Senaste artikeln
Du läser nu: Det var en gång ett litet knytt
Nästa artikel

Tove Jansson

  • Suomi
  • English
  • Svenska
Tove Jansson portrait photo atelier Tove Jansson painting black white Ex Libris Tove Jansson black white photo Klovharun Tove Jansson black white movie still
  1. 01
    Biografi Tove Janssons färgsprakande liv
    Tove Janssons färgsprakande liv
  2. 02
    Galleri Tove Janssons ovärderliga konstskatt
    Tove Janssons ovärderliga konstskatt
  3. 03
    Tovepedia Fakta om Tove Jansson
    Fakta om Tove Jansson
  4. 04
    Personer (Kommer 2022)
    (Kommer 2022)
  5. 05
    Platser (Kommer 2022)
    (Kommer 2022)
  6. 06
    Aktuellt Nyheter och pärlor från arkivet
    Nyheter och pärlor från arkivet
Ladda ner press kit
Tove_Jansson_Who_will_comfort_Toffle_1960

Det var en gång ett litet knytt

  1. 01Tove Jansson och antifascismen
  2. 02Tove Jansson som barnboksförfattare
  3. 03Skräck för vuxna och för barn
01

Tove Jansson och antifascismen


Fastän Tove Jansson oftast undviker politik är hennes ställningstaganden under trettio- och fyrtiotalen iögonfallande djärva. Dockorna har börjat säga ”Heil Hitler” i stället för ”mamma”.

Resa genom Tyskland

Det är trettiotal och mycket ovanligt att en ung kvinna reser ensam. Eftersom Tove Janssons släktingar bor i Velbert i Tyskland får hon år 1934 ändå möjligheten och på resan genom kontinenten noterar hon den utbredda nationalistiska andan och illustrerar den i sina anteckningsböcker. När hon åker genom Nürnberg målar hon den påtagligt fientliga staden.

Bilden av Tyskland är allt annat än romantiserad. I novellen ”Brevet” uttrycker hon missförhållanden i München genom den fattiga och olyckliga herr Vöpel som har sjunkit in i ”meningslöshetens grå kåpa”. Han blickar avundsjukt mot de lyckliga världsresenärerna på tågstationen och har själv inte råd att resa.

Tove Jansson ser sig själv som liberal, skämtar om att hon är hopplöst borgerlig, trots att hennes far kallar henne vänstervriden på grund av hennes umgänge. Under festerna i författarkretsarna i Helsingfors i slutet av trettiotalet rör sig samtalen allt oftare från konsten mot det stundande kriget och politiken.

Tove_Jansson_Garm_Nazi_illustration_1935

Dockorna gör nazi-hälsning i Tove Janssons illustration för det satiriska magasinet Garm, 1935.

Tove_Jansson_Nazi_illustration_travel_sketch_Germany_1934

Tove Janssons illustration med nazi-tema från hennes resa i Tyskland 1935.

Hitler ropar: ”Mer kaka!!!”

Redan tidigt, år 1935, gör Tove Jansson en illustration till Garm där en kund önskar köpa en docka som säger ”mamma”, men hela affärens lager utgörs av dockor som säger ”Heil Hitler”. Kvinnor, barn, hela samhället påverkas i vardagen helt konkret av de fascistiska tendenserna. Tidningen Garm är progressiv, uttalat diktaturkritisk, med en antifascistisk värdegrund.

Den första uppseendeväckande omslagsbilden för Garm gör Tove Jansson år 1938, då hon avbildar Hitler sittande ovanpå ett lager av sprängvaror. Det är också det året då den tyska armén expanderar i Centraleuropa, och på ett ödesdigert fyrmaktsmöte i München får Hitler fria händer i Tjeckoslovakien. Bara några veckor senare tecknar Tove Jansson den tyska Führern som ett missnöjt barn, sittande omgiven av vuxna som erbjuder honom kakor. Hitler ropar: ”Mer kaka!!!” medan kakorna har namn som ”Elsass Lothringen” och ”Polska korridoren”.

Tove_Jansson_Garm_Hitler_Cover_1938

Hitler ropar efter ”mer kaka” i Tove Janssons karikatyr på pärmen av den satiriska tidskriften Garm, 1938.

Dessa snäva gränser, detta rashat

Tove Jansson säger ifrån också när fascismen smyger sig på i oväntade lägen. I mitten av trettiotalet, när hon studerar i Paris, sitter hon på stamkrogen Dôme till bords med några som visar sig vara nationalistiska finländare (så kallade ”äktfinskar”). I brev till familjen:

”Jag molteg i en timme och en halv, så kunde jag inte hålla mig längre utan sa dem att jordens förbannelse var just dessa snäva gränser, detta rashat, denna språkhets, detta lumpna ’du-får-inte-leka-på-våran-gård’, detta löjliga etiketterande, och nästa gång de visade tendenser att börja gräfta i politik tänkte jag resa mig och gå med detsamma.” Brev från Tove Jansson

En resa Tove Jansson gör precis innan krigsåren går till Italien år 1939. Där stannar hon på ett hotell som heter Germania, och därefter skriver hon novellen ”Aldrig mera Capri!” som gestaltar de tyska turisterna som invaderat ön. ”Ariskt vitt och hygieniskt runtom”, tycker berättaren, och undrar var det genuina italienska döljer sig och varför hon har kommit till Italien för att äta tysk soppa.

Tove_Jansson_Garm_Hitler_Den_allvarsamma_leken_1938

Den allvarsamma leken. Hitler i Tove Janssons Garm-illustration från 1938.

Censurerad Stalin

När Tove Jansson blir bunden till Helsingfors under fyrtiotalets krig ökar hennes bidrag till Garm. I omslagsillustrationerna är det igenkännbara hakkorset ofta närvarande, och missförhållanden i hemlandet gestaltas ymnigt. 

Under fredsförhandlingarna mellan Finland och Sovjet avbildar hon Stalin, och blir censurerad. Bilden för Garm (1940 nr. 1&2) skämtar om storleken på Stalins svärd. För att få bilden godkänd ändrar hon hans kropp och ger honom ett yvigt skägg, så att han kan tolkas som vilken rysk soldat som helst.

Karikatyrerna av kända personer är ändå bara en bråkdel av Tove Janssons bilder, porträttlikhet är trots allt inte hennes styrka. De flesta bilderna i Garm kretsar kring vardagen i ett krigsdrabbat land och den vanliga individens liv. I nyårsnumret 1943 avbildar hon det gamla året 1942 med famnen full av krigsrelaterad bråte, som han överlämnar till det oskyldiga året 1943. Också där med sympatin hos dem som kuvas under bördan, och med förmåga att iscensätta det absurda, rentav komiska, i tider som blir allt svårare.

Tove_Jansson_Garm_Stalin_Cover_1939

Tove Janssons karikatyr av Joseph Stalin på pärmen av Garm-magasinet, 1939.

Fastän Tove Jansson oftast undviker politik är hennes ställningstaganden under trettio- och fyrtiotalen iögonfallande djärva. Dockorna har börjat säga ”Heil Hitler” i stället för ”mamma”.

Resa genom Tyskland 

Det är trettiotal och mycket ovanligt att en ung kvinna reser ensam. Eftersom Tove Janssons släktingar bor i Velbert i Tyskland får hon år 1934 ändå möjligheten och på resan genom kontinenten noterar hon den utbredda nationalistiska andan och illustrerar den i sina anteckningsböcker. När hon åker genom Nürnberg målar hon den påtagligt fientliga staden.

Bilden av Tyskland är allt annat än romantiserad. I novellen ”Brevet” uttrycker hon missförhållanden i München genom den fattiga och olyckliga herr Vöpel som har sjunkit in i ”meningslöshetens grå kåpa”. Han blickar avundsjukt mot de lyckliga världsresenärerna på tågstationen och har själv inte råd att resa.

Tove Jansson ser sig själv som liberal, skämtar om att hon är hopplöst borgerlig, trots att hennes far kallar henne vänstervriden på grund av hennes umgänge. Under festerna i författarkretsarna i Helsingfors i slutet av trettiotalet rör sig samtalen allt oftare från konsten mot det stundande kriget och politiken.

Hitler ropar: ”Mer kaka!!!”

Redan tidigt, år 1935, gör Tove Jansson en illustration till Garm där en kund önskar köpa en docka som säger ”mamma”, men hela affärens lager utgörs av dockor som säger ”Heil Hitler”. Kvinnor, barn, hela samhället påverkas i vardagen helt konkret av de fascistiska tendenserna. Tidningen Garm är progressiv, uttalat diktaturkritisk, med en antifascistisk värdegrund.

Den första uppseendeväckande omslagsbilden för Garm gör Tove Jansson år 1938, då hon avbildar Hitler sittande ovanpå ett lager av sprängvaror. Det är också det året då den tyska armén expanderar i Centraleuropa, och på ett ödesdigert fyrmaktsmöte i München får Hitler fria händer i Tjeckoslovakien. Bara några veckor senare tecknar Tove Jansson den tyska Führern som ett missnöjt barn, sittande omgiven av vuxna som erbjuder honom kakor. Hitler ropar: ”Mer kaka!!!” medan kakorna har namn som ”Elsass Lothringen” och ”Polska korridoren”.

Dessa snäva gränser, detta rashat

Tove Jansson säger ifrån också när fascismen smyger sig på i oväntade lägen. I mitten av trettiotalet, när hon studerar i Paris, sitter hon på stamkrogen Dôme till bords med några som visar sig vara nationalistiska finländare (så kallade ”äktfinskar”). I brev till familjen:

”Jag molteg i en timme och en halv, så kunde jag inte hålla mig längre utan sa dem att jordens förbannelse var just dessa snäva gränser, detta rashat, denna språkhets, detta lumpna ’du-får-inte-leka-på-våran-gård’, detta löjliga etiketterande, och nästa gång de visade tendenser att börja gräfta i politik tänkte jag resa mig och gå med detsamma.” Brev från Tove Jansson

En resa Tove Jansson gör precis innan krigsåren går till Italien år 1939. Där stannar hon på ett hotell som heter Germania, och därefter skriver hon novellen ”Aldrig mera Capri!” som gestaltar de tyska turisterna som invaderat ön. ”Ariskt vitt och hygieniskt runtom”, tycker berättaren, och undrar var det genuina italienska döljer sig och varför hon har kommit till Italien för att äta tysk soppa.

Censurerad Stalin

När Tove Jansson blir bunden till Helsingfors under fyrtiotalets krig ökar hennes bidrag till Garm. I omslagsillustrationerna är det igenkännbara hakkorset ofta närvarande, och missförhållanden i hemlandet gestaltas ymnigt. 

Under fredsförhandlingarna mellan Finland och Sovjet avbildar hon Stalin, och blir censurerad. Bilden för Garm (1940 nr. 1&2) skämtar om storleken på Stalins svärd. För att få bilden godkänd ändrar hon hans kropp och ger honom ett yvigt skägg, så att han kan tolkas som vilken rysk soldat som helst.

Karikatyrerna av kända personer är ändå bara en bråkdel av Tove Janssons bilder, porträttlikhet är trots allt inte hennes styrka. De flesta bilderna i Garm kretsar kring vardagen i ett krigsdrabbat land och den vanliga individens liv. I nyårsnumret 1943 avbildar hon det gamla året 1942 med famnen full av krigsrelaterad bråte, som han överlämnar till det oskyldiga året 1943. Också där med sympatin hos dem som kuvas under bördan, och med förmåga att iscensätta det absurda, rentav komiska, i tider som blir allt svårare.

Tove_Jansson_Astrid_Lindgren_1950s
02

Tove Jansson som barnboksförfattare


Ett barn vill bli skrämt, lagom mycket, och ett barn vill tröstas. Trots de positiva drivkrafterna i Tove Janssons barnböcker, inspireras hon av katastrofer och skräck, och ägnar stora delar av sitt arbete åt trygghetens och farlighetens balans.

Spänningen mellan ljus och mörker löper som ett tema. Att ducka för livets skuggsidor hör inte till Tove Janssons personlighet, och redan elva år gammal gör hon en bilderbok som hon rätt och slätt kallar ”Döden”. Det är självklart att kontrastera det barndomstrygga, roliga och vackra mot problematik som ensamhet och rädsla.

Tove_Jansson_early_illustration_Döden_1925

En tidig teckning av Tove Jansson, ”Döden”, från 1925.

Vem ska trösta knyttet?

Tove Janssons andra bilderbok blir Vem ska trösta knyttet? (1960). Den utkommer åtta år efter den hyllade och prisbelönade Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My. 

Där den första bilderboken är färggrann, full av överraskning och handlar om moderslängtan och barnets väg mot frigörelse, är Vem ska trösta knyttet? ett epos på vers, en romantisk berättelse om vägen från ensamhet till gemenskap, och om vikten av att övervinna sin rädsla och ha ett mål.

Det ensamma Knyttet måste övervinna sina rädslor när han träffar sin själsfrände Skruttet, som är om möjligt ännu räddare än han. I snäckan som Knyttet och Skruttet delar, finns både tryggheten i att vara två och vissheten om att ha ett uppdrag som är meningsskapande och livsviktigt.

Boken tillägnas Tuulikki, ”Tooti”, Pietilä, Tove Janssons nyfunna livskamrat, och i utkast kallas Knyttet för det feminina ”Knyttan”. Det är Tootis bok, en riktig kärleksbok, gjord av en seriös målare.

Tove_Jansson_Who_will_comfort_Toffle_cover_1960

Video: Vem ska trösta knyttet? Se historien om ensamhet, vänskap och mod komma till liv i animationer.

Den lömska barnboksförfattaren

Vid samma tid som Vem ska trösta knyttet? ges ut, och omedelbart älskas av läsarna och kritikerna, skriver Tove Jansson en tidskriftsessä där hon försöker besvara frågan varför hon skriver för barn. Det är ett tema hon ofta ombeds tala om, och det är rysligt svårt att säga något klokt, hon undviker helst att allt för mycket betona sig själv och mumintrollen. Simultant med essän arbetar hon på Det osynliga barnet, om ett barn som behandlats så illa att hon blivit osynlig.

Det blir essän ”Den lömska barnboksförfattaren”, där Tove Jansson uttrycker en syn på barnboksförfattandet som allt annat än oskyldigt. Hon skriver av barnslig iver, för sitt eget nöjes skull, som en form av eskapism, och som en självkoncentration. Barnboksförfattandet görs alltså inte för att uppfostra eller roa barnen, utan för att författaren själv vill avreagera sig och få utlopp för egna drifter och behov.

Tove_Jansson_Who_will_comfort_Toffle_illustration_beach_1960

Tove Janssons illustration av Knyttet på stranden i ”Vem ska trösta knyttet”, 1960.

Det trygga får sin mening

I essän kommer även Tove Janssons konstsyn till uttryck, där balansen mellan det trygga och det farliga är oumbärligt. Det fantastiska är tryggt genom sin eskapistiska natur, liksom det vardagliga kan vara outhärdligt spännande, om en blixt slår ner från himlen, exempelvis.

”I en barnbok borde det finnas en väg där författaren stannar och barnet går vidare. Ett hot eller en härlighet som aldrig förklaras.” Den lömska barnboksförfattaren

Enligt Tove Jansson blir resultatet naivt om allt är för tydligt och klart berättat. Genom spökhistorierna och hotet får alltså även det trygga sin mening, och den till synes gulliga rollen som barnboksförfattare, eller ”muminmamma”, är betydligt mer nyanserad än så.

Tove_Jansson_Invisible_Child_illustration_Tuutikki_1960

Too-ticki anländer till Muminhuset i Tove Janssons novell ”Det osynliga barnet”, 1962.

Tove_Jansson_illustration_Moominland_midwinter_dead_squirrel_1957

Tove Janssons illustration av den döda ekorren ur muminboken ”Trollvinter”, 1957.

Ett barn vill bli skrämt, lagom mycket, och ett barn vill tröstas. Trots de positiva drivkrafterna i Tove Janssons barnböcker, inspireras hon av katastrofer och skräck, och ägnar stora delar av sitt arbete åt trygghetens och farlighetens balans.

Spänningen mellan ljus och mörker löper som ett tema. Att ducka för livets skuggsidor hör inte till Tove Janssons personlighet, och redan elva år gammal gör hon en bilderbok som hon rätt och slätt kallar ”Döden”. Det är självklart att kontrastera det barndomstrygga, roliga och vackra mot problematik som ensamhet och rädsla.

Vem ska trösta knyttet?

Tove Janssons andra bilderbok blir Vem ska trösta knyttet? (1960). Den utkommer åtta år efter den hyllade och prisbelönade Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My. 

Där den första bilderboken är färggrann, full av överraskning och handlar om moderslängtan och barnets väg mot frigörelse, är Vem ska trösta knyttet? ett epos på vers, en romantisk berättelse om vägen från ensamhet till gemenskap, och om vikten av att övervinna sin rädsla och ha ett mål.

Det ensamma Knyttet måste övervinna sina rädslor när han träffar sin själsfrände Skruttet, som är om möjligt ännu räddare än han. I snäckan som Knyttet och Skruttet delar, finns både tryggheten i att vara två och vissheten om att ha ett uppdrag som är meningsskapande och livsviktigt.

Boken tillägnas Tuulikki, ”Tooti”, Pietilä, Tove Janssons nyfunna livskamrat, och i utkast kallas Knyttet för det feminina ”Knyttan”. Det är Tootis bok, en riktig kärleksbok, gjord av en seriös målare.

Den lömska barnboksförfattaren

Vid samma tid som Vem ska trösta knyttet? ges ut, och omedelbart älskas av läsarna och kritikerna, skriver Tove Jansson en tidskriftsessä där hon försöker besvara frågan varför hon skriver för barn. Det är ett tema hon ofta ombeds tala om, och det är rysligt svårt att säga något klokt, hon undviker helst att allt för mycket betona sig själv och mumintrollen. Simultant med essän arbetar hon på Det osynliga barnet, om ett barn som behandlats så illa att hon blivit osynlig.

Det blir essän ”Den lömska barnboksförfattaren”, där Tove Jansson uttrycker en syn på barnboksförfattandet som allt annat än oskyldigt. Hon skriver av barnslig iver, för sitt eget nöjes skull, som en form av eskapism, och som en självkoncentration. Barnboksförfattandet görs alltså inte för att uppfostra eller roa barnen, utan för att författaren själv vill avreagera sig och få utlopp för egna drifter och behov.

Det trygga får sin mening

I essän kommer även Tove Janssons konstsyn till uttryck, där balansen mellan det trygga och det farliga är oumbärligt. Det fantastiska är tryggt genom sin eskapistiska natur, liksom det vardagliga kan vara outhärdligt spännande, om en blixt slår ner från himlen, exempelvis.

”I en barnbok borde det finnas en väg där författaren stannar och barnet går vidare. Ett hot eller en härlighet som aldrig förklaras.” Den lömska barnboksförfattaren

Enligt Tove Jansson blir resultatet naivt om allt är för tydligt och klart berättat. Genom spökhistorierna och hotet får alltså även det trygga sin mening, och den till synes gulliga rollen som barnboksförfattare, eller ”muminmamma”, är betydligt mer nyanserad än så.

Tove_Jansson_Tolkien_illustration_1960_s
03

Skräck för vuxna och för barn


Det är uppiggande med katastrofatmosfär. Tove Jansson älskar horror, uppfattar Lewis Carrolls ångest och läser J. R. R. Tolkien som skräck. Det går inte att leva livet i gråskala, det behövs en svart dominant.

I badrummet i ateljén har Tove Jansson ett kollage av vilda tidningsurklipp med katastrofer som motiv: Seine som översvämmats, tornador och fartyg som förliser. En rejäl storm sitter aldrig fel, det är helt enkelt uppiggande med katastrofatmosfär. Skräcklitteraturens mästare Edgar Allan Poe är en favoritförfattare och i en del noveller närmar hon sig Poe i sitt makabra uttryckssätt. Att illustrera Poe är en dröm.

Tove_Jansson_catastrophy_bathroom_collage

Tove Janssons katastrofkollage som hon hade på sin badrumsdörr.

Underströmmar i Underlandet

Tove Jansson får erbjudandet att bildsätta en svensk nyutgåva av Lewis Carrolls barnboksklassiker Alice i Underlandet, och tar sig an det fastän hon är mycket upptagen och avvisar nästan alla externa uppdrag. Hon har redan tidigare bildsatt Carrolls Snarkjakten och J. R. R. Tolkiens Hobbiten, och en av orsakerna att hon tackar ja till Alice är att frågan kommer från förläggaren Åke Runnquist som är en viktig arbetskontakt och vän.

Den andra orsaken är att Tove Jansson genom bilderna vill kanalisera den känsla av mardröm som hon själv erfarit då hon läste boken i barndomen. Hon minns att hon mötte Lewis Carrolls ångest när hon läste honom som barn.

”Dehär historierna är skräckinjagande. Får jag rita dem i horror-stil? Så som jag såg dem som liten. (älskar horror också nuförtiden)” Brev från Tove Jansson

Tove Jansson önskar att hon kunde få illustrera ännu djärvare – söka djupare, mörkare landskap och leva ut tanken om underlandet som en mardröm. Kanske riktar sig boken egentligen till vuxna? För förlagets skull tämjer hon ändå bilderna, om hon inte hade gjort det hade resultatet blivit en verklig skräckbok.

Alice-landskapet blir ändå surrealistiskt, och hon funderar på hur vuxet symboliken kan tolkas, om underlandet läses freudianskt som en hänvisning till allt undertryckt begär. Uppdraget är roligt men svårt, bilderna känns underliga, det blir en rad färgbilder i en dämpad färgskala.

Tove_Jansson_illustration_Alice_in_wonderland_1966

Alice ligger och flyter i vattnet i Tove Janssons illustration i ”Alice i Underlandet”, 1966.

Tove_Jansson_illustration_girl_cat_bat_Alice_in_wonderland_1966

Alice och katten. Tove Janssons illustration i ”Alice i Underlandet”, 1966.

Lustfyllt skräckhus à la Gorey

I sitt bildskapande inspireras Tove Jansson av den amerikanska illustratören och författaren Edward Gorey, som liksom hon har ett suggestivt och humoristiskt uttryck. Hon skriver en novell tillägnad honom där hon väver in sin konstnärliga devis: ”det antydda är mycket viktigare än det föreställande”.

I novellen ”Svart-vitt” har huvudpersonen problem med att bildsätta en skräckantologi och bosätter sig då på uppmaning av sin fru Stella i ett förfallet, vint tornhus högt uppe på en kulle. Det är ett riktigt skräckhus med en vattenfylld källare.

Illustratören Edwards bilder blir alltjämt grå, och han tänker själv att problemet är för mycket vitt medan hans fru Stella påstår att problemet tvärtom är för mycket svart. Han vill göra bilderna dominanta, mörka, som det blänkande svarta vattnet i husets källare.

Edward slutar rita antologibilder och börjar av lust göra bilder av huset han bor i, han släpper loss för allt han är värd och då tar väggarnas mörka sprickor över allt det vita.

”Stella, förstår du hur det känns när man i hela sitt liv har sett allting grått och försiktigt och alltid försökt göra sitt bästa och bara blivit trött och sen plötsligt vet man, man vet med fullkomlig säkerhet.” Novellen ”Svart-vitt”

Det lustfyllda driver skapandet, allt annat vore trött och grått, och i bästa fall blir resultatet fullvuxet och frigjort, bågnande av spänning. Vilken eggande känsla det är – att veta med fullkomlig säkerhet.

Tove_Jansson_Tolkien_The_Hobbit_illillustration_horses_dragon_1960

Tove Janssons illustration av drakar och hästar i Tolkiens ”Hobbiten”, 1960.

Det är uppiggande med katastrofatmosfär. Tove Jansson älskar horror, uppfattar Lewis Carrolls ångest och läser J. R. R. Tolkien som skräck. Det går inte att leva livet i gråskala, det behövs en svart dominant.

I badrummet i ateljén har Tove Jansson ett kollage av vilda tidningsurklipp med katastrofer som motiv: Seine som översvämmats, tornador och fartyg som förliser. En rejäl storm sitter aldrig fel, det är helt enkelt uppiggande med katastrofatmosfär. Skräcklitteraturens mästare Edgar Allan Poe är en favoritförfattare och i en del noveller närmar hon sig Poe i sitt makabra uttryckssätt. Att illustrera Poe är en dröm.

Underströmmar i Underlandet

Tove Jansson får erbjudandet att bildsätta en svensk nyutgåva av Lewis Carrolls barnboksklassiker Alice i Underlandet, och tar sig an det fastän hon är mycket upptagen och avvisar nästan alla externa uppdrag. Hon har redan tidigare bildsatt Carrolls Snarkjakten och J. R. R. Tolkiens Hobbiten, och en av orsakerna att hon tackar ja till Alice är att frågan kommer från förläggaren Åke Runnquist som är en viktig arbetskontakt och vän.

Den andra orsaken är att Tove Jansson genom bilderna vill kanalisera den känsla av mardröm som hon själv erfarit då hon läste boken i barndomen. Hon minns att hon mötte Lewis Carrolls ångest när hon läste honom som barn.

”Dehär historierna är skräckinjagande. Får jag rita dem i horror-stil? Så som jag såg dem som liten. (älskar horror också nuförtiden)” Brev från Tove Jansson

Tove Jansson önskar att hon kunde få illustrera ännu djärvare – söka djupare, mörkare landskap och leva ut tanken om underlandet som en mardröm. Kanske riktar sig boken egentligen till vuxna? För förlagets skull tämjer hon ändå bilderna, om hon inte hade gjort det hade resultatet blivit en verklig skräckbok.

Alice-landskapet blir ändå surrealistiskt, och hon funderar på hur vuxet symboliken kan tolkas, om underlandet läses freudianskt som en hänvisning till allt undertryckt begär. Uppdraget är roligt men svårt, bilderna känns underliga, det blir en rad färgbilder i en dämpad färgskala.

Lustfyllt skräckhus à la Gorey

I sitt bildskapande inspireras Tove Jansson av den amerikanska illustratören och författaren Edward Gorey, som liksom hon har ett suggestivt och humoristiskt uttryck. Hon skriver en novell tillägnad honom där hon väver in sin konstnärliga devis: ”det antydda är mycket viktigare än det föreställande”.

I novellen ”Svart-vitt” har huvudpersonen problem med att bildsätta en skräckantologi och bosätter sig då på uppmaning av sin fru Stella i ett förfallet, vint tornhus högt uppe på en kulle. Det är ett riktigt skräckhus med en vattenfylld källare.

Illustratören Edwards bilder blir alltjämt grå, och han tänker själv att problemet är för mycket vitt medan hans fru Stella påstår att problemet tvärtom är för mycket svart. Han vill göra bilderna dominanta, mörka, som det blänkande svarta vattnet i husets källare.

Edward slutar rita antologibilder och börjar av lust göra bilder av huset han bor i, han släpper loss för allt han är värd och då tar väggarnas mörka sprickor över allt det vita.

”Stella, förstår du hur det känns när man i hela sitt liv har sett allting grått och försiktigt och alltid försökt göra sitt bästa och bara blivit trött och sen plötsligt vet man, man vet med fullkomlig säkerhet.” Novellen ”Svart-vitt”

Det lustfyllda driver skapandet, allt annat vore trött och grått, och i bästa fall blir resultatet fullvuxet och frigjort, bågnande av spänning. Vilken eggande känsla det är – att veta med fullkomlig säkerhet.

Källor & rättigheter

Text

Hanna Ylöstalo

Källor

Björk, Christina. Tove Jansson. Mycket mer än mumin (2003). (Skräck för vuxna och för barn: Kapitlet ”På snarkjakt”)

Happonen, Sirke. Efterordet till Bulevarden och andra texter (2017).

Jansson, Tove. ”Brevet”, Helsingfors-Journalen nr. 6 (1936). Ingår i Bulevarden och andra texter (2017). (Tove Jansson och antifascismen)

Jansson, Tove. ”Aldrig mera Capri!”, Julen (1936). Ingår i Bulevarden och andra texter (2017). (Tove Jansson och antifascismen)

Jansson, Tove. ”Atos min vän”, i Astra Nova nr. 2/1996. Ingår i Jorden går under! Tove Janssons första muminserie i Ny Tid 1947-48 (2007). (Tove Jansson och antifascismen)

Jansson, Tove. ”Den lömska barnboksförfattaren”, Horisont nr. 2 (1961). Ingår i Bulevarden och andra texter (2017). (Tove Jansson som barnboksförfattare) 

Jansson, Tove. Lyssnerskan (1971). (Skräck för vuxna och för barn: ”Svart-vitt”)

Kruskopf, Erik. Skämttecknaren Tove Jansson (1995). (Tove Jansson och antifascismen)

Westin, Boel. Tove Jansson. Ord, bild, liv (2007). (Tove Jansson som barnboksförfattare: s. 349–351, Skräck för vuxna och för barn: s. 334–338, s. 356–369.)

Red. Westin, Boel & Svensson Helen. Brev från Tove Jansson (2014). (Tove Jansson och antifascismen: Brev till familjen 24.4.1938 och 11.6.1939. Skräck för vuxna och för barn: Brev till Åke Runnquist 8.2.1965, Brev till Ham, odaterat, september 1965)

Bildrättigheter

01 © Moomin Characters ™

02–05  © Tove Jansson

06 Moomin Characters arkiv

07  © Tove Jansson

08-11 © Moomin Characters ™

12-16 © Tove Jansson


ÖVRIGA ARTIKLAR

image-1918

Livet i ateljén

Tove Jansson författare

Den lyhörda författaren

image-1921

Konstnären som komponerar sitt liv

Tove Jansson Mumin_erovrar_varlden

Mumintrollen erövrar världen

image-3610

Ön för de ensamma och fria

image-3607

Det lustfyllda arbetet

PRIVACY POLICY / COOKIE POLICY / SITE CREDITS

SUBSCRIBE TO THE NEWSLETTER
INSTAGRAM

© MOOMIN CHARACTERS ™
© TOVE JANSSON

Our website uses cookies and tracking scripts to improve your experience and analyze the traffic.
Find out more from our Privacy Policy & Cookie Policy.