Mumintrollen erövrar världen

I begynnelsen har mumintrollet en längre, vassare nos och figuren kallas ”snork”. Den framträder som en sotad skuggfigur i målningar, den blir Tove Janssons signatur i satirtidskriften Garm och ännu tidigare ritas den på väggen i utedasset som en replik i en filosofisk diskussion.

Tove Jansson skriver den första muminberättelsen Småtrollen och den stora översvämningen under den fattiga krigstiden på fyrtiotalet, då barnberättelser är ovanliga. Redan innan Småtrollen hunnit bli utgiven börjar hon skissa på nästa bok, där hon sitter i Atos Wirtanens villa i Grankulla. Det är något som inspirerar, kanske löftet om en lyckligare tid.

Kometjakten

Tove Jansson skissar klippiga berg, stjärnhimlar, kometer och ett observatorium likt det hon känner till från Brunnsparken i Helsingfors. Formen på mumintrollet blir rundare, snällare. Det blir kapitelboken Kometjakten (senare utgiven som Kometen kommer), som handlar om en komet som har hamnat ur kurs och styr rakt mot Mumindalen. Mumin och Sniff beger sig mot observatoriet för att ta reda på mer. På vägen träffar de först Snusmumriken, som blir Mumins bästa vän, och sedan Snorkfröken som han blir kär i. Därtill ansluter sig Snorken och Hemulen, och Mumin har ett helt kollektiv.

När de små och stora katastroferna avlöser varandra får vännerna rädda varandra från att ramla ner i avgrunden i Klippiga Bergen, från den hemska Angosturan och bläckfisken. Vännernas hjälpsamhet är central. Snusmumriken hjälper Mumin att hålla sikte på det väsentliga, nämligen på konsten och naturens skönhet. Han övertygar också Mumin och Sniff att slänga bort sin otympliga, materiella packning.

Filosofen vid Bisamkärret

Atos Wirtanen, som Tove Jansson sällskapar med, är chefredaktör för dagstidningen Ny Tid, och han tycker att tidningen borde ha en serieföljetong, precis som i USA. Sagt och gjort, hon tecknar och berättar, och sedan trycks den första serien Mumintrollet och jordens undergång på barnsidorna.

Serien inleds liksom Kometjakten med en storm där Bisamråttan, ibland kallad Bisamprofeten, dyker upp dyngsur och över en grogg berättar för familjen om kometen. Medan familjen blir utom sig av oro lägger sig Bisamråttan i hängmattan för att läsa en bok av Oswald Spengler som handlar om västerlandets undergång.

Bisamråttan understryker filosofins och existentialismens närvaro i Mumindalen. I närheten av Wirtanens villa finns också en del av Träskmossen som de kallar ”bisamkärret”, dit Wirtanen brukar gå för att begrunda filosofiska frågor. I breven kallar Tove Jansson Wirtanen omväxlande för ”käraste”, ”solofif” och ”mi caro sofo”, och tankarna från verklighetens filosof bäddas in i Mumindalens kärna.

Där kometen sätter sin skugga över Mumindalen uppfinner Tove Jansson en historia om vänskapens, konstens, skönhetens och gemenskapens angelägenhet. När kometen väl kommer i Kometjakten sitter Mumin, hans familj och vänner i en grotta och håller hårt om varandra. Det påminner om en attack under kriget i ett bombskydd, och efteråt blir det alldeles omärkligt tyst. Där, i korsdraget mellan det lilla sällskapets gemenskap och den stora kometens grymhet, finns Mumindalens filosofiska grundidé.

Det är februari 1957 och Tove Jansson är hedersgäst i Stockholm. På plats är också de svenska barnboksstjärnorna Astrid Lindgren och Lennart Hellsing, som liksom Tove Jansson blivit kända i takt med att välfärdssamhället växt fram. Men det är framför allt Mumin-Toves signeringskö som ringlar lång. Hon har hunnit publicera fem muminkapitelböcker och en muminbilderbok, och hon läser nu ur kapitelboksmanuskriptet Trollvinter, som ska utkomma senare samma år.

Omtagning!

Att vara Mumin-Tove eller ”muminkrumelurska” tar upp mycket tid då framgången blivit stor. Hon arbetar multikonstnärligt med mängder av olika uppdrag. Hon bearbetar Kometjakten flera gånger (den får slutligen titeln Kometen kommer) och samma verk adapteras till barnpjäsen Mumintrollen och kometen med regissören Vivica Bandler på Svenska Teatern 1949. Också av den tecknade serien Mumin och kometen finns två versioner – den tidigare i Ny Tid och den senare professionellt tecknat, modernt stiliserat, tillsammans med Lars Jansson.

Varje gång ett verk görs anpassas det för det nya mediet och den nya tiden. I pjäsen Mumintrollen och kometen finns inslag som lånas från böckerna Trollkarlens hatt och Muminpappans bravader som Tove Jansson hunnit skriva vid tidpunkten. Så länge hon har kontrollen blir allt utmärkt, men konsten kan också smita sin väg, nästan som på egna ben. När Göteborgs stadsteater sätter upp Mumintrollen och kometen blir det inte lyckat, och hon är glad över att den uppsättningen inte når världen runt.

Muminkommers

Från att målmedvetet ha strävat efter att kunna försörja sig på sitt konstnärliga arbete finner sig Tove Jansson vid en punkt där hon måste säga nej till det mesta och mumintrollet finns i allt från marsipan till keramik. Trollen i olika material säljs från början på varuhusen NK och Stockmann, och hon övervakar själv och godkänner produkter genom det unga familjeföretaget Moomin Characters. När Mettoy Playcraft vill göra dockor skickar hon över detaljerade anvisningar:

”Say, about 5 to 6 inches for Moomin and Snorkmaiden, and 6 to 7 for the parents (possible 6 ½ for mamma and 7 for pappa as he has his hat on).” (Tove Jansson. Ord, bild, liv)

När Tove Jansson blir inbjuden för att ta del av NK:s stora muminsatsning i Stockholm har hon med sig båda sina föräldrar. Det är den stora drömresan där hennes far Faffan är stolt som en tupp och de njuter så mycket de hinner. Affärsresorna består trots allt mest av affärsrelationer och signeringar, och är samtidigt en studieresa i konsten att skydda sitt privatliv, att lära sig att diskret vända ryggen till. 

Geniförklarad och anklagad

Vid utgivningen av Trollvinter har Tove Jansson geniförklarats. Hon får Elsa Beskow-plaketten för illustrationerna där hon skrapat fram bilder ur en mörk yta, från svart till vitt. Hon är kritikernas älskling och samtidigt publikens favorit, det forskas i hennes verk och den frodiga uppmärksamheten leder också till att det uppstår problem. 

En konstprofessor skriver i Expressen att Mumin är kopierad från Verner Molins ”mörksuggan”. Anklagelsen är falsk, eftersom det är tekniskt omöjligt att Tove Jansson kan ha influerats av Molins utställning då han ställde ut 1942 i Sverige medan hon själv satt fast i krigets Helsingfors. Det kan bli stökigt kring muminförhandlingarna, alla uppträdanden och brev.

Skriva avsked

Ibland säger Tove Jansson att hon tror att muminhetsen håller på att mattas av, men det sker egentligen aldrig. Den slutliga helheten blir nio kapitelböcker, tre bilderböcker och så många samarbeten, översättningar och affärsmöjligheter att ett definitivt avsked är en omöjlighet.

Den sista muminkapitelboken Sent i november är trots allt en form av punkt. När Tove Jansson har skrivit klart manuset och ska illustrera dör Ham. Det är i mitten av sommaren och illustrationsarbetet bär upp henne, under en tid gör hon ingenting annat än sitter hopkurad över arbetsbordet på Klovharun. Det blir åttiotre bilder och hon antecknar: ”jag har en känsla av att jag varit orolig för Ham hela mitt liv”.

Sent i november dediceras till Lars. Han har bett henne göra berättelsen ljusare, men hon väljer att hålla kvar mycket av det påtagligt sorgliga och känslan av att tiden har upphört. Också i mottagandet noteras den melankoli som dalen är insvept i. Det är i varje fall möjligt att skriva ett avsked. 

”Snusmumriken stod utanför tältet och kände uppbrott i luften, han var färdig att ge sig av. Dalen skulle stängas.” (Sent i november)