Varje duk är ett självporträtt
Tove Jansson skissar fram konturerna av sitt eget ansikte i kol, sedan avbildar hon sig själv i olja mot en fond av egna målningar. Den första bilden som ställs ut är ett tecknat självporträtt som ingår i Humoristernas utställning vid Salon Strindberg 1933.
Under trettiotalets studier vid konstskolor i Helsingfors och Paris blir självporträtten många, Tove Jansson anammar den franska kolorismen och impressionismen, och hon intresserar sig för ansikten, både sitt eget och andras.
Studierna är inte alltid givande, hon håller pauser och tillsammans med studiekompisarna opponerar hon sig mot lärarna. Men överlag influeras hon och knyter värdefulla kontakter.
En av förebilderna i hennes absoluta närkrets är Sam Vanni (Samuel Besprosvanni) som är hennes mentor och för en tid också hennes förälskelse. Hon gör en kolteckning av honom och i gengäld målar han av henne.
Ingen bild blir den andra lik, Tove Jansson prövar tekniker och samtidigt sina egna roller. Under de första åren av sin karriär, i början av fyrtiotalet, målar hon sig själv i skinnmössa och päls. Hon är en konstnär som målar för konstens skull, hon tar impulser från ett porträtt av Rembrandt, vilket visar hennes anspråk.
Målningen skildrar en självsäker kvinna som går i dialog med konstens stora mästare, men hon tycker också stundvis att hennes ansiktsuttryck blir hånfullt, rentav stelt. Hon är en avvaktande målare med rest hållning, en målare som är redo för de utmaningar som yrket ställer henne inför.
Livssituationerna påverkar bilderna. När Tove Jansson har blivit en framgångsrik muminberättare målar hon ett porträtt som hon kallar ”Nybörjare”. Det är ett startskott för det abstrakta måleriet, och samtidigt en förnyelse då hon signerar med sitt efternamn.
Tidigare har signaturen varit Tove, något som förknippas med det som hon nu vill lämna bakom sig. Hon ställer sig ödmjuk till förfogande för måleriet, hon är beredd att arbeta som en lärling igen.
Sextiotalet är en bildkonstnärligt produktiv tid, vilket återigen följs av stiltje. I mitten av sjuttiotalet målar Tove Jansson för sista gången på allvar, utav passion. Hon har då tillsammans med Tuulikki Pietilä ett gemensamt konstnärsresidens i bildernas stad, Paris.
Vid den här tiden borde Tove Jansson skriva dramatik, men istället är hon slutkörd efter en tv-produktion och när lusten till måleriet dyker upp fångar hon sig själv genom ett närgånget oljeporträtt. Penseldragen är breda och lustfyllda, hon framträder som en frigjord person med en hel del självdistans.
Målningen från dagarna vid Seine blir det sista självporträttet, som även ingår i Tove Janssons avslutande utställning med ny konst 1975. Hon sluter en cirkel som hon inledde med självporträttet vid den allra första utställningen.
Genom porträtten framträder Tove Janssons identitetsbygge, hennes mottaglighet för förändring, och hennes blick på sig själv under konstnärskapet.
Tove Jansson skissar fram konturerna av sitt eget ansikte i kol, sedan avbildar hon sig själv i olja mot en fond av egna målningar. Den första bilden som ställs ut är ett tecknat självporträtt som ingår i Humoristernas utställning vid Salon Strindberg 1933.
Under trettiotalets studier vid konstskolor i Helsingfors och Paris blir självporträtten många, Tove Jansson anammar den franska kolorismen och impressionismen, och hon intresserar sig för ansikten, både sitt eget och andras.
Studierna är inte alltid givande, hon håller pauser och tillsammans med studiekompisarna opponerar hon sig mot lärarna. Men överlag influeras hon och knyter värdefulla kontakter.
En av förebilderna i hennes absoluta närkrets är Sam Vanni (Samuel Besprosvanni) som är hennes mentor och för en tid också hennes förälskelse. Hon gör en kolteckning av honom och i gengäld målar han av henne.
Ingen bild blir den andra lik, Tove Jansson prövar tekniker och samtidigt sina egna roller. Under de första åren av sin karriär, i början av fyrtiotalet, målar hon sig själv i skinnmössa och päls. Hon är en konstnär som målar för konstens skull, hon tar impulser från ett porträtt av Rembrandt, vilket visar hennes anspråk.
Målningen skildrar en självsäker kvinna som går i dialog med konstens stora mästare, men hon tycker också stundvis att hennes ansiktsuttryck blir hånfullt, rentav stelt. Hon är en avvaktande målare med rest hållning, en målare som är redo för de utmaningar som yrket ställer henne inför.
Livssituationerna påverkar bilderna. När Tove Jansson har blivit en framgångsrik muminberättare målar hon ett porträtt som hon kallar ”Nybörjare”. Det är ett startskott för det abstrakta måleriet, och samtidigt en förnyelse då hon signerar med sitt efternamn.
Tidigare har signaturen varit Tove, något som förknippas med det som hon nu vill lämna bakom sig. Hon ställer sig ödmjuk till förfogande för måleriet, hon är beredd att arbeta som en lärling igen.
Sextiotalet är en bildkonstnärligt produktiv tid, vilket återigen följs av stiltje. I mitten av sjuttiotalet målar Tove Jansson för sista gången på allvar, utav passion. Hon har då tillsammans med Tuulikki Pietilä ett gemensamt konstnärsresidens i bildernas stad, Paris.
Vid den här tiden borde Tove Jansson skriva dramatik, men istället är hon slutkörd efter en tv-produktion och när lusten till måleriet dyker upp fångar hon sig själv genom ett närgånget oljeporträtt. Penseldragen är breda och lustfyllda, hon framträder som en frigjord person med en hel del självdistans.
Målningen från dagarna vid Seine blir det sista självporträttet, som även ingår i Tove Janssons avslutande utställning med ny konst 1975. Hon sluter en cirkel som hon inledde med självporträttet vid den allra första utställningen.
Genom porträtten framträder Tove Janssons identitetsbygge, hennes mottaglighet för förändring, och hennes blick på sig själv under konstnärskapet.