FRIHET OCH SKYDD PÅ KLOVHARUN
Ö-komplex
Sommaren 1963 övernattar Tove Jansson och Tuulikki Pietilä för första gången på Klovharun i tält. Det blir storm och vågorna dånar som kanonskott. Här ute badar klipporna i bengalisk undergångsbelysning, det är helt annorlunda än innerskärs, och tältet blåser delvis sönder. Stormen är en positiv kraft som kan få en att sträcka sig längre och nå ut över sina gränser. Det är nästan omöjligt att tänka sig att bygga en stuga på en så utsatt plats, men idén om husbygge ute på ön växer sig allt starkare.
På den ö innerskärs där de firat de senaste somrarna sörjer Tove Janssons mamma Signe Hammarsten Jansson, Ham, att saker och ting förändras. Då blir skuldkänslorna stora – de håller nästan på att förstöra hela drömmen om Toves och Tootis fridfulla tvåsamhet på ön. Tove Jansson vill försäkra sig om att det känns bra för alla, också för Ham.
Den första ön Tove Jansson ville bebo var Kummelskär, där hon ville bli fyrvaktare, men den drömmen gick i stöpet. Varför just öarna är så betydelsefulla vet hon inte, men hon har hört någonstans att spöken (hennes ord för homosexuella) tenderar att ha ö-komplex för att de känner igen sig i känslan av isolation. Ön är det avlägsna och avgränsade, det helt privata, med havet som en omgivande kontaktyta som man sällan utnyttjar. Det är tillfredsställande att ringa in tillvaron genom att gå ett helt varv runt ön så att det bildar en perfekt cirkel.
Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs båt Victoria förtöjd vid ön Klovharun. Kärleken till en ö
Byggandet på ön görs med lokalborna Brunström och Sjöblom 1964–1965, men när stugan står klar fortsätter Tove Jansson och Tuulikki Pietilä ändå att övernatta i tält utanför. Inomhus blir det enda rummet ett kombinerat arbetsrum, vardagsrum och gästrum. Tältet ute på gården är gulblått och behöver lappas och fixas med jämna mellanrum. De fiskar med sin vackra och starka båt Victoria, och får i början mycket torsk, som är besvärlig och trasslar in sig i nätet. När det är dimma lägger de kattnät riktigt nära land.
Måsarna och tärnorna skränar. Harun var måsarnas och tärnornas ö från början. De släta undervattenshällarna i yttersta havsbanden är som barndomens lyckliga somrar, och Tove Jansson välter undan stenar för att få fram de vackraste hällarna, men stenbumlingarna återvänder alltid till samma platser efter vintern. Ibland är relationen till ön som olycklig kärlek: det är som om ön kanske inte tycker om sina invånare, eller kanske tycker synd om dem. Jansson och Pietilä rensar bland ogräset på ön, så de undertryckta blommorna kommer fram. Blommorna fyller ängen med sin skönhet som ändå är helt annorlunda än den ursprungliga orörda organiskhet som skäret hade från början.
Byggnadsarbetet för Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs stuga på ön Klovharun inleddes 1964. Frihetens betydelse
Varför är drömmen om frihet så stor? 1972 skriver Tove Jansson om frihetens betydelse för tidskriften PHP, och resonerar kring Snusmumrikens barnsliga, oansvariga frihet, som liknar den var och en bär inom sig. Under muminromanernas lopp växer samvetet fram hos Snusmumriken, och ensamheten blir mindre perfekt. Inget är oföränderligt – det är en annan sorts frihet att man får göra misstag, börja från början och pröva på nya alternativ.
Hela idén om frihet står i relation till det kreativa arbetet och de människor som man lever sitt liv tillsammans med. Det svåraste av allt är att behålla sin egen ensamhet eller integritet då man omges av andra. Muminfamiljen är en sorts utopi eftersom de ger varandra total frihet – en frihet att vara ensamma, bilda egna uppfattningar och hålla hemligheter tills hemligheterna är redo att avslöjas. Mumintrollen ger inte varandra dåligt samvete.
Vardagen ute på ön förlöper stillsamt och i så mycket tystnad att det ibland blir tråkigt. Då kommer brorsdöttrarna på besök, blåser såpbubblor och livar upp. Både väntade och oväntade gäster droppar in: det är muminfans, forskare, intervjuare, vänner och familj. En månskugga kan förändra allting för ett ögonblick, och en minnesvärd natt går en kraftig tromb förbi. Det är en tromb så häftig att den kunde ha satt hela öns bebyggelse i luften.
Tove Jansson i sitt sommarparadis, på ön Klovharun 1966. Tryggheten i vardagen
”När man har varit ensam mycket länge lyssnar man annorlunda, inser det organiska och det oförmodade omkring sig, vidrör överallt materialets obegripliga skönhet.
Gamla inkrökta tankar springer ut i nya banor eller krymper och dör. Drömmarna blir enkla och man småler när man vaknar.
Det är en skör byggnad, man betalar den med mörkrädsla och den plötsliga katastrofpaniken – en rörelse i mörkret, en båt vid horisonten.
Men vardagens lugnt upprepade ändamålsenliga handlingar bygger samtidigt skyddsmuren högre och stadigare. Att dra upp sin båt för stormen, att tända sin lampa för natten, att samla och hugga sin ved.” (Essän ”Ön”)
Skörbjuggsblomman kommer först om våren, och det blir ofta problem när det blåser från sydväst. På ön är det alltid samma små ting i samma ordning. Också hur vattenytan stiger och sjunker har mening och tillfredsställelse. Tove Janssons ö-poetik handlar om skapandet och livet.
Ö-komplex
Sommaren 1963 övernattar Tove Jansson och Tuulikki Pietilä för första gången på Klovharun i tält. Det blir storm och vågorna dånar som kanonskott. Här ute badar klipporna i bengalisk undergångsbelysning, det är helt annorlunda än innerskärs, och tältet blåser delvis sönder. Stormen är en positiv kraft som kan få en att sträcka sig längre och nå ut över sina gränser. Det är nästan omöjligt att tänka sig att bygga en stuga på en så utsatt plats, men idén om husbygge ute på ön växer sig allt starkare.
På den ö innerskärs där de firat de senaste somrarna sörjer Tove Janssons mamma Signe Hammarsten Jansson, Ham, att saker och ting förändras. Då blir skuldkänslorna stora – de håller nästan på att förstöra hela drömmen om Toves och Tootis fridfulla tvåsamhet på ön. Tove Jansson vill försäkra sig om att det känns bra för alla, också för Ham.
Den första ön Tove Jansson ville bebo var Kummelskär, där hon ville bli fyrvaktare, men den drömmen gick i stöpet. Varför just öarna är så betydelsefulla vet hon inte, men hon har hört någonstans att spöken (hennes ord för homosexuella) tenderar att ha ö-komplex för att de känner igen sig i känslan av isolation. Ön är det avlägsna och avgränsade, det helt privata, med havet som en omgivande kontaktyta som man sällan utnyttjar. Det är tillfredsställande att ringa in tillvaron genom att gå ett helt varv runt ön så att det bildar en perfekt cirkel.
Kärleken till en ö
Byggandet på ön görs med lokalborna Brunström och Sjöblom 1964–1965, men när stugan står klar fortsätter Tove Jansson och Tuulikki Pietilä ändå att övernatta i tält utanför. Inomhus blir det enda rummet ett kombinerat arbetsrum, vardagsrum och gästrum. Tältet ute på gården är gulblått och behöver lappas och fixas med jämna mellanrum. De fiskar med sin vackra och starka båt Victoria, och får i början mycket torsk, som är besvärlig och trasslar in sig i nätet. När det är dimma lägger de kattnät riktigt nära land.
Måsarna och tärnorna skränar. Harun var måsarnas och tärnornas ö från början. De släta undervattenshällarna i yttersta havsbanden är som barndomens lyckliga somrar, och Tove Jansson välter undan stenar för att få fram de vackraste hällarna, men stenbumlingarna återvänder alltid till samma platser efter vintern. Ibland är relationen till ön som olycklig kärlek: det är som om ön kanske inte tycker om sina invånare, eller kanske tycker synd om dem. Jansson och Pietilä rensar bland ogräset på ön, så de undertryckta blommorna kommer fram. Blommorna fyller ängen med sin skönhet som ändå är helt annorlunda än den ursprungliga orörda organiskhet som skäret hade från början.
Frihetens betydelse
Varför är drömmen om frihet så stor? 1972 skriver Tove Jansson om frihetens betydelse för tidskriften PHP, och resonerar kring Snusmumrikens barnsliga, oansvariga frihet, som liknar den var och en bär inom sig. Under muminromanernas lopp växer samvetet fram hos Snusmumriken, och ensamheten blir mindre perfekt. Inget är oföränderligt – det är en annan sorts frihet att man får göra misstag, börja från början och pröva på nya alternativ.
Hela idén om frihet står i relation till det kreativa arbetet och de människor som man lever sitt liv tillsammans med. Det svåraste av allt är att behålla sin egen ensamhet eller integritet då man omges av andra. Muminfamiljen är en sorts utopi eftersom de ger varandra total frihet – en frihet att vara ensamma, bilda egna uppfattningar och hålla hemligheter tills hemligheterna är redo att avslöjas. Mumintrollen ger inte varandra dåligt samvete.
Vardagen ute på ön förlöper stillsamt och i så mycket tystnad att det ibland blir tråkigt. Då kommer brorsdöttrarna på besök, blåser såpbubblor och livar upp. Både väntade och oväntade gäster droppar in: det är muminfans, forskare, intervjuare, vänner och familj. En månskugga kan förändra allting för ett ögonblick, och en minnesvärd natt går en kraftig tromb förbi. Det är en tromb så häftig att den kunde ha satt hela öns bebyggelse i luften.
Tryggheten i vardagen
”När man har varit ensam mycket länge lyssnar man annorlunda, inser det organiska och det oförmodade omkring sig, vidrör överallt materialets obegripliga skönhet.
Gamla inkrökta tankar springer ut i nya banor eller krymper och dör. Drömmarna blir enkla och man småler när man vaknar.
Det är en skör byggnad, man betalar den med mörkrädsla och den plötsliga katastrofpaniken – en rörelse i mörkret, en båt vid horisonten.
Men vardagens lugnt upprepade ändamålsenliga handlingar bygger samtidigt skyddsmuren högre och stadigare. Att dra upp sin båt för stormen, att tända sin lampa för natten, att samla och hugga sin ved.” (Essän ”Ön”)
Skörbjuggsblomman kommer först om våren, och det blir ofta problem när det blåser från sydväst. På ön är det alltid samma små ting i samma ordning. Också hur vattenytan stiger och sjunker har mening och tillfredsställelse. Tove Janssons ö-poetik handlar om skapandet och livet.
