• Tidslinje
Senaste artikeln
Du läser nu: Ön för de ensamma och fria
Nästa artikel

Tove Jansson

  • English
  • Suomi
  • Svenska
Tove Jansson portrait photo atelier Tove Jansson painting black white Ex Libris Tove Jansson författare Tove Jansson black white photo Klovharun Tove Jansson black white movie still
  1. 01
    Biografi Tove Janssons färgsprakande liv
    Tove Janssons färgsprakande liv
  2. 02
    Galleri Tove Janssons ovärderliga konstskatt
    Tove Janssons ovärderliga konstskatt
  3. 03
    Tovepedia Fakta om Tove Jansson
    Fakta om Tove Jansson
  4. 04
    Böcker Tove Jansson's litterära produktion
    Tove Jansson's litterära produktion
  5. 05
    Personer Familj, vänner och kärlekar
    Familj, vänner och kärlekar
  6. 06
    Platser (På kommande)
    (På kommande)
  7. 07
    Aktuellt Nyheter och pärlor från arkivet
    Nyheter och pärlor från arkivet
Ladda ner press kit
Klovharun Tove Jansson

Ön för de ensamma och fria

  1. 01FRIHET OCH SKYDD PÅ KLOVHARUN
  2. 02SOMMARBOKEN JORDEN RUNT
  3. 03BEGRPEPPET PARIS FÖR TOVE JANSSON
01

FRIHET OCH SKYDD PÅ KLOVHARUN


Tove Jansson går runt med en längtan efter lugn och ro inkapslad i sitt bröst. Klipphällen Klovharun reser sig ur det blå havet som nästan bara en antydning, en skugga. Harun ligger i Pellinge i Borgå yttre skärgård. Ön är orörd och i måsarnas och tärnornas välde när Tove och Tuulikki Pietilä, Tooti, kommer dit. Vid stranden vaggar strandrågen sidenmjuk i vinden.

Ö-komplex 

Sommaren 1963 övernattar Tove Jansson och Tuulikki Pietilä för första gången på Klovharun i tält. Det blir storm och vågorna dånar som kanonskott. Här ute badar klipporna i bengalisk undergångsbelysning, det är helt annorlunda än innerskärs, och tältet blåser delvis sönder. Stormen är en positiv kraft som kan få en att sträcka sig längre och nå ut över sina gränser. Det är nästan omöjligt att tänka sig att bygga en stuga på en så utsatt plats, men idén om husbygge ute på ön växer sig allt starkare. 

På den ö innerskärs där de firat de senaste somrarna sörjer Tove Janssons mamma Signe Hammarsten Jansson, Ham, att saker och ting förändras. Då blir skuldkänslorna stora – de håller nästan på att förstöra hela drömmen om Toves och Tootis fridfulla tvåsamhet på ön. Tove Jansson vill försäkra sig om att det känns bra för alla, också för Ham. 

Den första ön Tove Jansson ville bebo var Kummelskär, där hon ville bli fyrvaktare, men den drömmen gick i stöpet. Varför just öarna är så betydelsefulla vet hon inte, men hon har hört någonstans att spöken (hennes ord för homosexuella) tenderar att ha ö-komplex för att de känner igen sig i känslan av isolation. Ön är det avlägsna och avgränsade, det helt privata, med havet som en omgivande kontaktyta som man sällan utnyttjar. Det är tillfredsställande att ringa in tillvaron genom att gå ett helt varv runt ön så att det bildar en perfekt cirkel. 

image-5039
Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs båt Victoria förtöjd vid ön Klovharun.

Kärleken till en ö

Byggandet på ön görs med lokalborna Brunström och Sjöblom 1964–1965, men när stugan står klar fortsätter Tove Jansson och Tuulikki Pietilä ändå att övernatta i tält utanför. Inomhus blir det enda rummet ett kombinerat arbetsrum, vardagsrum och gästrum. Tältet ute på gården är gulblått och behöver lappas och fixas med jämna mellanrum. De fiskar med sin vackra och starka båt Victoria, och får i början mycket torsk, som är besvärlig och trasslar in sig i nätet. När det är dimma lägger de kattnät riktigt nära land.

Måsarna och tärnorna skränar. Harun var måsarnas och tärnornas ö från början. De släta undervattenshällarna i yttersta havsbanden är som barndomens lyckliga somrar, och Tove Jansson välter undan stenar för att få fram de vackraste hällarna, men stenbumlingarna återvänder alltid till samma platser efter vintern. Ibland är relationen till ön som olycklig kärlek: det är som om ön kanske inte tycker om sina invånare, eller kanske tycker synd om dem. Jansson och Pietilä rensar bland ogräset på ön, så de undertryckta blommorna kommer fram. Blommorna fyller ängen med sin skönhet som ändå är helt annorlunda än den ursprungliga orörda organiskhet som skäret hade från början. 

Tove Jansson ön Klovharun
Byggnadsarbetet för Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs stuga på ön Klovharun inleddes 1964.

Frihetens betydelse

Varför är drömmen om frihet så stor? 1972 skriver Tove Jansson om frihetens betydelse för tidskriften PHP, och resonerar kring Snusmumrikens barnsliga, oansvariga frihet, som liknar den var och en bär inom sig. Under muminromanernas lopp växer samvetet fram hos Snusmumriken, och ensamheten blir mindre perfekt. Inget är oföränderligt – det är en annan sorts frihet att man får göra misstag, börja från början och pröva på nya alternativ. 

Hela idén om frihet står i relation till det kreativa arbetet och de människor som man lever sitt liv tillsammans med. Det svåraste av allt är att behålla sin egen ensamhet eller integritet då man omges av andra. Muminfamiljen är en sorts utopi eftersom de ger varandra total frihet – en frihet att vara ensamma, bilda egna uppfattningar och hålla hemligheter tills hemligheterna är redo att avslöjas. Mumintrollen ger inte varandra dåligt samvete. 

Vardagen ute på ön förlöper stillsamt och i så mycket tystnad att det ibland blir tråkigt. Då kommer brorsdöttrarna på besök, blåser såpbubblor och livar upp. Både väntade och oväntade gäster droppar in: det är muminfans, forskare, intervjuare, vänner och familj. En månskugga kan förändra allting för ett ögonblick, och en minnesvärd natt går en kraftig tromb förbi. Det är en tromb så häftig att den kunde ha satt hela öns bebyggelse i luften.

Tove Jansson ön klovharun 1966
Tove Jansson i sitt sommarparadis, på ön Klovharun 1966.

Tryggheten i vardagen 

”När man har varit ensam mycket länge lyssnar man annorlunda, inser det organiska och det oförmodade omkring sig, vidrör överallt materialets obegripliga skönhet.
Gamla inkrökta tankar springer ut i nya banor eller krymper och dör. Drömmarna blir enkla och man småler när man vaknar.
Det är en skör byggnad, man betalar den med mörkrädsla och den plötsliga katastrofpaniken – en rörelse i mörkret, en båt vid horisonten.
Men vardagens lugnt upprepade ändamålsenliga handlingar bygger samtidigt skyddsmuren högre och stadigare. Att dra upp sin båt för stormen, att tända sin lampa för natten, att samla och hugga sin ved.” (Essän ”Ön”) 

Skörbjuggsblomman kommer först om våren, och det blir ofta problem när det blåser från sydväst. På ön är det alltid samma små ting i samma ordning. Också hur vattenytan stiger och sjunker har mening och tillfredsställelse. Tove Janssons ö-poetik handlar om skapandet och livet.

Tove Jansson går runt med en längtan efter lugn och ro inkapslad i sitt bröst. Klipphällen Klovharun reser sig ur det blå havet som nästan bara en antydning, en skugga. Harun ligger i Pellinge i Borgå yttre skärgård. Ön är orörd och i måsarnas och tärnornas välde när Tove och Tuulikki Pietilä, Tooti, kommer dit. Vid stranden vaggar strandrågen sidenmjuk i vinden.

Ö-komplex 

Sommaren 1963 övernattar Tove Jansson och Tuulikki Pietilä för första gången på Klovharun i tält. Det blir storm och vågorna dånar som kanonskott. Här ute badar klipporna i bengalisk undergångsbelysning, det är helt annorlunda än innerskärs, och tältet blåser delvis sönder. Stormen är en positiv kraft som kan få en att sträcka sig längre och nå ut över sina gränser. Det är nästan omöjligt att tänka sig att bygga en stuga på en så utsatt plats, men idén om husbygge ute på ön växer sig allt starkare. 

På den ö innerskärs där de firat de senaste somrarna sörjer Tove Janssons mamma Signe Hammarsten Jansson, Ham, att saker och ting förändras. Då blir skuldkänslorna stora – de håller nästan på att förstöra hela drömmen om Toves och Tootis fridfulla tvåsamhet på ön. Tove Jansson vill försäkra sig om att det känns bra för alla, också för Ham. 

Den första ön Tove Jansson ville bebo var Kummelskär, där hon ville bli fyrvaktare, men den drömmen gick i stöpet. Varför just öarna är så betydelsefulla vet hon inte, men hon har hört någonstans att spöken (hennes ord för homosexuella) tenderar att ha ö-komplex för att de känner igen sig i känslan av isolation. Ön är det avlägsna och avgränsade, det helt privata, med havet som en omgivande kontaktyta som man sällan utnyttjar. Det är tillfredsställande att ringa in tillvaron genom att gå ett helt varv runt ön så att det bildar en perfekt cirkel. 

Kärleken till en ö 

Byggandet på ön görs med lokalborna Brunström och Sjöblom 1964–1965, men när stugan står klar fortsätter Tove Jansson och Tuulikki Pietilä ändå att övernatta i tält utanför. Inomhus blir det enda rummet ett kombinerat arbetsrum, vardagsrum och gästrum. Tältet ute på gården är gulblått och behöver lappas och fixas med jämna mellanrum. De fiskar med sin vackra och starka båt Victoria, och får i början mycket torsk, som är besvärlig och trasslar in sig i nätet. När det är dimma lägger de kattnät riktigt nära land. 

Måsarna och tärnorna skränar. Harun var måsarnas och tärnornas ö från början. De släta undervattenshällarna i yttersta havsbanden är som barndomens lyckliga somrar, och Tove Jansson välter undan stenar för att få fram de vackraste hällarna, men stenbumlingarna återvänder alltid till samma platser efter vintern. Ibland är relationen till ön som olycklig kärlek: det är som om ön kanske inte tycker om sina invånare, eller kanske tycker synd om dem. Jansson och Pietilä rensar bland ogräset på ön, så de undertryckta blommorna kommer fram. Blommorna fyller ängen med sin skönhet som ändå är helt annorlunda än den ursprungliga orörda organiskhet som skäret hade från början. 

Frihetens betydelse

Varför är drömmen om frihet så stor? 1972 skriver Tove Jansson om frihetens betydelse för tidskriften PHP, och resonerar kring Snusmumrikens barnsliga, oansvariga frihet, som liknar den var och en bär inom sig. Under muminromanernas lopp växer samvetet fram hos Snusmumriken, och ensamheten blir mindre perfekt. Inget är oföränderligt – det är en annan sorts frihet att man får göra misstag, börja från början och pröva på nya alternativ. 

Hela idén om frihet står i relation till det kreativa arbetet och de människor som man lever sitt liv tillsammans med. Det svåraste av allt är att behålla sin egen ensamhet eller integritet då man omges av andra. Muminfamiljen är en sorts utopi eftersom de ger varandra total frihet – en frihet att vara ensamma, bilda egna uppfattningar och hålla hemligheter tills hemligheterna är redo att avslöjas. Mumintrollen ger inte varandra dåligt samvete. 

Vardagen ute på ön förlöper stillsamt och i så mycket tystnad att det ibland blir tråkigt. Då kommer brorsdöttrarna på besök, blåser såpbubblor och livar upp. Både väntade och oväntade gäster droppar in: det är muminfans, forskare, intervjuare, vänner och familj. En månskugga kan förändra allting för ett ögonblick, och en minnesvärd natt går en kraftig tromb förbi. Det är en tromb så häftig att den kunde ha satt hela öns bebyggelse i luften. 

Tryggheten i vardagen 

”När man har varit ensam mycket länge lyssnar man annorlunda, inser det organiska och det oförmodade omkring sig, vidrör överallt materialets obegripliga skönhet. 

Gamla inkrökta tankar springer ut i nya banor eller krymper och dör. Drömmarna blir enkla och man småler när man vaknar. 

Det är en skör byggnad, man betalar den med mörkrädsla och den plötsliga katastrofpaniken – en rörelse i mörkret, en båt vid horisonten. 

Men vardagens lugnt upprepade ändamålsenliga handlingar bygger samtidigt skyddsmuren högre och stadigare. Att dra upp sin båt för stormen, att tända sin lampa för natten, att samla och hugga sin ved.” (Essän ”Ön”) 

Skörbjuggsblomman kommer först om våren, och det blir ofta problem när det blåser från sydväst. På ön är det alltid samma små ting i samma ordning. Också hur vattenytan stiger och sjunker har mening och tillfredsställelse. Tove Janssons ö-poetik handlar om skapandet och livet.

Tove Jansson Sommarboken
02

SOMMARBOKEN JORDEN RUNT


Tove Jansson har av familjen fått förslaget att hon ska skriva om vänskapen mellan en mycket gammal kvinna och ett litet barn. Man kan inte skriva något bra på beställning men en dag när Tove Jansson går över klipporna på Harun, efter att hennes mor Ham har dött, står det mycket klart. Sommaren är som intensivast just efter att den upphört. Hon tar med sig den nordiska ösommaren på resa jorden runt.
Tove Jansson Sommarboken 1972
Omslag till den svenska utgåvan av Sommarboken som gavs ut i Finland av förlaget Schildts.

Resenärerna 

Resandet är oerhört viktigt för både Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs skapande. De har rest hela sina liv och hämtat uppslag och lust till sitt arbete, och under framgångsåren är resorna luckor för ostört arbete. De trivs bra när de tillsammans är på resande fot. Resandet är också ett sorts varande i ett absolut nu, där det som ligger bakom är irreparabelt och det som ligger framför ännu är oupptäckt: ”Man är en resenär, en kort stund är man fri.” (Novellen ”Lokomotiv”)

Signe Hammarsten Jansson Sophia

Tove Janssons mamma Signe ”Ham” Hammarsten Jansson med sitt barnbarn, Toves brorsdotter Sophia Jansson, njuter av livet på ön.

Den största resan Tove Jansson och Tuulikki Pietilä företar sig planeras länge och noga. Muminberättelserna är avslutade med Sent i november, och Jansson har fått inbjudan till Japan där hon ska hålla föredrag, träffa radio, TV, intervjuas, signera, besöka skolor och tivoli, rita för barn och hålla presskonferens. I stället för en tur och retur-biljett begär hon om två enkelbiljetter, och så bär det av för de två resenärerna. De reser jorden runt, från London och Amsterdam till Japan, och sedan över Hawaii till USA och Mexiko 1971–1972. 

”Du hade rätt i allt du sa om Japan och jag är helt betagen! Visst finns det mycket som är skrämmande, men man accepterar det också – de har en märklig förmåga att hålla isär det våldsamma och det poetiska och bevara traditionen mitt i det framrusande ultramoderna. Allt går vansinnigt fort (utom teceremonin) och vi har skyfflats hit och dit i ett utan minsta andrum.” (Vykort till Vivica Bandler) 

Stenträdgården i Kyoto 

Tove Jansson tilltalas av tempelträdgården Ryoanji i Kyoto. Det är en torr trädgård med stenar som har en lugnande och oförklarlig inverkan på henne. Den tysta trädgården är som en tröst och försoning, och hon upplever samma sak när hon besöker föräldrarna till den bortgångne japanska översättaren som översatt Kometen kommer och Farlig midsommar. Det gamla paret sitter i respektfull tystnad med Jansson i sonens rum, som de bevarat oförändrat. 

Sommarboken illustration
De första utgåvorna av Sommarboken hade inga illustrationer. Tove Jansson skapade illustrationer för det tyska förlaget Paul List 1974, efter liknande förfrågningar från andra utländska förlag.

Den avskalade stilen i Tove Janssons prosa och hennes sinne för naturen går väl ihop med den zenbuddistiska japanska traditionen. Hon uppehåller sig vid att försöka förstå det ordlösa; som sorgen efter en bortgång, eller havets oregerliga väsen. Intresset för själlösa ting som stenar och naturens fyra element genomsyrar hennes verk. 

Var Tove Jansson än befinner sig kan hon sugas tillbaka till Sommarboken som hon skriver. Sommarön är en blandning av hennes egen barndoms eviga somrar och de vuxna somrar då allvaret tar över. Mamman till Sophia i Sommarboken är frånvarande utan att det nämns direkt. Frånvaron märks genom det outsagda. 

Sommarboken illustration
Även om Tove Jansson gjorde illustrationer till senare upplagor av Sommarboken, höll hon fast vid sin övertygelse att inte visa mormoderns och Sophias ansikten på någon av bilderna.

Jazzstaden New Orleans

I USA är New Orleans den stora drömmen. Resenärerna bosätter sig en hel månad i staden som genomsyras av jazzmusiken. Här faller allt på sin plats: de har tillräckligt med tid och pengar, och de finner en vacker kyrkogård. Tuulikki Pietilä är upptagen med sitt filmande, de vandrar runt – och Tove Jansson skriver. 

”Vad du skulle tycka om den här staden! Den är både levande och lugn, full av musik, det franska finns kvar på ett så fint sätt, älskvärd tradition utan minsta dammigt, ingen pittoresk inställsamhet, en easygoing tolerant atmosfär – och ack, dessa vackra hus och gator!” (Vykort till Vivica Bandler) 

I de franska kvarteren nära Bourbon Street arbetar Tove Jansson i en liten lägenhet på baksidan av ett pensionat, där de har en egen trädgård. Det är en lycklig plats där skrivandet löper på av bara farten, och när hon skrivit klart Sommarboken börjar hon omedelbart skriva vidare på annat. 

Återvändo och utgivning 

I Mexiko möts Jansson och Pietilä med fientlighet, och de får känslan av att det inte går att lita på någon. De blir trötta och tysta, oroar sig för att pengarna tagit slut, och till slut är det också dags att resa hem. 

Ursprungligen ges Sommarboken ut utan illustrationer. Inga ansikten får synas, allt ska lämnas åt fantasin eftersom det ändå kommer för nära inpå. Dessutom ska boken inte förväxlas med muminböckerna som utgivits för barn. Vid översättningen till tyska språket går Tove Jansson ändå med på det tyska förlagets begäran och illustrerar sjutton ömsinta bilder, varav åtta helsidor, föreställande midsommarrosor och svallvågor, och annat som hon känner så väl. 

Det skapande arbetet har ett liknande eskapistiskt modus som resandet. Det är en sorts flykt, eller utflykt, och man återvänder alltid.

Tove Jansson har av familjen fått förslaget att hon ska skriva om vänskapen mellan en mycket gammal kvinna och ett litet barn. Man kan inte skriva något bra på beställning men en dag när Tove Jansson går över klipporna på Harun, efter att hennes mor Ham har dött, står det mycket klart. Sommaren är som intensivast just efter att den upphört. Hon tar med sig den nordiska ösommaren på resa jorden runt.

Resenärerna 

Resandet är oerhört viktigt för både Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs skapande. De har rest hela sina liv och hämtat uppslag och lust till sitt arbete, och under framgångsåren är resorna luckor för ostört arbete. De trivs bra när de tillsammans är på resande fot. Resandet är också ett sorts varande i ett absolut nu, där det som ligger bakom är irreparabelt och det som ligger framför ännu är oupptäckt: ”Man är en resenär, en kort stund är man fri.” (Novellen ”Lokomotiv”) 

Den största resan Tove Jansson och Tuulikki Pietilä företar sig planeras länge och noga. Muminberättelserna är avslutade med Sent i november, och Jansson har fått inbjudan till Japan där hon ska hålla föredrag, träffa radio, TV, intervjuas, signera, besöka skolor och tivoli, rita för barn och hålla presskonferens. I stället för en tur och retur-biljett begär hon om två enkelbiljetter, och så bär det av för de två resenärerna. De reser jorden runt, från London och Amsterdam till Japan, och sedan över Hawaii till USA och Mexiko 1971–1972. 

”Du hade rätt i allt du sa om Japan och jag är helt betagen! Visst finns det mycket som är skrämmande, men man accepterar det också – de har en märklig förmåga att hålla isär det våldsamma och det poetiska och bevara traditionen mitt i det framrusande ultramoderna. Allt går vansinnigt fort (utom teceremonin) och vi har skyfflats hit och dit i ett utan minsta andrum.” (Vykort till Vivica Bandler) 

Stenträdgården i Kyoto 

Tove Jansson tilltalas av tempelträdgården Ryoanji i Kyoto. Det är en torr trädgård med stenar som har en lugnande och oförklarlig inverkan på henne. Den tysta trädgården är som en tröst och försoning, och hon upplever samma sak när hon besöker föräldrarna till den bortgångne japanska översättaren som översatt Kometen kommer och Farlig midsommar. Det gamla paret sitter i respektfull tystnad med Jansson i sonens rum, som de bevarat oförändrat. 

Den avskalade stilen i Tove Janssons prosa och hennes sinne för naturen går väl ihop med den zenbuddistiska japanska traditionen. Hon uppehåller sig vid att försöka förstå det ordlösa; som sorgen efter en bortgång, eller havets oregerliga väsen. Intresset för själlösa ting som stenar och naturens fyra element genomsyrar hennes verk. 

Var Tove Jansson än befinner sig kan hon sugas tillbaka till Sommarboken som hon skriver. Sommarön är en blandning av hennes egen barndoms eviga somrar och de vuxna somrar då allvaret tar över. Mamman till Sophia i Sommarboken är frånvarande utan att det nämns direkt. Frånvaron märks genom det outsagda. 

Jazzstaden New Orleans

I USA är New Orleans den stora drömmen. Resenärerna bosätter sig en hel månad i staden som genomsyras av jazzmusiken. Här faller allt på sin plats: de har tillräckligt med tid och pengar, och de finner en vacker kyrkogård. Tuulikki Pietilä är upptagen med sitt filmande, de vandrar runt – och Tove Jansson skriver. 

”Vad du skulle tycka om den här staden! Den är både levande och lugn, full av musik, det franska finns kvar på ett så fint sätt, älskvärd tradition utan minsta dammigt, ingen pittoresk inställsamhet, en easygoing tolerant atmosfär – och ack, dessa vackra hus och gator!” (Vykort till Vivica Bandler) 

I de franska kvarteren nära Bourbon Street arbetar Tove Jansson i en liten lägenhet på baksidan av ett pensionat, där de har en egen trädgård. Det är en lycklig plats där skrivandet löper på av bara farten, och när hon skrivit klart Sommarboken börjar hon omedelbart skriva vidare på annat. 

Återvändo och utgivning 

I Mexiko möts Jansson och Pietilä med fientlighet, och de får känslan av att det inte går att lita på någon. De blir trötta och tysta, oroar sig för att pengarna tagit slut, och till slut är det också dags att resa hem. 

Ursprungligen ges Sommarboken ut utan illustrationer. Inga ansikten får synas, allt ska lämnas åt fantasin eftersom det ändå kommer för nära inpå. Dessutom ska boken inte förväxlas med muminböckerna som utgivits för barn. Vid översättningen till tyska språket går Tove Jansson ändå med på det tyska förlagets begäran och illustrerar sjutton ömsinta bilder, varav åtta helsidor, föreställande midsommarrosor och svallvågor, och annat som hon känner så väl. 

Det skapande arbetet har ett liknande eskapistiskt modus som resandet. Det är en sorts flykt, eller utflykt, och man återvänder alltid. 

Tove Jansson Paris karta
03

BEGRPEPPET PARIS FÖR TOVE JANSSON


Längs strandboulevarden vid Seine går raska hundägare och långsamt strosande kärlekspar. Tove Jansson och Tuulikki Pietilä är ett av paren. Paris är snarare är ett begrepp än en plats, och lagren av minnen är så täta att själva staden knappt syns. Tove Jansson upplever millennieskiftet och dör år 2001.

Staden där hon blev till

I Paris klämtar kyrkklockorna och duvorna befolkar parkerna. När Tove Jansson och Tuulikki Pietilä, Tooti, är i Paris inleder de med ett besök till en av stadens äldsta religiösa byggnader, kyrkan Saint-Julien-le-Pauvre. Kyrkan är särskilt betydelsefull eftersom det var där Janssons föräldrar förlovade sig och den stad där hon själv blev till.

Båda har haft långvariga relationer till Paris – Jansson bodde där första gången 1938 och Pietilä 1949. De umgicks med sina vänner på brasseriet La Coupole i Montparnasse, och stan var ett underverk med konstgatorna som gick i sicksack ner mot floden. Man såg en fransk film och kom ut på stan och insåg att man fortfarande befann sig i det franska. 

Tove Jansson Paris teckning
En parisisk gatuvy sedd med Tove Janssons ögon.

Förändras och förstå 

De många Europaresorna som Pietilä dokumenterar med sin Konica-smalfilmskamera inleds ofta med besök i Paris. Att uppleva staden tillsammans och efter flera år är annorlunda. Man återupplever platser och visar och berättar om dem för varandra. Pietilä hjälper Jansson att förstå och älska fransmännen, och förmågan att leva tillsammans är stor. Det är nog inte fransmännen som förändrats utan man själv. 

Dagarna fylls till brädden av att nosa på utställningar, gräva i boklådor, fynda gnistrande Picassoreproduktioner, gå på cirkus och besöka marknader. Ett par gånger har de arbetsrum i Paris under några månader, och då blir staden genom det regelbundna hemmalivet mer än ett begrepp. Då blir staden verklig. 

Den sista resan

1993 är Tove Jansson och Tuulikki Pietilä ute på sin allra sista resa. De strövar långsamt längs gångarna på Père-Lachaise – deras favorit av alla världens kyrkogårdar. Pietilä filmar gravarna, skulpturerna, blommorna och träden. Hon filmar Tove. Att det är den sista resan märks i kroppen, man orkar inte vandra som förr, man slår sig ner för att vila. Kyrkogårdar säger så mycket om en plats historia.

Tove Jansson Tuulikki Pietilä Paris
Tuulikki Pietilä hade ofta sin Konica-filmkamera med sig när hon promenerade runt i Paris med Tove Jansson. Detta är ett av de få fotografier som finns kvar av paret från deras många resor till staden de båda älskade.

Bevarad integritet och medkänsla 

När Tove Jansson läser en intervju som författaren Bo Carpelan gjort med henne på sextiotalet vill hon i princip revidera allt. Hon känner att hon förändrats, det är nästan som om hon blivit en annan människa. Hon är klarare och undviker söta utvikningar. Tidigare sa hon att hennes skrivande riktas till ett skrutt men också det känns förenklat, trots att det ligger någonting i det. I en ny intervju med Bo Carpelan ett par årtionden senare säger hon att A och O är noggrannhet och öppenhet. 

”Det gäller att städa upp, fortgående. Ta t.ex. Hemingway – hans skenbara slarvighet, hans upprepningar. Allt är noggrant.
Och sen bör den viktiga öppenheten vara med. Den som verkligen står mig nära är Tjechov. Att bevara sin integritet, och sin medkänsla: den ärligheten beundrar jag. Är det inte engagemang nog?” (Tove Jansson i intervju med Bo Carpelan) 

Tove Jansson Paris teckning
En parisisk gatuvy, ett motiv som Tove Jansson tog sig an både i illustrationer, målningar och tidiga noveller.

Bevarad integritet och medkänsla 

När Tove Jansson läser en intervju som författaren Bo Carpelan gjort med henne på sextiotalet vill hon i princip revidera allt. Hon känner att hon förändrats, det är nästan som om hon blivit en annan människa. Hon är klarare och undviker söta utvikningar. Tidigare sa hon att hennes skrivande riktas till ett skrutt men också det känns förenklat, trots att det ligger någonting i det. I en ny intervju med Bo Carpelan ett par årtionden senare säger hon att A och O är noggrannhet och öppenhet. 

”Det gäller att städa upp, fortgående. Ta t.ex. Hemingway – hans skenbara slarvighet, hans upprepningar. Allt är noggrant. Och sen bör den viktiga öppenheten vara med. Den som verkligen står mig nära är Tjechov. Att bevara sin integritet, och sin medkänsla: den ärligheten beundrar jag. Är det inte engagemang nog?” (Tove Jansson i intervju med Bo Carpelan) 

Tove Jansson Klovharun
Ett av Per Olov Janssons många fotografier av sin syster Tove Jansson. Trots att de stod varandra nära upplevde han att hon aldrig riktigt slappnade av när hon blev fotograferad.

Att fotografera Tove Jansson 

När Per Olov Jansson fotograferar sin syster Tove anar han hennes inre spänning. Det finns ingen bild där hennes ansikte är helt avslappnat och skyddslöst, och en sådan bild skulle inte heller överensstämma med henne som person. Fotografierna är skarpa och detaljrika, samtidigt ofullständiga och gåtfulla. 

Man skulle tro att tiden går långsammare när man är äldre. Tvärtom går tiden fortare än någonsin. Varje liten sak tar mycket tid, på det viset blir det ont om tid för vila, ont om tid för tankar och ont om tid för umgänge och ro. I slutet av sitt liv bor Tove Jansson i Tuulikki Pietiläs ateljé, som är bekvämare. Den ligger i samma hus som hennes, men har ingång från Kaserngatans sida. Tove Jansson blir åttiosex år gammal. 

”Jag vandrar genom skogen en mycket tidig vår
den vår som jag väntat på och saknat.
Med himlen full av vingar och jorden full av spår
av alla kryp som äntligen har vaknat.
Jag går som jag behagar i min gamla gröna hatt,
jag spelar alla dagar, jag spelar varje natt
Och äga vill jag inte, för man måste vara fri
när man söker nya sånger, en egen melodi.
Jag ville ge en visa åt vårens klara bäck
och tyst musik för månens bleka skära,
små sånger på mitt munspel för varje fågelsträck
och en visa till ensamhetens ära.
Men timmarna försvinner och skymningen blir lång
och jag kan inte finna en enda liten sång,
som handlar om förväntan och vårmelankoli
och om en som går allena och är fullständigt fri.”
(”Snusmumrikens vårvisa”) 

Tove Jansson
Tove Jansson fotograferad av Akira Kinoshita.
Längs strandboulevarden vid Seine går raska hundägare och långsamt strosande kärlekspar. Tove Jansson och Tuulikki Pietilä är ett av paren. Paris är snarare är ett begrepp än en plats, och lagren av minnen är så täta att själva staden knappt syns. Tove Jansson upplever millennieskiftet och dör år 2001.

Staden där hon blev till

I Paris klämtar kyrkklockorna och duvorna befolkar parkerna. När Tove Jansson och Tuulikki Pietilä, Tooti, är i Paris inleder de med ett besök till en av stadens äldsta religiösa byggnader, kyrkan Saint-Julien-le-Pauvre. Kyrkan är särskilt betydelsefull eftersom det var där Janssons föräldrar förlovade sig och den stad där hon själv blev till. 

Båda har haft långvariga relationer till Paris – Jansson bodde där första gången 1938 och Pietilä 1949. De umgicks med sina vänner på brasseriet La Coupole i Montparnasse, och stan var ett underverk med konstgatorna som gick i sicksack ner mot floden. Man såg en fransk film och kom ut på stan och insåg att man fortfarande befann sig i det franska. 

Förändras och förstå 

De många Europaresorna som Pietilä dokumenterar med sin Konica-smalfilmskamera inleds ofta med besök i Paris. Att uppleva staden tillsammans och efter flera år är annorlunda. Man återupplever platser och visar och berättar om dem för varandra. Pietilä hjälper Jansson att förstå och älska fransmännen, och förmågan att leva tillsammans är stor. Det är nog inte fransmännen som förändrats utan man själv. 

Dagarna fylls till brädden av att nosa på utställningar, gräva i boklådor, fynda gnistrande Picassoreproduktioner, gå på cirkus och besöka marknader. Ett par gånger har de arbetsrum i Paris under några månader, och då blir staden genom det regelbundna hemmalivet mer än ett begrepp, då blir staden verklig. 

Den sista resan

1993 är Tove Jansson och Tuulikki Pietilä ute på sin allra sista resa. De strövar långsamt längs gångarna på Père-Lachaise – deras favorit av alla världens kyrkogårdar. Pietilä filmar gravarna, skulpturerna, blommorna och träden. Hon filmar Tove. Att det är den sista resan märks i kroppen, man orkar inte vandra som förr, man slår sig ner för att vila. Kyrkogårdar säger så mycket om en plats historia. 

Tove Jansson sätter sig på en bänk i en liten park bakom medeltidskyrkan Saint-Sulpice där man hör orgelmusik på avlägset håll. Några år senare skriver hon sin sista novell ”En gång i en park”, om en äldre författare som sitter på just den bänken. 

I novellen går en fransk luffare, en clochard, runt och stör turisterna och försöker få uppmärksamhet. Författaren ska skriva något men vet inte vad. Förälskelser, medelåldern och havet har hon redan använt, och om unga människor kan hon inte skriva. Det känns också som en dålig idé att skriva om det hon räds allra mest för stunden, alltså att vara nästbäst och en dålig förlorare. Hon är trött. Clocharden som tett sig påträngande börjar prata för sig själv … 

”… han uttalade sig om dessa hopplösa typer med sina hopplösa språk, ni vet ingenting, sa han, ni vet inte ett skit om allt som har hänt mig och allt som jag har fått att hända … Jag kunde sätta liv i er, jag kunde skaka er vakna men ni ville inte höra på … Ni är tråkiga! // Han sprang ut på gräslindan och duvorna lyfte i flock med smällande vingar och han skrek åt dem: Idiotiska varelser, förbannade kretiner, jag är hemskt ledsen men jag kan inte hjälpa er arma jävlar som har gått miste om allt … // Kort därefter lämnade han parken.” (Novellen ”En gång i en park”) 

Bevarad integritet och medkänsla 

När Tove Jansson läser en intervju som författaren Bo Carpelan gjort med henne på sextiotalet vill hon i princip revidera allt. Hon känner att hon förändrats, det är nästan som om hon blivit en annan människa. Hon är klarare och undviker söta utvikningar. Tidigare sa hon att hennes skrivande riktas till ett skrutt men också det känns förenklat, trots att det ligger någonting i det. I en ny intervju med Bo Carpelan ett par årtionden senare säger hon att A och O är noggrannhet och öppenhet. 

”Det gäller att städa upp, fortgående. Ta t.ex. Hemingway – hans skenbara slarvighet, hans upprepningar. Allt är noggrant. Och sen bör den viktiga öppenheten vara med. Den som verkligen står mig nära är Tjechov. Att bevara sin integritet, och sin medkänsla: den ärligheten beundrar jag. Är det inte engagemang nog?” (Tove Jansson i intervju med Bo Carpelan) 

Att fotografera Tove Jansson 

När Per Olov Jansson fotograferar sin syster Tove anar han hennes inre spänning. Det finns ingen bild där hennes ansikte är helt avslappnat och skyddslöst, och en sådan bild skulle inte heller överensstämma med henne som person. Fotografierna är skarpa och detaljrika, samtidigt ofullständiga och gåtfulla. 

Man skulle tro att tiden går långsammare när man är äldre. Tvärtom går tiden fortare än någonsin. Varje liten sak tar mycket tid, på det viset blir det ont om tid för vila, ont om tid för tankar och ont om tid för umgänge och ro. I slutet av sitt liv bor Tove Jansson i Tuulikki Pietiläs ateljé, som är bekvämare. Den ligger i samma hus som hennes, men har ingång från Kaserngatans sida. Tove Jansson blir åttiosex år gammal. 

”Jag vandrar genom skogen en mycket tidig vår
den vår som jag väntat på och saknat.
Med himlen full av vingar och jorden full av spår
av alla kryp som äntligen har vaknat.
Jag går som jag behagar i min gamla gröna hatt,
jag spelar alla dagar, jag spelar varje natt
Och äga vill jag inte, för man måste vara fri
när man söker nya sånger, en egen melodi.
Jag ville ge en visa åt vårens klara bäck
och tyst musik för månens bleka skära,
små sånger på mitt munspel för varje fågelsträck
och en visa till ensamhetens ära.
Men timmarna försvinner och skymningen blir lång
och jag kan inte finna en enda liten sång,
som handlar om förväntan och vårmelankoli
och om en som går allena och är fullständigt fri.”
(”Snusmumrikens vårvisa”) 

Källor & rättigheter

Text 

Hanna Ylöstalo

Källor

Backlén, Marianne. ”Vem skall ha det där sköna ägget?” i Resa med Tove. En minnesbok om Tove Jansson, red. Helen Svensson (2002). (Sommarboken jorden runt)

Reg. Cederström, Kanerva & Tanner, Riikka. Haru. De ensammas ö. Lumifilm Oy (1998). (Frihet och skydd på Klovharun)

Carpelan, Bo. ”Den fruktbara osäkerheten” i Resa med Tove. En minnesbok om Tove Jansson, red. Helen Svensson (2002).

Jansson, Per Olov. ”Om kärlekens vanmakt” i Resa med Tove. En minnesbok om Tove Jansson, red. Helen Svensson (2002). (Begreppet Paris för Tove Jansson)

Jansson, Tove. Vykort i Vivica Bandlers arkiv, SLS arkiv, Svenska litteratursällskapet i Finland (hämtat april 2023). (Sommarboken jorden runt: vykort november 1971 och mars 1972, Begreppet Paris för Tove Jansson: 3.1.1960.)

Jansson, Tove. ”Ön”, Turistliv i Finland nr. 2 (1961), ingår i Bulevarden och andra texter (2017). (Frihet och skydd på Klovharun)

Jansson, Tove. ”To Be Free” i PHP: A Forum for a Better World, juli (1972). (Frihet och skydd på Klovharun)

Jansson, Tove. ”Lokomotiv”, Dockskåpet och andra berättelser (1978). (Sommarboken jorden runt)

Jansson, Tove. Anteckningar från en ö (1996). (Frihet och skydd på Klovharun)

Jansson, Tove. ”En gång i en park” skriven 1997, utgiven postumt i Resa med Tove. En minnesbok om Tove Jansson (2002).

Red. Westin, Boel & Svensson Helen. Brev från Tove Jansson (2014). (Begreppet Paris för Tove Jansson)

Pietilä, Tuulikki. ”Resa med Tove” i Resa med Tove. En minnesbok om Tove Jansson, red. Helen Svensson (2002).

Tauro, Erna & Jansson, Tove. Snusmumrikens Vårvisa. Hans Bush Musikförlag AB (1961).

Tomihara, Mauymi. ”Tove Jansson och japanska läsare: Mina möten med Tove Jansson” i Resa med Tove. En minnesbok om Tove Jansson, red. Helen Svensson (2002). (Sommarboken jorden runt)Tove Jansson: brev till Maya Vanni i december 1959 och april 1975.)

Bildrättigheter

01-02 © Per Olov Jansson

03 Fotograf okänd

04 © Johannes Runeberg

05-06 © Tove Jansson Estate

07 © Margareta Strömstedt

08-11 © Tove Jansson Estate

12 Fotograf okänd

13 © Tove Jansson Estate

14 © Per Olov Jansson

15 © Akira Kinoshita


image-1918

Livet i ateljén

Tove Jansson författare

Den lyhörda författaren

image-1921

Konstnären som komponerar sitt liv

Tove Jansson Mumin_erovrar_varlden

Mumintrollen erövrar världen

Tove Jansson Ett_litet_knytt

Det var en gång ett litet knytt

Tove Jansson lust arbete

Det lustfyllda arbetet

PRIVACY POLICY / COOKIE POLICY / COOKIE SETTINGS / SITE CREDITS

SUBSCRIBE TO THE NEWSLETTER
INSTAGRAM

© MOOMIN CHARACTERS ™
© TOVE JANSSON

Our website uses cookies and tracking scripts to improve your experience and analyze the traffic.
Find out more from our Privacy Policy & Cookie Policy.