkt där hon kallas geni. Dessutom är hon kommersiellt framgångsrik på ett vis som stjäl alltför mycket tid. Det börjar vara dags att avsluta berättelsen om Mumin. Men går det att lämna en värld som vuxit sig så stor?

Det är februari 1957 och Tove Jansson är hedersgäst i Stockholm. På plats är också de svenska barnboksstjärnorna Astrid Lindgren och Lennart Hellsing, som liksom Tove Jansson blivit kända i takt med att välfärdssamhället växt fram. Men det är framför allt Mumin-Toves signeringskö som ringlar lång. Hon har hunnit publicera fem muminkapitelböcker och en muminbilderbok, och hon läser nu ur kapitelboksmanuskriptet Trollvinter, som ska utkomma senare samma år.

Omtagning!

Att vara Mumin-Tove eller ”muminkrumelurska” tar upp mycket tid då framgången blivit stor. Hon arbetar multikonstnärligt med mängder av olika uppdrag. Hon bearbetar Kometjakten flera gånger (den får slutligen titeln Kometen kommer) och samma verk adapteras till barnpjäsen Mumintrollen och kometen med regissören Vivica Bandler på Svenska Teatern 1949. Också av den tecknade serien Mumin och kometen finns två versioner – den tidigare i Ny Tid och den senare professionellt tecknat, modernt stiliserat, tillsammans med Lars Jansson.

Varje gång ett verk görs anpassas det för det nya mediet och den nya tiden. I pjäsen Mumintrollen och kometen finns inslag som lånas från böckerna Trollkarlens hatt och Muminpappans bravader som Tove Jansson hunnit skriva vid tidpunkten. Så länge hon har kontrollen blir allt utmärkt, men konsten kan också smita sin väg, nästan som på egna ben. När Göteborgs stadsteater sätter upp Mumintrollen och kometen blir det inte lyckat, och hon är glad över att den uppsättningen inte når världen runt.

Muminkommers

Från att målmedvetet ha strävat efter att kunna försörja sig på sitt konstnärliga arbete finner sig Tove Jansson vid en punkt där hon måste säga nej till det mesta och mumintrollet finns i allt från marsipan till keramik. Trollen i olika material säljs från början på varuhusen NK och Stockmann, och hon övervakar själv och godkänner produkter genom det unga familjeföretaget Moomin Characters. När Mettoy Playcraft vill göra dockor skickar hon över detaljerade anvisningar:

”Say, about 5 to 6 inches for Moomin and Snorkmaiden, and 6 to 7 for the parents (possible 6 ½ for mamma and 7 for pappa as he has his hat on).” (Tove Jansson. Ord, bild, liv)

När Tove Jansson blir inbjuden för att ta del av NK:s stora muminsatsning i Stockholm har hon med sig båda sina föräldrar. Det är den stora drömresan där hennes far Faffan är stolt som en tupp och de njuter så mycket de hinner. Affärsresorna består trots allt mest av affärsrelationer och signeringar, och är samtidigt en studieresa i konsten att skydda sitt privatliv, att lära sig att diskret vända ryggen till. 

Geniförklarad och anklagad

Vid utgivningen av Trollvinter har Tove Jansson geniförklarats. Hon får Elsa Beskow-plaketten för illustrationerna där hon skrapat fram bilder ur en mörk yta, från svart till vitt. Hon är kritikernas älskling och samtidigt publikens favorit, det forskas i hennes verk och den frodiga uppmärksamheten leder också till att det uppstår problem. 

En konstprofessor skriver i Expressen att Mumin är kopierad från Verner Molins ”mörksuggan”. Anklagelsen är falsk, eftersom det är tekniskt omöjligt att Tove Jansson kan ha influerats av Molins utställning då han ställde ut 1942 i Sverige medan hon själv satt fast i krigets Helsingfors. Det kan bli stökigt kring muminförhandlingarna, alla uppträdanden och brev.

Skriva avsked

Ibland säger Tove Jansson att hon tror att muminhetsen håller på att mattas av, men det sker egentligen aldrig. Den slutliga helheten blir nio kapitelböcker, tre bilderböcker och så många samarbeten, översättningar och affärsmöjligheter att ett definitivt avsked är en omöjlighet.

Den sista muminkapitelboken Sent i november är trots allt en form av punkt. När Tove Jansson har skrivit klart manuset och ska illustrera dör Ham. Det är i mitten av sommaren och illustrationsarbetet bär upp henne, under en tid gör hon ingenting annat än sitter hopkurad över arbetsbordet på Klovharun. Det blir åttiotre bilder och hon antecknar: ”jag har en känsla av att jag varit orolig för Ham hela mitt liv”.

Sent i november dediceras till Lars. Han har bett henne göra berättelsen ljusare, men hon väljer att hålla kvar mycket av det påtagligt sorgliga och känslan av att tiden har upphört. Också i mottagandet noteras den melankoli som dalen är insvept i. Det är i varje fall möjligt att skriva ett avsked. 

”Snusmumriken stod utanför tältet och kände uppbrott i luften, han var färdig att ge sig av. Dalen skulle stängas.” (Sent i november)

Källor & rättigheter

Text

Hanna Ylöstalo

Källor

Jansson, Tove. Mumintrollet och jordens undergång (3.10.1947–2.4.1948) i Ny Tid. Ingår i Jorden går under! Tove Janssons första muminserie i Ny Tid 1947-48 (2007). (Mumindalens filosofiska grundidé)

Jansson, Tove & Jansson, Lars. Mumin och kometen, manus Lars Jansson och teckning Tove Jansson (1958). (Mumindalens filosofiska grundidé)

Jansson, Tove. Mumin och den gyllene svansen (1958). (Mumin blir känd för alla londonbor)

Jansson, Tove. Sent i november (1970).

Jansson, Tove. ”Atos min vän”, i Astra Nova nr. 2/1996. Ingår i Jorden går under! Tove Janssons första muminserie i Ny Tid 1947-48 (2007). (Mumindalens filosofiska grundidé)

Järvelä, Juha. Tove Janssonin Helsinki (2021). (Mumindalens filosofiska grundidé)

Ringbom, Henrika.”Det var i Ny Tid serien började: MUMINTROLLET och jordens UNDERGÅNG. Vad tror du att det hände sen?”. Ingår i Jorden går under! Tove Janssons första muminserie i Ny Tid 1947–48. (Mumin blir känd för alla londonbor)

Tolvanen, Juhani. Vid min svans! Tove och Lars Janssons tecknade muminserie (2000). (Mumin blir känd för alla londonbor)

Westin, Boel. Tove Jansson. Ord, bild, liv (2007). (Mumin blir känd för alla londonbor: s. 281–292, s. 334. Muminprodukter och produktivitet: s. 292–298 och citatet ”Say, about 5 to 6 inches…”, skrivet 29.5.1966.)

Red. Westin, Boel & Svensson Helen. Brev från Tove Jansson (2014). (Mumindalens filosofiska grundidé: kapitlet om Atos Wirtanen. Citat ur brev 4.1.1948. Mumin blir känd för alla londonbor: brev till Tuulikki Pietilä juli 1956 och brev till Maya Vanni 11.7.1959. Muminprodukter och produktivitet: brev till Tuulikki Pietilä 25.3.1957.)

Bildrättigheter

01  Moomin Characters arkiv

02–06 © Moomin Characters ™

07-08 Moomin Characters arkiv

09-13 © Moomin Characters ™

14-15 Moomin Characters arkiv

16 © Moomin Characters ™

17-18 Moomin Characters arkiv

19 © Reino Loppinen

20-22 © Moomin Characters ™


ÖVRIGA ARTIKLAR

image-1918

Livet i ateljén

Tove Jansson författare

Den lyhörda författaren

image-1921

Konstnären som komponerar sitt liv

Tove Jansson Ett_litet_knytt

Det var en gång ett litet knytt

image-3610

Ön för de ensamma och fria

image-3607

Det lustfyllda arbetet

PRIVACY POLICY / COOKIE POLICY / SITE CREDITS

SUBSCRIBE TO THE NEWSLETTER
INSTAGRAM

© MOOMIN CHARACTERS ™
© TOVE JANSSON

Our website uses cookies and tracking scripts to improve your experience and analyze the traffic.
Find out more from our Privacy Policy & Cookie Policy.