Tove Jansson familj • Livet i ateljén • Här föddes Mumin

01

En familj med öppen dörr

På väggarna i ateljéhemmet hänger tavlor gjorda av familjen Janssons vänner, hemmet beskrivs som bohemiskt, och i hyllorna står metervis med böcker av olika slag. Tecknandet och berättelserna flyter in i Tove Janssons lekar.

I barndomen sitter Tove Jansson i sin mor Signe Hammarsten Janssons, Hams, famn medan denna illustrerar för tidningar och formger sedlar. Den lilla familjen bor i ett jugendhus på Lotsgatan, på Skatudden.

Ham har överraskat alla och flyttat till en stad där det pratas finska, och allt detta har hon gjort för kärleken – skulptören Viktor Jansson, Faffan, som hon har träffat i Paris. Det pratas om de ryska revolutionerna, och när Tove Jansson är bara några år gammal förklarar sig Finland självständigt och ett inbördeskrig bryter ut.

tove jansson familj ateljé — Tove Jansson i sin mor Signe Hammarsten Janssons, Hams, famn.

Tove Jansson i sin mor Signe Hammarsten Janssons, Hams, famn.

Tiotalet är en förändringens tid i Finland – en grogrund för en helt egen nationell och språklig identitet. Hos Janssons är det Ham som står för de regelbundna inkomsterna. Tillsammans med sin dotter poserar hon på omslaget till en feministisk tidskrift, det är nämligen ovanligt att en kvinna har hand om familjens ekonomi.

Trots att barndomen präglas av krig är stämningen lycklig hemma hos familjen Jansson. Tillsammans sitter mor och barn framför den öppna spisen och ser in i elden, mor berättar en saga som alltid börjar på samma sätt:

”Det var en gång en flicka som var så förfärligt vacker och hennes mamma tyckte så förfärligt mycket om henne …” (Bildhuggarens dotter 1968)

Tove Jansson är det äldsta barnet i en kärnfamilj bestående av föräldrarna, Tove och bröderna Per Olov och Lars, och kulturen där hemma är lika delar finlandssvensk (en svenskspråkig minoritet i Finland) och svensk.

Syskonen växer upp med förvissningen om att utövandet av det konstnärliga yrket är vardag och tillvarons mening.

Viktor Jansson and Signe Hammarsten-Jansson met in Paris. — Viktor Jansson och Signe Hammarsten Jansson träffades i Paris.

Viktor Jansson och Signe Hammarsten Jansson träffades i Paris.

Astra Signe Hammarsten Jansson Tove Jansson cover — Signe Hammarsten Jansson med dottern Tove i tidsskriften Astra från 1922.

Signe Hammarsten Jansson med dottern Tove i tidsskriften Astra från 1922.

Tove Jansson childhood illustration — Tove Jansson skrev och illustrerade redan tidigt små historier, denna från år 1921.

Tove Jansson skrev och illustrerade redan tidigt små historier, denna från år 1921.

En annan central familj i Tove Janssons liv finns på andra sidan Bottniska viken. Sexton år gammal bor hon hos sin morbror i Stockholm och studerar konsthantverk vid Tekniska skolan. Samtidigt får hon vistas länge hos mormor, morfar och den stora prästfamiljen i ett hus med en stor veranda, omgiven av en frodig trädgård. Morbröderna är vilda spökhistorieberättare och precis som Ham är de aktiva och äventyrliga, och Tove tycker mycket om dem.

På Tekniska skolan växer tonåriga Tove Jansson så det knakar. Hon formger, tecknar kroki och älskar färger. I breven skriver hon om hemlängtan, men också om roligheter och det ansvar som hon känner redan då. Tove Jansson bär på en stor iver att berätta och dona, men allt är inte lustfyllt, hon vill också hjälpa Ham att försörja deras familj.

Det är naturligt att följa den väg som föräldrarna har stakat ut, hur de helt och hållet har dedicerat sig till det konstnärliga arbetet sätter sina spår. Familjen flyttar in i det nygrundade konstnärshemmet Lallukka i Tölö och utvecklar sitt eget kollektiv.

Ham assisterar vid Faffans gipsgjutning, bröderna börjar skriva och familjemedlemmarna blir varandras hovkritiker. Ham delar med sig av sina arbetskontakter, vilket leder till att Tove Jansson får in foten på många betydelsefulla tidningsredaktioner. Hipporna med Faffans kollegor varar till långt in på småtimmarna.

Sambandet mellan försörjning och konstnärligt arbete står från början klart. Konsten är ett arbete, en livshållning, en passion och något som det går att leva på.

På väggarna i ateljéhemmet hänger tavlor gjorda av familjen Janssons vänner, hemmet beskrivs som bohemiskt, och i hyllorna står metervis med böcker av olika slag. Tecknandet och berättelserna flyter in i Tove Janssons lekar.

I barndomen sitter Tove Jansson i sin mor Signe Hammarsten Janssons, Hams, famn medan denna illustrerar för tidningar och formger sedlar. Den lilla familjen bor i ett jugendhus på Lotsgatan, på Skatudden.

Ham har överraskat alla och flyttat till en stad där det pratas finska, och allt detta har hon gjort för kärleken – skulptören Viktor Jansson, Faffan, som hon har träffat i Paris. Det pratas om de ryska revolutionerna och när Tove Jansson är bara några år gammal förklarar sig Finland självständigt och ett inbördeskrig bryter ut.

Tiotalet är en förändringens tid i Finland – en grogrund för en helt egen nationell och språklig identitet. Hos Janssons är det Ham som står för de regelbundna inkomsterna. Tillsammans med sin dotter poserar hon på omslaget till en feministisk tidskrift, det är ovanligt att en kvinna har hand om familjens ekonomi.

Trots att barndomen präglas av krig är stämningen lycklig hemma hos familjen Jansson. Tillsammans sitter mor och barn framför den öppna spisen och ser in i elden, mor berättar en saga som alltid börjar på samma sätt:

”Det var en gång en flicka som var så förfärligt vacker och hennes mamma tyckte så förfärligt mycket om henne …” (Bildhuggarens dotter 1968)

Tove Jansson är det äldsta barnet i en kärnfamilj bestående av föräldrarna, Tove och bröderna Per Olov och Lars, och kulturen där hemma är lika delar finlandssvensk (en svenskspråkig minoritet i Finland) och svensk.

Syskonen växer upp med förvissningen om att utövandet av det konstnärliga yrket är vardag och tillvarons mening.

En annan central familj i Tove Janssons liv finns på andra sidan Bottniska viken. Sexton år gammal bor hon hos sin morbror i Stockholm och studerar konsthantverk vid Tekniska skolan. Samtidigt får hon vistas länge hos mormor, morfar och den stora prästfamiljen i ett hus med en stor veranda, omgiven av en frodig trädgård. Morbröderna är vilda spökhistorieberättare och precis som Ham är de aktiva och äventyrliga, och Tove tycker mycket om dem.

”Det var en gång en flicka som var så förfärligt vacker och hennes mamma tyckte så förfärligt mycket om henne …”

På Tekniska skolan växer tonåriga Tove Jansson så det knakar. Hon formger, tecknar kroki och älskar färger. I breven skriver hon om hemlängtan, men också om roligheter och det ansvar som hon känner redan då. Tove Jansson bär på en stor iver att berätta och dona, men allt är inte lustfyllt, hon vill också hjälpa Ham att försörja deras familj.

Det är naturligt att följa den väg som föräldrarna har stakat ut, hur de helt och hållet har dedicerat sig till det konstnärliga arbetet sätter sina spår. Familjen flyttar in i det nygrundade konstnärshemmet Lallukka i Tölö och utvecklar sitt eget kollektiv.

Ham assisterar vid Faffans gipsgjutning, bröderna börjar skriva och familjemedlemmarna blir varandras hovkritiker. Ham delar med sig av sina arbetskontakter, vilket leder till att Tove Jansson får in foten på många betydelsefulla tidningsredaktioner. Hipporna med Faffans kollegor varar till långt in på småtimmarna.

Sambandet mellan försörjning och konstnärligt arbete står från början klart. Konsten är ett arbete, en livshållning, en passion och något som det går att leva på.

02

Målningarna mister glansen

När andra världskriget bryter ut och Finland hamnar i kläm mellan Sovjetunionen och Tyskland, vänds hela tillvaron upp och ner. För den unga Tove Jansson ställs konstnärskarriären inför nya prövningar och inom familjen djupnar meningsskiljaktigheterna.

Målningarna mister glansen, hela tillvaron är stadd i fritt fall.

”Dagarna är korta och grå. Alla går omkring i sitt eget lilla utrymme, väntar på freden och håller monologer över kriget.” (Brev från Tove Jansson)

Tove Jansson tar avstamp från familjen och polemiserar mot den. I en oljemålning i början av fyrtiotalet avbildar Tove Jansson sin familj och samtidigt krigets närvaro. Atmosfären i målningen blir förvriden, hon försöker åtgärda det med färg.

Faffans protyska böjelser och hans sår från det finska inbördeskriget i Tove Janssons barndom prövar honom och familjen. När Per Olov Jansson dessutom ligger vid fronten blir familjen, särskilt Ham, mycket orolig.

Tove Jansson family painting 1942 — Tove Janssons målning ”Familjen” (1942) skildrar kriget.

Tove Janssons målning ”Familjen” (1942) skildrar kriget.

Krigföringen framträder som ett schackspel. I familjen växer en spänning av politiska meningsskiljaktigheter fram; Tove Jansson grubblar över kvinnans lott, hon motsätter sig sin fars åsikter och finner kriget djupt meningslöst. Hon är kär i vänstersinnade Tapio Tapiovaara, vilket Faffan inte tycker om.

Tove Jansson Garm illustration — Pärmbild tecknad av Tove Jansson för magasinet *Garm* år 1943.

Pärmbild tecknad av Tove Jansson för magasinet *Garm* år 1943.

”När männen slutar döda skall jag föda, – men de slutar nog aldrig”, skriver hon, och öser av frustrationen i skämtteckningar och politiskt djärva bilder för tidskriften Garm.

Småtrollen och den stora översvämningen ( — Video: Visste du det här om den första muminberättelsen?

Video: Visste du det här om den första muminberättelsen?

Som en motvikt flyr Tove Jansson in i fantasins värld. Hon längtar efter värme och att driva runt, ”bara vara”, hon målar stilleben, eskapistiska sagolandskap och andra motiv som inte tycks ha någon koppling till kriget.

Hon kämpar i spänningen av illustrationsjobb som betalar bra och måleriet som är hennes passion. Ibland blir målningarna ansträngda, ”duktiga”, hon får kritik för att tecknandet syns i hennes målningar och hon grubblar på vad man gör för sin egen skull och vad man gör för andras. När bildarbetet helt stannar upp lägger hon grunden för berättelsen om familjen i dalen.

Den första sagan, Småtrollen och den stora översvämningen, får sin början i skogens djupaste del. Den handlar om Mumintrollet och hans mamma som är på jakt efter pappan som kommit bort. Mumintrollen kallas småtroll eftersom förlaget tycker att mumintroll är ett obegripligt namn. Sagan om den stora översvämningen får ett lyckligt slut i ett stort runt hus i en fredlig dal, och kommer också att bli utgångspunkten för en hel värld av mymlor, hemuler och knytt.

När andra världskriget bryter ut och Finland hamnar i kläm mellan Sovjetunionen och Tyskland, vänds hela tillvaron upp och ner. För den unga Tove Jansson ställs konstnärskarriären inför nya prövningar och inom familjen djupnar meningsskiljaktigheterna.

Målningarna mister glansen, hela tillvaron är stadd i fritt fall.

”Dagarna är korta och grå. Alla går omkring i sitt eget lilla utrymme, väntar på freden och håller monologer över kriget.” (Brev från Tove Jansson)

Tove Jansson tar avstamp från familjen och polemiserar mot den. I en oljemålning i början av fyrtiotalet avbildar Tove Jansson sin familj och samtidigt krigets närvaro. Atmosfären i målningen blir förvriden, hon försöker åtgärda det med färg.

Faffans protyska böjelser och hans sår från det finska inbördeskriget i Tove Janssons barndom prövar honom och familjen. När Per Olov Jansson dessutom ligger vid fronten blir familjen, särskilt Ham, mycket orolig.

Krigföringen framträder som ett schackspel. I familjen växer en spänning av politiska meningsskiljaktigheter fram; Tove Jansson grubblar över kvinnans lott, hon motsätter sig sin fars åsikter och finner kriget djupt meningslöst. Hon är kär i vänstersinnade Tapio Tapiovaara, vilket Faffan inte tycker om.

”När männen slutar döda skall jag föda, – men de slutar nog aldrig”, skriver hon, och öser av frustrationen i skämtteckningar och politiskt djärva bilder för tidskriften Garm.

Som en motvikt flyr Tove Jansson in i fantasins värld. Hon längtar efter värme och att driva runt, ”bara vara”, hon målar stilleben, eskapistiska sagolandskap och andra motiv som inte tycks ha någon koppling till kriget.

Hon kämpar i spänningen av illustrationsjobb som betalar bra och måleriet som är hennes passion. Ibland blir målningarna ansträngda, ”duktiga”, hon får kritik för att tecknandet syns i hennes målningar och hon grubblar på vad man gör för sin egen skull och vad man gör för andras. När bildarbetet helt stannar upp lägger hon grunden för berättelsen om familjen i dalen.

”När männen slutar döda skall jag föda, – men de slutar nog aldrig”

Den första sagan, Småtrollen och den stora översvämningen, får sin början i skogens djupaste del. Den handlar om Mumintrollet och hans mamma som är på jakt efter pappan som kommit bort. Mumintrollen kallas småtroll eftersom förlaget tycker att mumintroll är ett obegripligt namn. Sagan om den stora översvämningen får ett lyckligt slut i ett stort runt hus i en fredlig dal, och kommer också att bli utgångspunkten för en hel värld av mymlor, hemuler och knytt.

03

Staffliet mitt på golvet

I mitten av fyrtiotalet, ungefär samtidigt som Tove Jansson flyttar in i sin egen tornhusateljé, blir det äntligen fred. Alla drömmar och planer från förr har raserats och Tove Jansson får börja om på nytt.

Tove Jansson cat black white photo — Tove Jansson med katten Psipsina i tornhusateljén på Ulrikasborgsgatan 1.

Tove Jansson med katten Psipsina i tornhusateljén på Ulrikasborgsgatan 1.

Ateljén på Ulrikasborgsgatan 1 är skamfilad av bombningarna, men lättnaden är enorm. Det ska bli iskalla vintrar och det kommer att ta en god stund innan Tove Jansson slipper hyror och skulder, men efter att ha levt alltför tätt inpå familjen under kriget är hon så redo man kan bli.

”Första gången jag kom in i den nya ateljén blev det alarm och artilleriet gav mig välkomstsalut. Jag stod still och bara såg, och var lycklig. Blåsten for in genom trasiga fönsterbågar och raserade kaminrör, under sprickorna i väggarna låg stora högar murbruk. Tolv fönster ut mot ljuset och högt som i en kyrka. Jag ställde staffliet mitt på golvet, jag var fullständigt lycklig.” (Anteckning från 1944)

Det egna rummet betyder allt för en ung konstnär. För en kvinna är det särskilt avgörande att bereda plats för sig själv.

Tove Jansson sällskapar med filosofen, journalisten och riksdagsmannen Atos Wirtanen, som är frisinnad och älskar Nietzsche, men som också ibland tänker på giftermål. ”Jag ser vad det blir av mitt måleri om jag gifter mig”, tvekar Tove Jansson, som sett många kvinnor, bland annat sin egen mor, överge konsten på grund av en man.

I ateljén odlas självständigheten och konstnärskapet bortom den traditionella kvinnorollen. Tove Jansson är snart trettio år gammal och behöver friheten att arbeta och vara sig själv.

Tove Janssons partner Tuulikki Pietilä var grafiker.

Tove Janssons partner Tuulikki Pietilä var grafiker.

Det är inte heller en man som slutligen blir Tove Janssons livskamrat. Det är ovanligt och till och med olagligt när Tove Jansson börjar intressera sig för kvinnor och märker att hon förälskar sig i en person, oberoende av kön.

Hon träffar den karismatiska teaterregissören Vivica Bandler och överraskas också själv av den fullkomliga naturlighet och det lugn hon känner inför att förälska sig i en kvinna.

Tove Jansson landar slutligen med den lugna och praktiska grafikern Tuulikki Pietilä. De får inga barn och delar i stället en vardag med arbetsrutiner, filmer, modellhus och snaps.

Genom livet ingår Tove Jansson i olika familjer och bygger också familjer genom konstnärskapet. Familjekonceptet som omgärdar henne byggs om och byggs på, det är en konstruktion i ständig förändring.

I mitten av fyrtiotalet, ungefär samtidigt som Tove Jansson flyttar in i sin egen tornhusateljé, blir det äntligen fred. Alla drömmar och planer från förr har raserats och Tove Jansson får börja om på nytt.

Ateljén på Ulrikasborgsgatan 1 är skamfilad av bombningarna, men lättnaden är enorm. Det ska bli iskalla vintrar och det kommer att ta en god stund innan Tove Jansson slipper hyror och skulder, men efter att ha levt alltför tätt inpå familjen under kriget är hon så redo man kan bli.

”Första gången jag kom in i den nya ateljén blev det alarm och artilleriet gav mig välkomstsalut. Jag stod still och bara såg, och var lycklig. Blåsten for in genom trasiga fönsterbågar och raserade kaminrör, under sprickorna i väggarna låg stora högar murbruk. Tolv fönster ut mot ljuset och högt som i en kyrka. Jag ställde staffliet mitt på golvet, jag var fullständigt lycklig.” (Dagboksanteckning från 1944)

Det egna rummet betyder allt för en ung konstnär. För en kvinna är det särskilt avgörande att bereda plats för sig själv.

Tove Jansson sällskapar med filosofen, journalisten och riksdagsmannen Atos Wirtanen, som är frisinnad och älskar Nietzsche, men som också ibland tänker på giftermål. ”Jag ser vad det blir av mitt måleri om jag gifter mig”, tvekar Tove Jansson, som sett många kvinnor, bland annat sin egen mor, överge konsten på grund av en man.

I ateljén odlas självständigheten och konstnärskapet bortom den traditionella kvinnorollen. Tove Jansson är snart trettio år gammal och behöver friheten att arbeta och vara sig själv.

”Jag ställde staffliet mitt på golvet, jag var fullständigt lycklig.”

Det är inte heller en man som slutligen blir Tove Janssons livskamrat. Det är ovanligt och till och med olagligt när Tove Jansson börjar intressera sig för kvinnor och märker att hon förälskar sig i en person, oberoende av kön.

Hon träffar den karismatiska teaterregissören Vivica Bandler och överraskas också själv av den fullkomliga naturlighet och det lugn hon känner inför att förälska sig i en kvinna.

Tove Jansson landar slutligen med den lugna och praktiska grafikern Tuulikki Pietilä. De får inga barn och delar i stället en vardag med arbetsrutiner, filmer, modellhus och snaps.

Genom livet ingår Tove Jansson i olika familjer och bygger också familjer genom konstnärskapet. Familjekonceptet som omgärdar henne byggs om och byggs på, det är en konstruktion i ständig förändring.

04

Sten full av silver

Den rofyllda sommaren 1967 arbetar Tove Jansson på en berättelse som hon kallar ”Jag, Bildhuggarens dotter”. Sinnesintrycken och skönheten i omvärlden djupnar, de blir konst.

Om somrarna vistas familjen Jansson i Pellinge skärgård. När Tove Jansson och Tuulikki Pietilä får möjlighet bygger de en stuga ute på en karg ö, långt ute i havsbandet.

Efter att ha skrivit barnböcker i flera decennier börjar Tove Jansson leta sig bakåt i tiden och bygger upp en miniatyrvärld för en vuxen läsare. Hon skriver om en barndom i en ateljé där ett dukat middagsbord från sovhyllan betraktat omvandlas till en målning – närheten till den egna barndomen i Faffans ateljé är uppenbar. I den här tillvaron är ”amatör” det värsta skällsordet av alla.

Det är en utpräglad konstnärsbok Tove Jansson skriver, en berättelse om en utvecklad och samtidigt barnsligt nyckfull blick. Ett nattligt landskap ute i skärgården beskrivs som en illustration där alla de gråa tonerna äntligen har tryckts rätt.

Tove Jansson statue Victor Jansson — ”Flickhuvud/Porträtt av Tove Jansson” är en marmorbyst gjord av Viktor Jansson kring år 1920.

”Flickhuvud/Porträtt av Tove Jansson” är en marmorbyst gjord av Viktor Jansson kring år 1920.

I ett av kapitlen av Bildhuggarens dotter skriver hon om konstnärens arbete genom en liten person som med mycket möda och stort besvär rullar hem en sten som hon är övertygad om att är full av silver.

Arbetet och övertygelsen om stenens magi är som en konstnärs ensamma arbete långt borta i periferin. När hon närmar sig hemdörren flera trappor upp i våningshuset faller stenen ändå av misstag ner som en meteor från balkongen, och jagberättaren misslyckas.

”Ingen fick veta hur nära det var att vi hade blivit rika”, skriver Tove Jansson, och avslutar på så vis den utmejslade scenen med en blinkning.

Tove Janssons roman *Bildhuggarens dotter* (1968) med pärmbild av brodern Per Olov Jansson.

I skrivandet på Klovharun den sommaren avbildar Tove Jansson en man med många likheter till Faffan, som dött tio år tidigare. Skulptörens rutin och högtidlighet störs när en tant tränger sig på och vill göra glansbildstavlor.

”Jag visste inte vad jag skulle tro. Gipstavlorna var verkligen det vackraste jag nånsin hade sett men de var inte konst. Man kunde inte ha respekt för dem, man fick inte ha det. Egentligen borde de föraktas. Det var hemskt att göra glansbildstavlor i pappas ateljé och dessutom under en gipsgjutning.”

Tove Jansson iakttar positionerna. Fadern slänger inte tavlan som tanten gjort utan placerar den lite i skymundan i bokhyllan, och dottern jämför sig själv med honom och hans konstsyn.

Som Faffan använt sin dotter som modell för skulptur använder hans dotter minnet av honom. Som en naturlig och respektfull handling låter Tove Jansson sig bli skildrad och skildrar själv vidare.

Den rofyllda sommaren 1967 arbetar Tove Jansson på en berättelse som hon kallar ”Jag, Bildhuggarens dotter”. Sinnesintrycken och skönheten i omvärlden djupnar, de blir konst.

Om somrarna vistas familjen Jansson i Pellinge skärgård. När Tove Jansson och Tuulikki Pietilä får möjlighet bygger de en stuga ute på en karg ö, långt ute i havsbandet.

Efter att ha skrivit barnböcker i flera decennier börjar Tove Jansson leta sig bakåt i tiden och bygger upp en miniatyrvärld för en vuxen läsare. Hon skriver om en barndom i en ateljé där ett dukat middagsbord från sovhyllan betraktat omvandlas till en målning – närheten till den egna barndomen i Faffans ateljé är uppenbar. I den här tillvaron är ”amatör” det värsta skällsordet av alla.

Det är en utpräglad konstnärsbok Tove Jansson skriver, en berättelse om en utvecklad och samtidigt barnsligt nyckfull blick. Ett nattligt landskap ute i skärgården beskrivs som en illustration där alla de gråa tonerna äntligen har tryckts rätt.

I ett av kapitlen i Bildhuggarens dotter skriver hon om konstnärens arbete genom en liten person som med mycket möda och stort besvär rullar hem en sten som hon är övertygad om att är full av silver.

Arbetet och övertygelsen om stenens magi är som en konstnärs ensamma arbete långt borta i periferin. När hon närmar sig hemdörren flera trappor upp i våningshuset faller stenen ändå av misstag ner som en meteor från balkongen, och jagberättaren misslyckas.

”Ingen fick veta hur nära det var att vi hade blivit rika”, skriver Tove Jansson, och avslutar på så vis den utmejslade scenen med en blinkning.

I skrivandet på Klovharun den sommaren avbildar Tove Jansson en man med många likheter till Faffan, som dött tio år tidigare. Skulptörens rutin och högtidlighet störs när en tant tränger sig på och vill göra glansbildstavlor.

”Jag visste inte vad jag skulle tro. Gipstavlorna var verkligen det vackraste jag nånsin hade sett men de var inte konst. Man kunde inte ha respekt för dem, man fick inte ha det. Egentligen borde de föraktas. Det var hemskt att göra glansbildstavlor i pappas ateljé och dessutom under en gipsgjutning.” (Bildhuggarens dotter 1968)

”Ingen fick veta hur nära det var att vi hade blivit rika”

Tove Jansson iakttar positionerna. Fadern slänger inte tavlan som tanten gjort utan placerar den lite i skymundan i bokhyllan, och dottern jämför sig själv med honom och hans konstsyn.

Som Faffan använt sin dotter som modell för skulptur använder hans dotter minnet av honom. Som en naturlig och respektfull handling låter Tove Jansson sig bli skildrad och skildrar själv vidare.