Tove Jansson black cat photo

K
o
n
s
t
n
ä
r
e
n
s
o
m
k
o
m
p
o
n
e
r
a
r
s
i
t
t
l
i
v

  1. 0
    1
    V
    a
    r
    j
    e
    d
    u
    k
    ä
    r
    e
    t
    t
    s
    j
    ä
    l
    v
    p
    o
    r
    t
    r
    ä
    t
    t
  2. 0
    2
    T
    e
    m
    p
    o
    t
    h
    ö
    g
    t
    o
    c
    h
    u
    t
    t
    r
    y
    c
    k
    e
    t
    b
    r
    e
    t
    t
  3. 0
    3
    B
    y
    g
    g
    a
    i
    n
    r
    e
    o
    c
    h
    y
    t
    t
    r
    e
    h
    u
    s
01

Varje duk är ett självporträtt


”Varje nature morte, varje landskap, varje duk är ett självporträtt!!” skriver Tove Jansson. Konstnärer avbildar alltid sig själv och sin tid – Tove Jansson är övertygad om att det inte går att måla utan att sätta sig själv på spel.

Tove Jansson skissar fram konturerna av sitt eget ansikte i kol, sedan avbildar hon sig själv i olja mot en fond av egna målningar. Den första bilden som ställs ut är ett tecknat självporträtt som ingår i Humoristernas utställning vid Salon Strindberg 1933.

Under trettiotalets studier vid konstskolor i Helsingfors och Paris blir självporträtten många, Tove Jansson anammar den franska kolorismen och impressionismen, och hon intresserar sig för ansikten, både sitt eget och andras.

Tove Jansson self portrait 1940

Rökande flicka”, självporträtt av Tove Jansson, 1940.

Studierna är inte alltid givande, hon håller pauser och tillsammans med studiekompisarna opponerar hon sig mot lärarna. Men överlag influeras hon och knyter värdefulla kontakter.

En av förebilderna i hennes absoluta närkrets är Sam Vanni (Samuel Besprosvanni) som är hennes mentor och för en tid också hennes förälskelse. Hon gör en kolteckning av honom och i gengäld målar han av henne.

Ingen bild blir den andra lik, Tove Jansson prövar tekniker och samtidigt sina egna roller. Under de första åren av sin karriär, i början av fyrtiotalet, målar hon sig själv i skinnmössa och päls. Hon är en konstnär som målar för konstens skull, hon tar impulser från ett porträtt av Rembrandt, vilket visar hennes anspråk.

Målningen skildrar en självsäker kvinna som går i dialog med konstens stora mästare, men hon tycker också stundvis att hennes ansiktsuttryck blir hånfullt, rentav stelt. Hon är en avvaktande målare med rest hållning, en målare som är redo för de utmaningar som yrket ställer henne inför.

Portrait Tove Jansson Sam Vanni 1940

Tove Jansson målad av Sam Vanni, 1940.

Tove Jansson Loboan 1942

Loboa, självporträtt från år 1942.

Livssituationerna påverkar bilderna. När Tove Jansson har blivit en framgångsrik muminberättare målar hon ett porträtt som hon kallar ”Nybörjare”. Det är ett startskott för det abstrakta måleriet, och samtidigt en förnyelse då hon signerar med sitt efternamn.

Tidigare har signaturen varit Tove, något som förknippas med det som hon nu vill lämna bakom sig. Hon ställer sig ödmjuk till förfogande för måleriet, hon är beredd att arbeta som en lärling igen.

Sextiotalet är en bildkonstnärligt produktiv tid, vilket återigen följs av stiltje. I mitten av sjuttiotalet målar Tove Jansson för sista gången på allvar, utav passion. Hon har då tillsammans med Tuulikki Pietilä ett gemensamt konstnärsresidens i bildernas stad, Paris.

Vid den här tiden borde Tove Jansson skriva dramatik, men istället är hon slutkörd efter en tv-produktion och när lusten till måleriet dyker upp fångar hon sig själv genom ett närgånget oljeporträtt. Penseldragen är breda och lustfyllda, hon framträder som en frigjord person med en hel del självdistans.

Tove Jansson self portrait 1975

”Självporträtt”, Tove Jansson 1975.

Målningen från dagarna vid Seine blir det sista självporträttet, som även ingår i Tove Janssons avslutande utställning med ny konst 1975. Hon sluter en cirkel som hon inledde med självporträttet vid den allra första utställningen.

Genom porträtten framträder Tove Janssons identitetsbygge, hennes mottaglighet för förändring, och hennes blick på sig själv under konstnärskapet.

”Varje nature morte, varje landskap, varje duk är ett självporträtt!!” skriver Tove Jansson. Konstnärer avbildar alltid sig själv och sin tid – Tove Jansson är övertygad om att det inte går att måla utan att sätta sig själv på spel.

Tove Jansson skissar fram konturerna av sitt eget ansikte i kol, sedan avbildar hon sig själv i olja mot en fond av egna målningar. Den första bilden som ställs ut är ett tecknat självporträtt som ingår i Humoristernas utställning vid Salon Strindberg 1933.

Under trettiotalets studier vid konstskolor i Helsingfors och Paris blir självporträtten många, Tove Jansson anammar den franska kolorismen och impressionismen, och hon intresserar sig för ansikten, både sitt eget och andras. 

Studierna är inte alltid givande, hon håller pauser och tillsammans med studiekompisarna opponerar hon sig mot lärarna. Men överlag influeras hon och knyter värdefulla kontakter. 

En av förebilderna i hennes absoluta närkrets är Sam Vanni (Samuel Besprosvanni) som är hennes mentor och för en tid också hennes förälskelse. Hon gör en kolteckning av honom och i gengäld målar han av henne.

Ingen bild blir den andra lik, Tove Jansson prövar tekniker och samtidigt sina egna roller. Under de första åren av sin karriär, i början av fyrtiotalet, målar hon sig själv i skinnmössa och päls. Hon är en konstnär som målar för konstens skull, hon tar impulser från ett porträtt av Rembrandt, vilket visar hennes anspråk. 

Målningen skildrar en självsäker kvinna som går i dialog med konstens stora mästare, men hon tycker också stundvis att hennes ansiktsuttryck blir hånfullt, rentav stelt. Hon är en avvaktande målare med rest hållning, en målare som är redo för de utmaningar som yrket ställer henne inför.

Livssituationerna påverkar bilderna. När Tove Jansson har blivit en framgångsrik muminberättare målar hon ett porträtt som hon kallar ”Nybörjare”. Det är ett startskott för det abstrakta måleriet, och samtidigt en förnyelse då hon signerar med sitt efternamn. 

Tidigare har signaturen varit Tove, något som förknippas med det som hon nu vill lämna bakom sig. Hon ställer sig ödmjuk till förfogande för måleriet, hon är beredd att arbeta som en lärling igen.

Sextiotalet är en bildkonstnärligt produktiv tid, vilket återigen följs av stiltje. I mitten av sjuttiotalet målar Tove Jansson för sista gången på allvar, utav passion. Hon har då tillsammans med Tuulikki Pietilä ett gemensamt konstnärsresidens i bildernas stad, Paris.

Vid den här tiden borde Tove Jansson skriva dramatik, men istället är hon slutkörd efter en tv-produktion och när lusten till måleriet dyker upp fångar hon sig själv genom ett närgånget oljeporträtt. Penseldragen är breda och lustfyllda, hon framträder som en frigjord person med en hel del självdistans.

Målningen från dagarna vid Seine blir det sista självporträttet, som även ingår i Tove Janssons avslutande utställning med ny konst 1975. Hon sluter en cirkel som hon inledde med självporträttet vid den allra första utställningen.

Genom porträtten framträder Tove Janssons identitetsbygge, hennes mottaglighet för förändring, och hennes blick på sig själv under konstnärskapet.

Tove Jansson fresco 1949
02

Tempot högt och uttrycket brett


Ordet ”skapa” är genant, Tove Jansson pratar alltid om ”arbete”. Man är en konstnär genom att omsätta det i praktiken, det vill säga: att ständigt arbeta och göra det samvetsgrant.

Under femtiotalet är Tove Jansson oändligt produktiv, än är det förarbete, än är det bearbetande av utgåvor och utveckling av karaktärer som gäller.

En av husgudarna är renässanskonstnären Cennino Cennini, vars Boken om målarkonsten blir lusläst. I anteckningsböckerna samlar hon fakta och reflektioner om allt från meny för sina hippor till anvisningar om läderfärgning och glasmålning. Trots att hon lutar sig mot traditionen och motsätter sig flyktiga -ismer, prövar hon alltid nya uttryck.

Tove Jansson Marsnatt

”Marsnatt”, Tove Jansson, datum okänt.

Allt Tove Jansson gör inom brukskonsten nedvärderas inom konstkretsarna. Förpackningar, karamellpapper och monumentalmålningar värderas alla som sämre än skulptur och tavlor.

När hon målar ett sagolandskap al secco som ett beställningsarbete i Kotka gör hon ett motiv av troll och människor och fäller därtill in stenar, glitter och stryker över guld. ”Jag antar att konstnärsgillet skulle sätta sig på svansen och hicka”, skriver hon.

En värld där Tove Jansson känner sig som hemma är teatervärlden, trots att hon inte själv vill skådespela. Hon föredrar umgänget med teaterfolket framom det med konstnärerna, och hon tilltalas av teaterns föreställningar och möjligheter.

Teatern är perfekt för någon som vill bygga från många håll, och när Tove Jansson blir ivrig med en uppsättning målar hon kulisser, ritar kostymer och skriver visor. Avslutningsstrofen till en muminvisa handlar om att en verklig ros bleknar mot en handmålad rosenkuliss. På det viset är teatern en bättre version av verkligheten.

Tove Jansson Hemelun Theatre sketch

Hemulens moster ritad av Tove Jansson.

Fascinationen för teatern syns även i bilderboken Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My – på sätt och vis är boksidorna som en scenografi där läsaren uppmanas kika genom sidornas urklippta hål.

Planeringen av helheten tar länge. De mörka John Bauerska trädstammarna samsas med överraskningsestetik från 1800-talets bilderböcker medan de expressiva färgerna och klippningen är lånade av Matisse.

Det är grafiskt, det är tryggt poetiskt, det är det bästa av alla världar. Bilderboken får ett utbrett, positivt mottagande och leder till att Tove Jansson belönas med den prestigefulla Nils Holgersson-plaketten.

Tempot på femtiotalet är ofantligt högt och uttrycket ofantligt brett. Samma år som Hur gick det sen? sätts i tryck jobbar hon med dekor och kostym för en sagobalett på Nationaloperan, gör omfattande skisser för den tecknade muminserien, målar en stor väggmålning och deltar i en konstutställning med flera oljemålningar.

För att hållas på rätt köl strävar hon efter att göra en sak åt gången. Och all tid som fylls av arbete är en ynnest.

Ordet ”skapa” är genant, Tove Jansson pratar alltid om ”arbete”. Man är en konstnär genom att omsätta det i praktiken, det vill säga: att ständigt arbeta och göra det samvetsgrant.

Under femtiotalet är Tove Jansson oändligt produktiv, än är det förarbete, än är det bearbetande av utgåvor och utveckling av karaktärer som gäller.

En av husgudarna är renässanskonstnären Cennino Cennini, vars Boken om målarkonsten blir lusläst. I anteckningsböckerna samlar hon fakta och reflektioner om allt från meny för sina hippor till anvisningar om läderfärgning och glasmålning. Trots att hon lutar sig mot traditionen och motsätter sig flyktiga -ismer, prövar hon alltid nya uttryck.

Allt Tove Jansson gör inom brukskonsten nedvärderas inom konstkretsarna. Förpackningar, karamellpapper och monumentalmålningar värderas alla som sämre än skulptur och tavlor. 

När hon målar ett sagolandskap al secco som ett beställningsarbete i Kotka gör hon ett motiv av troll och människor och fäller därtill in stenar, glitter och stryker över guld. ”Jag antar att konstnärsgillet skulle sätta sig på svansen och hicka”, skriver hon.

En värld där Tove Jansson känner sig som hemma är teatervärlden, trots att hon inte själv vill skådespela. Hon föredrar umgänget med teaterfolket framom det med konstnärerna, och hon tilltalas av teaterns föreställningar och möjligheter.

Teatern är perfekt för någon som vill bygga från många håll, och när Tove Jansson blir ivrig med en uppsättning målar hon kulisser, ritar kostymer och skriver visor. Avslutningsstrofen till en muminvisa handlar om att en verklig ros bleknar mot en handmålad rosenkuliss. På det viset är teatern en bättre version av verkligheten.

Fascinationen för teatern syns även i bilderboken Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My – på sätt och vis är boksidorna som en scenografi där läsaren uppmanas kika genom sidornas urklippta hål.

Planeringen av helheten tar länge. De mörka John Bauerska trädstammarna samsas med överraskningsestetik från 1800-talets bilderböcker medan de expressiva färgerna och klippningen är lånade av Matisse.

Det är grafiskt, det är tryggt poetiskt, det är det bästa av alla världar. Bilderboken får ett utbrett, positivt mottagande och leder till att Tove Jansson belönas med den prestigefulla Nils Holgersson-plaketten.

Tempot på femtiotalet är ofantligt högt och uttrycket ofantligt brett. Samma år som Hur gick det sen? sätts i tryck jobbar hon med dekor och kostym för en sagobalett på Nationaloperan, gör omfattande skisser för den tecknade muminserien, målar en stor väggmålning och deltar i en konstutställning med flera oljemålningar. 

För att hållas på rätt köl strävar hon efter att göra en sak åt gången. Och all tid som fylls av arbete är en ynnest.

Tove Jansson Lars Jansson 1947
03

Bygga inre och yttre hus


Tove Jansson attraheras av farten i det praktiska sågandet, spikandet, grävandet: ”Kanske för att det – i motsats till måleriet – alltid blir vad man tänkt, ett påtagligare, snabbare resultat.”

När Tove Jansson behöver verklighetsflykt jobbar hon gärna med något praktiskt. Att minutiöst restaurera en modellbåt av järn eller riva och bygga hus i skärgården kommer väl till pass under krigstiden. Modellbåten, ett litet fyrskepp, beskriver hon kärleksfullt genom minsta kugghjul, lucka och visselpipa.

När hon har kärleksbekymmer och är betänksam åker hon till Pellinge med sin bror Lars Jansson och bygger Vindrosens hus:

Tove Jansson island 1940

Tove Jansson hugger ved, 1940-tal. 

”Då bygger jag som fan för att bli trött och slippa drömma, slippa tänka. Det är två hus jag bygger; ett yttre, ett inre av lugn och likgiltighet.” (Brev från Tove Jansson)

Det pedantiska ordnandet och bobyggande kan också vara en kamp. Att vilja kontrollera och överblicka helheten är inte alltid enkelt. I novellen ”Ekorren” organiserar jagberättaren sin bokhylla alfabetiskt och får sedan den fixa idén att ordna enligt smak och tycke. Det misslyckas, eftersom berättaren inte vet vilka böcker hon tycker om. Vilket nederlag!

Tove Jansson island photo Alf Lidman

Tove Jansson i Pellinge fotograferad av Alf Lidman.

Husbyggen och drömmar om öar återkommer. Än drömmer Tove Jansson om att grunda en konstnärskoloni i Marocko med Atos Wirtanen, än drömmer hon om att flytta till en söderhavsö med sin bror.


d
e
t
ä
r
t
v
å
h
u
s
j
a
g
b
y
g
g
e
r
;
e
t
t
y
t
t
r
e
,
e
t
t
i
n
r
e
a
v
l
u
g
n
o
c
h
l
i
k
g
i
l
t
i
g
h
e
t


En långvarig dröm är den om en egen ö med en fyr. I Pappan och havet låter hon muminfamiljen flytta till en klippig ö med en fyr, och på det viset tar hon också drömmarnas ö i besittning. Det mesta lyckas när drömmar och handling går hand i hand.

Tove Jansson attraheras av farten i det praktiska sågandet, spikandet, grävandet: ”Kanske för att det – i motsats till måleriet – alltid blir vad man tänkt, ett påtagligare, snabbare resultat.”

När Tove Jansson behöver verklighetsflykt jobbar hon gärna med något praktiskt. Att minutiöst restaurera en modellbåt av järn eller riva och bygga hus i skärgården kommer väl till pass under krigstiden. Modellbåten, ett litet fyrskepp, beskriver hon kärleksfullt genom minsta kugghjul, lucka och visselpipa.

När hon har kärleksbekymmer och är betänksam åker hon till Pellinge med sin bror Lars Jansson och bygger Vindrosens hus: 

”Då bygger jag som fan för att bli trött och slippa drömma, slippa tänka. Det är två hus jag bygger; ett yttre, ett inre av lugn och likgiltighet.” (Brev från Tove Jansson)

Det pedantiska ordnandet och bobyggande kan också vara en kamp. Att vilja kontrollera och överblicka helheten är inte alltid enkelt. I novellen ”Ekorren” organiserar jagberättaren sin bokhylla alfabetiskt och får sedan den fixa idén att ordna enligt smak och tycke. Det misslyckas, eftersom berättaren inte vet vilka böcker hon tycker om. Vilket nederlag!

Husbyggen och drömmar om öar återkommer. Än drömmer Tove Jansson om att grunda en konstnärskoloni i Marocko med Atos Wirtanen, än drömmer hon om att flytta till en söderhavsö med sin bror.


d
e
t
ä
r
t
v
å
h
u
s
j
a
g
b
y
g
g
e
r
;
e
t
t
y
t
t
r
e
,
e
t
t
i
n
r
e
a
v
l
u
g
n
o
c
h
l
i
k
g
i
l
t
i
g
h
e
t


En långvarig dröm är den om en egen ö med en fyr. I Pappan och havet låter hon muminfamiljen flytta till en klippig ö med en fyr, och på det viset tar hon också drömmarnas ö i besittning. Det mesta lyckas när drömmar och handling går hand i hand.

Källor & rättigheter

Text

Hanna Ylöstalo

Källor

Jansson, Tove. Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumin och Lilla My (1952)
(Tempot högt och uttrycket brett)

Jansson, Tove. Pappan och havet (1965)

Jansson, Tove. Lyssnerskan (1971)
(Bygga inre och yttre hus: ”Ekorren”)

Karjalainen, Tuula. Tove Jansson. Arbeta och älska (2013)
(Kapitel 2: Ungdomen och kriget, Varje duk är ett självporträtt: ”I konstnärshuset i Paris” s. 251–252)

Karjalainen, Tuula. ”Tove Jansson och passionen till måleriet” i SLS Historiska och litteraturhistoriska studier 89 (2014)

Westin, Boel. Tove Jansson. Ord, bild, liv (2007)
(Varje duk är ett självporträtt: ”Självbilder”, s. 27–30. och ”Självporträtten och separaten” s. 145–147, Tempot högt och uttrycket brett: ”Cennini” s. 23, kapitel tio ”Det vilda 50-talet” och Brev till Eva Konikoff 19.2.1949 citerat i kapitel nio ”Troll och människor”)

Red. Westin, Boel & Svensson Helen. Brev från Tove Jansson (2014)
(Varje duk är ett självporträtt: Brev till Eva Konikoff 4.11.1945, Bygga inre och yttre hus: Brev till Eva Konikoff om modellbåten 29.4.1942, om att arbeta 17.6.1942 och om hus 10.8.1947)

Åfeldt, Gunvor. ”’Skapa’ är ett genant ord säger aktuella Tove Jansson”, odaterat tidningsurklipp från Tove Jansson ateljé
(Tempot högt och uttrycket brett)

Bildrättigheter

01 © Beata Bergström

02–06 © Tove Jansson

07–09 © Moomin Characters ™

10 © Per Olov Jansson

11 Moomin Characters arkiv

12 © Alf Lidman


image-2498