Det var en gång ett litet knytt

Resa genom Tyskland 

Det är trettiotal och mycket ovanligt att en ung kvinna reser ensam. Eftersom Tove Janssons släktingar bor i Velbert i Tyskland får hon år 1934 ändå möjligheten och på resan genom kontinenten noterar hon den utbredda nationalistiska andan och illustrerar den i sina anteckningsböcker. När hon åker genom Nürnberg målar hon den påtagligt fientliga staden.

Bilden av Tyskland är allt annat än romantiserad. I novellen ”Brevet” uttrycker hon missförhållanden i München genom den fattiga och olyckliga herr Vöpel som har sjunkit in i ”meningslöshetens grå kåpa”. Han blickar avundsjukt mot de lyckliga världsresenärerna på tågstationen och har själv inte råd att resa.

Tove Jansson ser sig själv som liberal, skämtar om att hon är hopplöst borgerlig, trots att hennes far kallar henne vänstervriden på grund av hennes umgänge. Under festerna i författarkretsarna i Helsingfors i slutet av trettiotalet rör sig samtalen allt oftare från konsten mot det stundande kriget och politiken.

Hitler ropar: ”Mer kaka!!!”

Redan tidigt, år 1935, gör Tove Jansson en illustration till Garm där en kund önskar köpa en docka som säger ”mamma”, men hela affärens lager utgörs av dockor som säger ”Heil Hitler”. Kvinnor, barn, hela samhället påverkas i vardagen helt konkret av de fascistiska tendenserna. Tidningen Garm är progressiv, uttalat diktaturkritisk, med en antifascistisk värdegrund.

Den första uppseendeväckande omslagsbilden för Garm gör Tove Jansson år 1938, då hon avbildar Hitler sittande ovanpå ett lager av sprängvaror. Det är också det året då den tyska armén expanderar i Centraleuropa, och på ett ödesdigert fyrmaktsmöte i München får Hitler fria händer i Tjeckoslovakien. Bara några veckor senare tecknar Tove Jansson den tyska Führern som ett missnöjt barn, sittande omgiven av vuxna som erbjuder honom kakor. Hitler ropar: ”Mer kaka!!!” medan kakorna har namn som ”Elsass Lothringen” och ”Polska korridoren”.

Dessa snäva gränser, detta rashat

Tove Jansson säger ifrån också när fascismen smyger sig på i oväntade lägen. I mitten av trettiotalet, när hon studerar i Paris, sitter hon på stamkrogen Dôme till bords med några som visar sig vara nationalistiska finländare (så kallade ”äktfinskar”). I brev till familjen:

”Jag molteg i en timme och en halv, så kunde jag inte hålla mig längre utan sa dem att jordens förbannelse var just dessa snäva gränser, detta rashat, denna språkhets, detta lumpna ’du-får-inte-leka-på-våran-gård’, detta löjliga etiketterande, och nästa gång de visade tendenser att börja gräfta i politik tänkte jag resa mig och gå med detsamma.” Brev från Tove Jansson

En resa Tove Jansson gör precis innan krigsåren går till Italien år 1939. Där stannar hon på ett hotell som heter Germania, och därefter skriver hon novellen ”Aldrig mera Capri!” som gestaltar de tyska turisterna som invaderat ön. ”Ariskt vitt och hygieniskt runtom”, tycker berättaren, och undrar var det genuina italienska döljer sig och varför hon har kommit till Italien för att äta tysk soppa.

Censurerad Stalin

När Tove Jansson blir bunden till Helsingfors under fyrtiotalets krig ökar hennes bidrag till Garm. I omslagsillustrationerna är det igenkännbara hakkorset ofta närvarande, och missförhållanden i hemlandet gestaltas ymnigt. 

Under fredsförhandlingarna mellan Finland och Sovjet avbildar hon Stalin, och blir censurerad. Bilden för Garm (1940 nr. 1&2) skämtar om storleken på Stalins svärd. För att få bilden godkänd ändrar hon hans kropp och ger honom ett yvigt skägg, så att han kan tolkas som vilken rysk soldat som helst.

Karikatyrerna av kända personer är ändå bara en bråkdel av Tove Janssons bilder, porträttlikhet är trots allt inte hennes styrka. De flesta bilderna i Garm kretsar kring vardagen i ett krigsdrabbat land och den vanliga individens liv. I nyårsnumret 1943 avbildar hon det gamla året 1942 med famnen full av krigsrelaterad bråte, som han överlämnar till det oskyldiga året 1943. Också där med sympatin hos dem som kuvas under bördan, och med förmåga att iscensätta det absurda, rentav komiska, i tider som blir allt svårare.

I badrummet i ateljén har Tove Jansson ett kollage av vilda tidningsurklipp med katastrofer som motiv: Seine som översvämmats, tornador och fartyg som förliser. En rejäl storm sitter aldrig fel, det är helt enkelt uppiggande med katastrofatmosfär. Skräcklitteraturens mästare Edgar Allan Poe är en favoritförfattare och i en del noveller närmar hon sig Poe i sitt makabra uttryckssätt. Att illustrera Poe är en dröm.

Underströmmar i Underlandet

Tove Jansson får erbjudandet att bildsätta en svensk nyutgåva av Lewis Carrolls barnboksklassiker Alice i Underlandet, och tar sig an det fastän hon är mycket upptagen och avvisar nästan alla externa uppdrag. Hon har redan tidigare bildsatt Carrolls Snarkjakten och J. R. R. Tolkiens Hobbiten, och en av orsakerna att hon tackar ja till Alice är att frågan kommer från förläggaren Åke Runnquist som är en viktig arbetskontakt och vän.

Den andra orsaken är att Tove Jansson genom bilderna vill kanalisera den känsla av mardröm som hon själv erfarit då hon läste boken i barndomen. Hon minns att hon mötte Lewis Carrolls ångest när hon läste honom som barn.

”Dehär historierna är skräckinjagande. Får jag rita dem i horror-stil? Så som jag såg dem som liten. (älskar horror också nuförtiden)” Brev från Tove Jansson

Tove Jansson önskar att hon kunde få illustrera ännu djärvare – söka djupare, mörkare landskap och leva ut tanken om underlandet som en mardröm. Kanske riktar sig boken egentligen till vuxna? För förlagets skull tämjer hon ändå bilderna, om hon inte hade gjort det hade resultatet blivit en verklig skräckbok.

Alice-landskapet blir ändå surrealistiskt, och hon funderar på hur vuxet symboliken kan tolkas, om underlandet läses freudianskt som en hänvisning till allt undertryckt begär. Uppdraget är roligt men svårt, bilderna känns underliga, det blir en rad färgbilder i en dämpad färgskala.

Lustfyllt skräckhus à la Gorey

I sitt bildskapande inspireras Tove Jansson av den amerikanska illustratören och författaren Edward Gorey, som liksom hon har ett suggestivt och humoristiskt uttryck. Hon skriver en novell tillägnad honom där hon väver in sin konstnärliga devis: ”det antydda är mycket viktigare än det föreställande”.

I novellen ”Svart-vitt” har huvudpersonen problem med att bildsätta en skräckantologi och bosätter sig då på uppmaning av sin fru Stella i ett förfallet, vint tornhus högt uppe på en kulle. Det är ett riktigt skräckhus med en vattenfylld källare.

Illustratören Edwards bilder blir alltjämt grå, och han tänker själv att problemet är för mycket vitt medan hans fru Stella påstår att problemet tvärtom är för mycket svart. Han vill göra bilderna dominanta, mörka, som det blänkande svarta vattnet i husets källare.

Edward slutar rita antologibilder och börjar av lust göra bilder av huset han bor i, han släpper loss för allt han är värd och då tar väggarnas mörka sprickor över allt det vita.

”Stella, förstår du hur det känns när man i hela sitt liv har sett allting grått och försiktigt och alltid försökt göra sitt bästa och bara blivit trött och sen plötsligt vet man, man vet med fullkomlig säkerhet.” Novellen ”Svart-vitt”

Det lustfyllda driver skapandet, allt annat vore trött och grått, och i bästa fall blir resultatet fullvuxet och frigjort, bågnande av spänning. Vilken eggande känsla det är – att veta med fullkomlig säkerhet.